Vad har buddhism i västerländsk tappning att säga?

Och vad har vi i väst lärt oss om buddhism under de senaste femtio åren som gått efter buddhismens genomslag i västerländsk kultur i början på sextiotalet? 

I ett inlägg på sin blogg antar Vishvapani Blomfield, buddhist- och meditationslärare, dessa frågor genom att formulera möjliga lärdomar i koncis punktform. Nedan har jag valt ut några av hans svar, inte genom direkt och ordagrann översättning, utan genom att försöka fånga andemeningen med egna ord. Kanske inga sanningar att slå fast, men likväl punkter värda att utgå ifrån om man är intresserad av frågorna.

1. Buddhism handlar inte enkom om upplysning. Många är mer inriktade på att finna nya sätt att vara och handla, mer intresserade av samhällsengagemang än av mysticism.

2. Skillnader mellan munkar och lekmän behöver inte upprättas på samma sätt i vår tids samhälle.

3. Man kan älska tibetaner, men inte nödvändigtvis deras kulturella bagage, vilket kommer till uttryck i upprätthållandet av sekteristiska schismer, schamanism, och konservatism i olika former.

4. Vi har möjlighet att utforska många olika buddhistiska traditioner på en och samma gång. Gränserna mellan de olika skolorna kan för den enskilde med fördel suddas ut, och man behöver inte identifiera sig med endast en riktning.

5. Vi kan söka upp det vi behöver så att praktiserandet av buddhism drivs av sökarens (elevens) eget behov och begär, snarare än av buddhistlärares eller mästares önskemål och viljeriktning.

6. Mindfullness är den mest intensiva träffpunkten där vår västerländska kultur möter buddhism. Mindfulnessexplosionen formar vår bild av vad buddhism är och med högsta sannolikhet även framtidens.

7. Sexdriften försvinner inte, inte heller för dem som prisar celibat. Det har vi lärt oss av alla skandaler inom diverse buddhistiska sammanslutningar.



http://www.wiseattention.org/blog/2012/03/17/how-western-buddhism-has-changed-in-50-years/