Författaren och filosofen Stephen Batchelor återkommer ofta till vad han kallar 'reaktivitet'. Han talar till exempel om nirvana som ett icke-reaktivt utrymme, en plats där vi tillfälligtvis satt reaktiva mönster ur spel och på så sätt nått en slags frihet från reflexmässiga vanesätt. Vad menar han med begreppet reaktivitet? Jag har sökt efter ett ställe där han klargör vad han menar lite mer i detalj. Här är några utdrag där Stephen Batchelor lägger ut sina ord kring vad han menar. Utdragen är från en intervju gjord av Philip Wilson. Den publicerades på youtube den femte september 2020 och lades upp av KDome MicroDome. För översättningen till svenska ansvarar jag.
- Jag gillar idén om balans. Jag håller med dig. Det är i den riktningen jag rör mig. Den andra utmaningen [av dem fyra] handlar om att låta dessa reaktiva mönster vara. Den tredje utmaningen handlar om att notera att du inte reagerar: medvetenheten om reaktiviteten, den medvetna vakenheten vi har om vår reaktivitet. Den medvetna vakenheten är inte reaktiv. Den är redan i balans. Buddha kallade detta tillstånd av balans ibland för jämnmod, men jag tror verkligen att det är nirvana som vi har att göra med här. Nirvana är nedkylandet, falnandet, eller upphörandet av reaktiva mönster, antingen temporärt eller för en längre tid.
Ett icke-reaktivt sinne är ett nirvaniskt sinne. Och det är en del av vårt mänskliga arv. Det är inte något du endast kan uppnå om du är buddhist. Buddhism tillhandahåller en uppsättning strategier, verktyg, filosofier och psykologiska insikter för att hjälpa oss uträtta detta. I första hand vill jag argumentera för att detta är en etisk process. Något som drar växlar på en förbluffande psykologisk förståelse av den mänskliga varelsen, men psykologin är underordnad etiken, tjänar etiken. Ur dharmas synvinkel är med andra ord sättet jag förstår hur mitt sinne fungerar endast av värde om det får mig att blomma ut mer som person. Om det inte lyckas kan jag vara världens mest lyckade psykiatriker eller psykolog men jag kanske inte har införlivat eller integrerat mycket av denna insikt i hur jag faktiskt lever mitt liv. Det är det som verkligen har betydelse.
(19:12 - 21:07)
- När personen som blev Buddha beskriver sitt uppvaknande säger han att han kom fram till ["arrived to"] dharma. Och dharman som han kom fram till var tvåfaldig. Å ena sidan var det nirvana. Med andra ord 'icke-reaktivitet'. Å andra sidan var det villkoradhet. Med andra ord: mötet med det rena tillfälliga blottläggandet av livet själv så som det vecklar ut sig. Det är dharma, men med tillägget att [vi använder vår] förmåga att vara med livet så som det är villkorat och vecklar ut sig, på ett sådant sätt att vi inte är fångna i våra reaktiva mönster, utan där vi kan försätta oss i en betydligt mer balanserad relation till livet självt, så att vi kan respondera på situationen vi befinner oss i, snarare än bara obetänksamt reagera, bara följa vår vår vana, tradition eller det egna psykologiska bagaget.
Att släppa det [reaktiva mönstret] eller att låta det [reaktiva mönstret] vara, för att istället finna en förmåga i oss att omfamna den villkorade världen, som vi ju är en del av, och svara upp på den på ett lämpligt sätt från en icke-reaktiv plats i vårt sinne. Detta är vad praktiserandet av dharma handlar om i ett nötskal.
(22:48 - 24:22)
[Philip Wilson som intervjuar Batchelor för ett resonemang om förmågan att förhålla sig till sin egen reaktivitet och om att detta är en rationell process. Batchelor håller inte med om att det är en helt igenom rationell process. Han säger därefter:]
- Jag håller med om att det är en slags värdering och att det i det värderandet finns en rationell komponent. Det handlar om att vi som tänkande varelser har en förmåga att identifiera: 'aha det som uppstår nu är ett reaktivt mönster, detta kommer bara gå runt runt i cirklar.' Upprepning är vad som är karaktäristiskt för reaktivitet.
Det är ett misstag att tänka att reaktivitet är det samma som vilken reaktion som helst på en situation. Jag kan reagera på situationer med stor generositet, med stor kärlek, med stor visdom, men jag kallar inte det för reaktivitet.
Reaktivitet i mitt eget uppslagsverk... jag medger att det inte är en klassisk buddistisk term, utan en term som jag har kokt ihop för att föra samman en rad idéer från buddhismen: Tanken om att något bara uppstår, om att något dyker upp. Tanken om de tre eldarna - girighet, hat och villfarelse - som ju är något som flammar upp. Tanken om taṇhā; begär, åtrå och längtan ["craving"], den sortens djupgående gripande ["grasping"] efter, och klamrande ["clinging"] vid både 'själv' och andra - denna sortens fasthållanden, dessa sätt att desperat hålla fast ["holding on"].
Reaktivitet är ett sätt att tala om en sammanhängande helhet av psyko-fysiologiska [beteende-]mönster.
- Hur tror du att människor vet att de är i en sådan reaktiv position?
- Återigen tänker jag att utövandet av meditation och praktiserandet av att studera dharma möjliggör att vi får djupare och djupare insikt och klarhet om vad det hela handlar om. Det är därför som jag är lite motvillig till att reducera det till något helt och hållet rationellt. Det handlar minst lika mycket om att tona in en viss perceptuell kvalitet, om intuition, om känsla. Jag tänker visserligen inte på reaktivitet som en känsla, även om det ingår på något sätt. [Intervjuaren ponerade tidigare att det kanske kunde sägas vara en slags känsla.]
(25:31-27:42)
En sak som visar på Buddhas genialitet särskilt väl är att han alltid för dig tillbaka till dukkha. Dukkha är en ofrånkomlig komponent av vad det innebär att vara levande. Enligt mig får buddhismen det att bli helt fel när de talar om att vägen handlar om att få dukkha att upphöra. Det köper jag inte längre. Det handlar om upphörandet av reaktivitet.
(35:25 - 35:40)
För mig är meningen med dharma, med alla dessa praktiker, inte att eliminera dukkha, även om det hade varit en underbar sak, utan det är att finna en väg att leva livet till fullo. Att leva sitt liv fullt ut innebär att omfamna lidande. Den första utmaningen är att omfamna lidande. Det innebär att kunna säga ja till all smärta, och inte bara den tillagda smärta jag inte nödvändigtvis måste lägga till min fysiska smärta [det vill säga den så kallat 'andra pilen' som i första hand är mental och som man skjuter sig själv med], utan all smärta. För mig är detta dharmas alfa och omega: att vara förmögen att säga ja till livets lidande och inte tänka på det som något vi kan undvara. Utan smärta tror jag inte det finns något liv. Idén att man kan nå en punkt där man inte har någon smärta, inget som oroar en, ingen ångest, och inget obehag, utan lever i ett tillstånd av salighet är en utopi.
(36:40 - 37:55)
https://www.youtube.com/watch?v=q1NkuKi4dT0&t=1461s
Se även: Hur kan vi förstå reaktivitet, responsivitet och lidande ur ett buddhistiskt perspektiv?
