torsdag 3 september 2015

språkets roll i upplevd direkthet





’ord om eldar är särskilda
från eldarna som omtalas’

men kan jag betrakta en eld
utan att identifiera den?

kan jag se en eld utan att
röka den i berättelser jag hört?

kan jag fortfarande känna
värme utan ordet varmt?

kan jag låta mig bländas
utan ordet eldslåga?

kan en eld tilltala mig utan att
också tala om alla andra eldar?

och vad skulle vara vunnet om jag
satte mig ner utan alla mina språk?








när jag påminns om att jag går miste
om talgoxen utanför mitt fönster

och därmed det konkretas alltid
innestående tillfälle till direkthet

när diskursiva språkhandlingar
tillbakahåller min fingertopp

och därmed skiljer min hud
från varje närliggande yta

från mina söners andetag om dagen
och från trädgården som ännu vilar










ett leende formerar sig
direkt när jag ser det

men detta enda leende
är en språkmättad gest

som formats av många
många ansikten

det kristalliserar sig
inte som unikt

utan att samtidigt
vara en upprepning

mättat av lager på lager
som snö på snö i en snöboll

betyder leendet så mycket mer
när fullträffens innebörder prickar