Min yngste son är drygt ett år och kan säga endast tre ord: 'mamma', 'pappa' och 'mer'. För mig är girighet och begär centrala begrepp, eftersom det handlar om grundläggande drivkrafter i våra liv. Jag värnar om mina egna begär (ja även andras) och förmodar att livet skulle te sig fattigt och livlöst utan dem. Samtidigt kan begär och girighet vara något högst problematiskt och negativt. Att reda i detta känns viktigt och spännande. Det är bland annat därför jag vänt mig till buddhismen. Och det är även därför jag nu vänder mig till Tobias Hammar, som är ekonomijournalist och författare till boken
Girighet - vetenskapliga perspektiv på varför vi vill ha mer (Studentlitteratur, 2014).
Hammar har intresserat sig för varför vi människor är giriga och varför vi reagerar så starkt på andras girighet. Jag finner hans inställning i boken sympatisk. För Hammar är girighet inte något som helt måste utplånas och bekämpas, inte något som i första hand bör skambeläggas, utan istället betraktar han girighet som något naturligt, något som verkar även i honom själv, och istället för att moralisera över den, vill han förstå den bättre och finna sätt att hantera den.
Det är mycket som tyder på att det är tack vare vår benägenhet att styras av girighet och av våra begär, som vi kunnat överleva som människosläkte. Det är förmodligen även så, att vi utan vår girighet och våra begär som kraft, inte hade haft alla de kulturella rikedomar som vi kan glädjas åt, exempelvis uppfinningar eller arkitekturens och konstens skönhetsvärden.
Denna insikt är emellertid inte detsamma som att instämma i en normativ syn på girighet där den görs till 'riktmärke för vårt samhälle', och till 'det som ska föra mänskligheten framåt genom att låta våra begär få fritt utlopp'. Hammars uppfattning är att girighet också är en orsak till mycket ont i världen. Han ställer frågan: "För vad, om något, beror miljöförstöringen, klimathotet, artdöden, finanskrisen, och den snabba urholkningen av jordens resurser på - om inte, ytterst, vårt ständiga begär efter mer?" (Sidan 8)
I sin bok summerar Hammar olika vetenskapliga studier som problematiserar och belyser girighet som fenomen. I boken får vi även ta del av hur en handfull vetenskapsmän (tyvärr få kvinnor) tänker kring begreppet girighet. Forskarna som intervjuas av Hammar, har bedrivit studier som på ett eller annat sätt kan relateras till girighet och representerar tillsammans ett flertal olika vetenskapliga fält, exempelvis sociologi, evolutionsbiologi, spelteori, psykologi och neuroekonomi.
Ofta antas girighet vara ett uttryck för 'individuell självhävdelse', för 'själviskt roffande', eller för 'hedonistisk utlevelse', men är det hållbara bilder? Hammar lyfter bland annat att girighet kan kopplas till våra gruppsolidariska sidor, till människans behov av att tillhöra en gemenskap. Han skriver att "gruppsolidariska mekanismer lätt kan sporra vissa kollektiv till att isolera sig från andra och utveckla drag av gruppegoism" och att girighet kan härledas ur "subjektiva känslor som olust, rädsla, otrygghet och en vilja att passa in i anonymiserade och hårt kontrollerade miljöer" (Sidan 127).
I boken blir jag ännu en gång varse att girighet är ett komplext fenomen. Hammar talar om att girighet "hänger ihop med våra normer, värderingar och psykologi, med genus, gruppidentiteter och sociologi", och beskriver den vidare som "biologisk och kulturell, kollektiv och individuell, subjektiv och objektiv" (sidan 119) på en och samma gång. Hur man ser på den beror på det perspektiv man närmar sig med. Nedan presenterar jag några ingångar som jag fann värdefulla i Hammars bok, perspektiv som framförs av de forskare som Hammar sökte upp.
Sociologisk ingång
Oskar Engdahl, docent i sociologi vad Göteborgs universitet, har studerat socialt liv i bank- och finansvärlden. Vad jag förstår var åtminstone vissa av grupperna som studerades märkbart homogena. Personerna var ungefär lika gamla, hade likartade intressen, samma kön, gemensam jargong, samma utbildning och dessutom gemensamt umgänge. I sådana grupper med utpräglat homogena medlemmar kan kanske stark sammanhållning och en känsla av samhörighet frodas, men enligt Engdahl skapas inte sällan social osäkerhet och disharmoni. Det kan vara svårt för personer i en sådan grupp att reda ut sin inbördes statusordning och erövrandet av statusmarkeringar av olika slag kan då bli en hjälp att orientera sig.
Detta är jämförbart med samhällen där det inte är givet vilken roll och status man har. Då behöver människor likväl finna en inbördes rangordning, en ordning som kan upprättas genom maktkamper där vi exempelvis blir upptagna av sociala eller materiella jämförelser. På så vis kan en prestigekultur som ger upphov till girighet skapas. Som enskild uppmanas man där att ständigt markera sitt revir och säkra sin tillhörighet i gruppen genom att hävda sig själv och det man är bra på. Det gäller med andra ord att skapa en berättelse om sig själv där man kan få ett socialt värde, vilket kan leda till en slags
livsstilsperfektionism.
Som de sociala varelser vi är, har vi ett oundvikligt behov av att tillhöra trygga, stabila gemenskaper. Går inte denna tillhörighet att säkerställa med hjälp av exempelvis släktskap, sammanhang, yrkeskunnande eller solida personliga relationer, kommer vi att söka dem med hjälp av pengar och materiell status. Ju mer osäker den relationella dynamiken i en grupp eller ett samhälle sedan blir, desto hårdare kommer vi att behöva hävda oss själva för att motivera vår tillhörighet i den. (Sidan 24)
Evolutionsbiologisk ingång
Staffan Ulfstrand är evolutionsbiolog och professor i zoologi. Evolutionsbiologin ger oss teorin om det naturliga urvalet, där vi människor liksom djur styrs av viljan att fortleva och föröka oss. Man talar om två sorters urval; Vinnarna i det '
ekologiska urvalet' är de som bäst anpassar sig till sin miljö, genom exempelvis sin reella fysik och sina reella förmågor. Vinnarna i det '
sexuella urvalet' är de som lyckas attrahera flest och bäst, genom att 'signalera' att man är av hög genetisk kvalitet. Vår vilja att fortleva och föröka oss gör oss ur ett evolutionsbiologiskt perspektiv giriga.
Allting som det går att tävla i och där det är ansträngande eller farligt att 'ge järnet' duger som ornament. Det är själva grejen med dem: de är kvalitetscertifikat och fungerar bara om de är kostnadskrävande för innehavaren. Alla kan ju stoltsera med en snygg cykel eller några halvvissna stjärtfjädrar, men bara en riktigt resursstark individ har råd att briljera med en Porsche eller en gigantisk påfågelstjärt, som Staffan Ulfstrand formulerar det. (Sidan 32)
I en studie från Northwestern University i Amerika får vi veta att jakten på pengar (ekonomiskt risktagande) och jakten på kvinnor aktiveras av samma neurologiska strukturer. "När forskarna studerade riskbeteendet hos unga, manliga försökspersoner [i denna studie], fann de att dessa var benägna att ta större finansiella risker efter att de hade blivit visade bilder på lättklädda kvinnor", skriver Hammar (på sidan 55). Han skriver vidare om att man i finansbranschen ofta möts av metaforer som kunde vara hämtade från sängkammaren och nämner några av de mer rumsrena; "massera marknaden", "sexiga aktier", "hardore-företag".
Men är vi då evolutionsbiologiskt sett roffiga av naturen? Är vi ensidigt inriktade på att tillfredsställa våra egna begär? Ovan har vi förstått att Ulfstrand inte ser människan som i första hand altruistisk. Däremot får vi genom Hammar veta att han ser människan som 'prosocial' och 'gruppsolidarisk', eftersom hon förstår att en fungerande grupp även gynnar henne själv. Vi är med andra ord biologiskt programmerade till själviskt handlande, men likaledes förprogrammerade att dela med oss. Ulfstrand berättar att "antropologer på senare år genomfört en radikal omskrivning av vår art tidiga historia." Man tänker sig numera inte ett slags 'allas krig mot alla' där den starke går ur striden som vinnare. Istället har man insätt att kvaliteter som samarbetsförmåga och förmåga att kompromissa gynnat överlevnad, men det handlade då inte om en
gränslös solidaritet.
Solidaritet med ingruppen, fientlighet mot utgruppen, det är den grundläggande principen. Massor av människor är generösa, men solidariteten avtar brant när du kommer till kanten av den grupp som du anser dig tillhöra, förklarar han. (Sidan 35)
Spelteoretisk ingång
Kimmo Eriksson och Pontus Strimling är spelteoretiker. I ett datalabb sätter de igång experiment som är som en slags spel, för att se vad som händer med deltagarna och deras normsystem när förutsättningar ändras. Många av deras experiment försätter folk i situationer där det som är bäst för gruppen står i motsättning till det som är bäst för en själv. På så sätt får de fram mönster, där själviskhet och girighet blir synligt. Eriksson och Strimling berättar att det i samtliga experiment är altruismen som utgör undantaget och de själviska alternativen som är regeln. Men när man tittar på hur deltagarna tolkar och bedömer situationer och alternativ blir det även synligt vilket normsystem man har med sig in i spelet, samt vilken kulturell bakgrund och grupptillhörighet man har. Eriksson och Strimling uttrycker det så här:
Vi människor är oerhört normbundna. En direktör med miljonbonus behöver människor omkring sig där de här bonusarna är norm, annars går den inte att upprätthålla. Det är extremt jobbigt att vara den enda skurken i sin egen grupp. Om sedan andra grupper tycker att man är en skitstövel spelar mindre roll. 'De' är inte som 'vi' och har därför inte riktigt förstått situationen. Man kan tänka sig forna tiders slavhandlare: de ansåg helt säkert att de själva var goda kristna med högsta möjliga moral som tog väl hand om sina familjer. Men slavarna under däck hade naturligtvis en helt annan tolkning. (Sidan 47)
För att hitta en lösning på detta dilemma behöver man titta på subgruppers förhållande till det större samhället, menar Eriksson och Strimling. Utmaningen ligger i att minska isoleringen mellan olika grupper och att arbeta för medborgarnas känsla av samhörighet och kontakt med varandra, så att gränserna mellan 'vi' och 'dem' luckras upp. Om folk omger sig med andra som inte tycker precis som de själva kan nya normer börja sprida sig i en grupp och reflektionen över de egna normerna öka.
Psykologisk ingång
En (sub-)grupps normer hör ihop med gruppmedlemmarnas individuella identiteter och självbilder. Ens självbild eller ens 'jag' hör med andra ord ihop med vilka värden man bekänner sig till. Hammar träffar Per Henrik Hedberg, doktor i både psykologi och ekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm (expert på motivation och förhandlingspsykologi), för att få en psykologs perspektiv på girighet.
Hedberg menar att en av människans starkaste drivkrafter är upprätthållandet av vår självbild, genom att sträva efter en viss standard ifråga om vem vi är i förhållande till vem vi vill vara. Genom att förhålla oss till den önskvärda bilden av oss själva, disciplinerar vi oss, eller så rannsakar vi oss själva, då vi gjort eller vill något som kommer i konflikt med 'vem vi vill vara'. Men det kan även innebära att vi blir skickliga på att skapa oss efterkonstruktioner när vår självbild hotas, för att hålla vårt 'jag' intakt. Känslan av att 'mitt jag riskerar att dö' leder till ångest, vilken vi försöker dämpa på olika sätt, ibland på mindre konstruktiva sätt.
Att förlustaversion - oviljan att förlora - kan få drastiska effekter på våra beteenden beror på att vi normalt reagerar betydligt starkare på förluster än på vinster. Vi ogillar, skulle man kunna säga, mer att ligga på 'minus' än vi gillar att ligga på 'plus'. Denna tendens är särskilt uttalad hos människor som bygger sin motivation på en stark vilja att undvika att misslyckas, göra fel eller komma sist. Inom psykologin kallas detta för 'preventionsfokus'. (Sidan 77)
En person med sådant fokus motiveras inte av en vilja att vinna, lyckas, komma framåt eller av att chansa. Det handlar istället om att försöka hålla sig borta från negativa händelser genom att tvångsmässigt avstå från att göra fel. En sådan person är ängslig och defensiv, men drivkraft finns där likväl, även om den är bakvänd och handlar om att undvika förluster och om att jämföra sig med dem som är bättre. I förlängningen blir belöningar 'måsten', för att undvika olusten av att vara misslyckad. 'Undvikande av olust' blir alltså hos en sådan person en starkare drivkraft än sökandet efter lust. Girighet uppstår här då man hela tiden måste få bekräftelse på att man inte är misslyckad eller på att man inte gör fel. Personen eftersträvar inte att bli bättre (starkare, vackrare, rikare) än andra, men jämför sig med dem som 'är bättre', för att visa att hen är bra nog, att hen håller måttet.
Neuroekonomisk ingång
Slutligen skulle jag vilja presentera något ur Hammars kapitel om neuroekonomins syn på girighet. Här blir girighet till det tunnelseende som uppstår när hjärnan brister i sin förmåga att fatta beslut, det tunnelseende som ensidigt fokuserar på att hela tiden sträva efter mer. Girighetens kraft och inriktning kan här liknas vid någon som inte kan motstå en frestelse och därmed brister i sin impulskontroll. I extremare fall kan vi dra paralleller till en knarkares begär efter knark, där impulsen att handla är starkare än insikten om att det man gör är destruktivt.
Christian Ruff är professor vid universitetet i Zürich och en expert på neuroekonomi, vilket är en blandning av hjärnforskning, psykologi, datavetenskap och nationalekonomi. Det är honom som Hammar sökte upp för att få ett neuroekonomiskt perspektiv. Enligt Ruff finner vi ett slags belöningssystem i våra hjärnor, där olika kemiska signalämnen frigörs. Systemet verkar när vi möter nya intryck och upplevelser, nya stimulanser, och fungerar som ett gas- och bromsreglage för vår motivation. De nya intrycken kodas som antingen 'belöningar' eller 'bestraffningar'. Kodsystemet "gör det njutningsfullt för oss att ägna oss åt sådant som är viktigt för vår fortlevnad, som att ha sex, äta god mat och umgås med vänner och bekanta, samtidigt som den associerar skadliga och farliga aktiviteter med starka känslor av olust", skriver Hammar (Sidan 61). Ett av de viktigaste ämnena i denna kodning är hormonet 'dopamin'.
Dopamincellernas aktivitet påverkas [...] både av våra förväntningar på den aktuella belöningen och av hur mycket vi utsatts för den tidigare. Det är bakgrunden till den 'hedonistiska adaption' som gör att vi lätt blir avtrubbade om vi serveras en och samma belöning upprepade gånger.
Dopaminsystemet reagerar på det vi kallar 'predikationsfel', vilket innebär att belöningar ger större utslag på känslan av tillfredsställelse, och därmed på vår inlärning, ju mer oväntade de är. På det sättet vänjer sig hjärnan snabbt vid belöningar som upprepas ofta. Om du till exempel är van vid att äta god mat, blir ökningen i 'nyhet och njutning' av att äta igen hela tiden mindre. Du behöver ständigt ny och bättre mat för att nå upp till samma nivå på din belöning. (Sidan 61)
Jakten på 'predikationsfelet', den oväntade belöningen, kan därför leda till att 'ju mer pengar jag har, desto mer vill jag tjäna'. Belöningssystemets funktioner som styr detta utgörs av två delar, dels '
wanting-systemet', vilket reglerar hur mycket vi känner oss drivna att söka en viss belöning, och dels '
liking-systemet', vilket reglerar hur mycket vi njuter när vi väl får vår belöning.
I ett missbruk duschar vi regelbundet vår hjärna med starka belöningsämnen, vilket i början ger oss starka upplevelser av tillfredsställelse eller njutning. Efter ett tag trubbas dock 'belöningssystemets hormonreceptorer' av och då finns bara vår 'vilja till mer' kvar och njutningen avtar. Girigheten har här därmed ofta mer med åtrå och längtan att göra, än med själva njutningen och tillfredsställelsen.
Det har vidare visat sig att ett kraftigt fokus på sin egen utkomst och belöning, i förlängningen ofta innebär att man negligerar sociala eller moraliska dimensionerna av sina beslut. Enligt Ruff finns det undersökningar som visar att bristen på empatisk omsorg om andra, i viss grad korrelerar med entreprenöriell framgång.
Varför reagerar vi så starkt på andras girighet?
Till Ruffs förklaringsmodell hör att hjärnans belöningssystem aktiveras även då vi får möjlighet att straffa någon som bryter mot vår gruppnorm. Vi tycks vara betingade att njuta av så kallade 'altruistiska straff', det vill säga av att straffa dem som bryter mot våra rättvisenormer, och vi är till och med beredda på att göra avkall för att få sätta dit någon. Att hjärnan belönar oss om vi straffar någon vi tycker gjort fel, kan förklara varför responsen blir så stark när vi upptäcker girighet i vårt samhälle, även om Ruff poängterar att vi tenderar att reagera starkt på orättvisa snarare än på girigheten i sig.
Med andra ord får både den så kallade 'roffaren' och 'drevjournalisten som vill sätta dit den girige', en form av kemisk belöning i sin jakt, vilket även betyder att tunnelseende minskar deras förmåga att se ett vidare sammanhang och göra en fördjupad reflektion - vilket tål att tänka på om vi dras in i rollen av att skambelägga och förfasa oss över andra. Måhända är denna mekanism evolutionens sätt att underlätta gruppsammanhållningen genom att motivera oss att följa vissa normer, menar Ruff.
Laboratorieexperiment har visat att samarbetet inom en grupp lätt bryter samman när vi tar bort detta hot. Och omvänt: så fort folk inser att andra människor ser vad de gör och har möjlighet att bestraffa dem för det, rättar de omedelbart in sig i ledet igen. (Sidan 66)
Här leds mina tankar med ens till Guds roll i större samhällen, eller till buddhisters tro på karma och återfödelse, men även till det digitala övervakningssamhället. Hammar berättar någonstans i boken att det i ett experiment räckte med att sätta upp ett par ögon på väggen vid en vask, för att personer som besökte toaletten skulle tvätta händerna i större utsträckning.
Hammar tar även upp en sak som tycks motverka sammanhållning i gruppen. Bo Rothstein, professor i statsvetenskap, har studerat korruption i ett antal länder. Hammar frågar Rothstein om han tror att människor i länder med högre tolerans för korruption (institutionaliserad girighet) har en radikalt annorlunda syn på självhävdelse än vi svenskar. Rothstein svarar att det tror han bestämt inte, vilket har att göra med att det är "rätt meningslöst att vara den enda polisen i Mexiko som inte tar emot mutor".
Det korruptionsforskningen lär oss är att vårt samhälles omgivande normer inte bara påverkar våra förväntningar på oss själva och våra 'jag', utan också vad vi tror om alla andra i vår grupp. Och detta slår, i sin tur, tillbaka på hur vi själva väljer att agera - även om handlingen i sig må bryta tvärt med våra grundläggande moraliska övertygelser. En kubansk man med mina förutsättningar skulle med andra ord mycket väl kunna agera mer girigt än jag själv i många fall, men inte nödvändigtvis för att han är mer girig i en moralpsykologisk betydelse - utan för att hans förväntningar på sin omgivning gör honom till det. (Sidan 87)
Det är inte svårt att se den negativa spiralen i detta. Positivt är emellertid att ett land som lyckats motverka korruption, inte så lätt glider in i korruption igen. Enligt spelteoretikerna Eriksson och Strimling beror det på att ett sådant samhälle upprättar en slags moraliska vakthundar, t ex skulle det bli ramaskri om en lärare i Sverige tog emot en muta för att höja en elevs betyg. Men för att ett samhälle ska kunna motverka korruption effektivt genom att upprätta granskande instanser på många nivåer, krävs det även att de enskilda medborgarna upplever sig som en del i det större samhället, annars kan den enskilde resonera att 'det som förskingras inte är hens egna pengar', eftersom hen inte ser sig som tillhörande samhället. (Sidan 88)
Summering
Med risk för att bli en aning upprepande vill jag ändå knyta samman de olika trådarna, genom att erinra mig vad som sagts. Sociologens svar var att girighet uppstår i vår strävan efter social tillhörighet. Berättelsen om oss själva, det vill säga vårt identitetsarbete, blir centralt för att skapa oss ett socialt värde. För att förstå vårt sociala sammanhang behöver vi begripa rangordning och roller. I jämförelserna med andra kan vi komma att utveckla en prestigekultur och en slags livsstilsperfektionism, eftersom vi gärna vill ha en roll eller plats med högt värde. Jag antar att få personer är helnöjda med att ha lågt socialt värde, även om också dessa positioner måste innehas av någon. Om detta antagande stämmer borde sociologens synsätt inte krocka med evolutionsbiologens, snarare tvärtom.
Evolutionsbiologens svar var att girighet uppstår i vår strävan att fortleva och föröka oss. I det 'ekologiska urvalet' lyckas vi genom att ha den rätta fysiken, samt genom att använda och utveckla sådana reella förmågor som vårt sammanhang kräver. I det 'sexuella urvalet' lyckas vi genom att på olika sätt signalera att vi är attraktiva och av hög genetisk kvalitet i konkurrensen med andra. Girigheten uppstår som sagt då vi vill nå framgång i detta. Ur evolutionsbiologiskt perspektiv har det även varit gynnsamt att kämpa för den egna gruppen, men denna nedärvda förmåga till solidaritet avtar lätt då saker och ting inte längre gäller just den egna gruppen, och istället för solidaritet kan vi då få motsättning eller rivalitet gentemot dem som tillhör andra grupper.
Den spelteoretiska forskarna i Hammars bok, verkar bekräfta evolutionsbiologins teser, men hävdar också att vår normbundenhet (vilket rimligen kan handla om allt från 'rädslan att bli utpekad som skitstövel i den grupp man tillhör' till en 'mer genuin vilja att följa det etiskt kloka') kan få oss att bli kritiska och vaksamma på vår egen girighet, särskilt om en grupp inte tillåts leva sitt eget liv, utan istället blandas upp med andra som har annan grupptillhörighet.
Denna tes möts upp av det psykologiska perspektivet, vilket lägger stor vikt vid vår strävan att upprätthålla vår självbild, och därmed det normsystem och de värden vi anser oss vilja leva upp till. Detta är en stark drivkraft hos oss människor, enligt psykologen. Är då denna kraft en motkraft till vår girighet? Kanske det, men psykologen menar att denna kraft, denna vilja att hålla våra 'jag' intakta, också kan ge upphov till girighet, alltså till det den skulle vara motkraft.
Psykologen skulle förmodligen säga: Om vår självbild hotas och det blir svårt att upprätthålla vårt jag, t ex då vi inte handlar i enlighet med våra egna normer eller inte lever upp till bilden av oss själva, försöker vi ändå hålla ihop vårt jag på något sätt, till exempel med tveksamma efterkonstruktioner. Vidare kan vi leva i ständigt återkommande försök att bevisa att vi duger, där vi gör allt för att undvika olusten att vara misslyckade. I alla dessa strävanden om att bevisa att vi duger, eller att vi är dem vi vill vara, kan girighet uppstå.
Även det neuroekonomiska perspektivet går att koppla till de övriga. Till exempel är det inte ologiskt för mig att hjärnan får kemisk belöning ifall man reagerar på någon som bryter gruppens normer, om man samtidigt tänker att vi föds benägna till solidaritet med den egna gruppen, med en vilja att gruppen ska klara sig bra. En sådan hjärnmekanism skulle ju stödja sammanhållningen med de egna, och stärka gruppen som är så avgörande för individens fortlevnad. Hjärnan hävdas även få kemisk belöning då vi gör sådant som är bra för oss individer, för individens fortlevnad och fortplantning - även om baksidan kan leda till tunnelseende och olika former av missbruk. Det evolutionsbiologiska synsättet bekräftas alltså. Kanske har det rent av varit någon slags utgångspunkt för forskningen redan från början.
Så även om det presenterats ett flertal perspektiv på girighet ser vi att det inte är omöjligt att finna beröringspunkter. Till viss del verkar de till och med bekräfta varandra. Det är visserligen fullt möjligt att andra personer inom samma vetenskapliga fält hade gett oss helt andra svar. Frågorna och svaren är verkligen inte uttömda. Jag lär återkomma till ämnet. Tobias Hammar fortsätter också att utforska girighet och har skapat en webbplats där man kan följa hans tankar. Om du är intresserad kan du gå in på hans sida:
www.girighet.se.
Mattis, september 2015.
