Både Nietzsche och Kafka liknade människans rätta väg vid att utöva akrobatiska konster på lina, om än på olika sätt. Nietzsche spänner sin lina högt över en avgrund mellan djur och övermänniska (i Så talade Zarathustra) och Kafka sin lina som snubbeltråd nära marken för att sätta balansakten ur balans (se Kafka om vägen).
Efter att ha läst om detta i Peter Sloterdijks bok 'You must change your life' (2009) ville jag sammanfatta några fler konklusioner ifråga om väg och lina. Denna gång med Nietzsches ögon mer än med Kafkas. Förra gången med Sloterdijk som inspiration, så även denna gång. Jag finner idén om linan tankeväckande.
I den starkt kristna världen kunde det en gång te sig självklart att linan var spänd på höga höjder; fastspänd i sinnevärlden och utdragen till bortomvärlden, där akrobatiska helgon skulle transformeras och ta sig över med askesen som balansstav. Sloterdijk menar att när detta i en senare tid inte längre kunde tas för självklart och den gudomliga världen dragit sig undan, då förnam både Nietzsche och Kafka att linan lämnats kvar.
Något skulle fortfarande överbryggas. Vad kunde utgöra spänningen? Nietzsche och Kafka kunde inte förlita sig på att spänningen skulle fästas i en källa från ovan, på att den skulle få sin dragning och riktning av Gud. Om människan har en väg måste den nu dras på annat sätt, med andra fästpunkter. Både Nietzsche och Kafka var sökare och sökte efter en ny elektrifierande mening, en spänningsgivande mening. "Sedan artonhundratalet har hopsättningen av en alternativ generator för att bygga upp hög existentiell spänning varit på agendan", skriver Sloterdijk (2009, s 65. Min översättning).
Sloterdijk menar att Nietzsches lösning var en stark dragning mellan förmåga och mer förmåga, mellan vilja och mer vilja, och mellan vara och vara mer. Den lägre utgångspunkten är alltså inte avsaknad, utan redan kraft, inte negativitet och tomrum utan istället något som redan är värt något, redan värdigt liv för mer liv. Nietzsches lösning var med andra ord vilja till makt och själv-övervinnelse, samt akrobatik och levnadskonst för styrka och hälsa.
Samtidigt som han framförde detta slag av bejakande, belyste han livsnegativa sidor i andra spänningsalternativ: att vilja inte-vilja (Schopenhauer) och att alltid-vilja-vara-mindre (utan begär). Sådant har ofta framförts i ödmjukhetens namn eller under annan täckmantel, menade Nietzsche.
För att inte låta kroppen verka, ge den utrymme och växa i kraft, behövs ett mäktigare behov som övertrumfar kroppen som ständigt tycks vilja mer kropp. Gud och upplysning har varit sådana mål. De har lyckats vara det genom att ställa helig hunger i motsatsförhållande till kroppens hunger, och genom att få människor att välja det andliga framför det jordiska. För Nietzsche förmår dessa källor inte längre spänna bågen. Andra sidan är borta. Kvar är linan och akrobatiska övningar.
"Jag väljer inte er väg, ni kroppens föraktare! Ni är inte några broar till övermänniskan för mig! - Så talade Zarathustra." (Symposion. 2017, s 35.)
"Gör som jag och för tillbaka den förflugna dygden till jorden - ja, tillbaka till kroppen och livet: så att dessa ger jorden dess mening, en människo-mening!" (s 78.)
"Tusen stigar finns det som ännu inte blivit trampade; hos livet tusenfaldig hälsa och dolda öar. Outtömlig och oupptäckt är alltjämt människa och människo-jord. (s 78.)
"Var vid gott mod, vad spelar inte det för roll! Hur mycket är inte möjligt ännu! Lär er att skratta åt er själva, så som man måste skratta!" (s 284.)
"Vilken var den största synden här på jorden hittills? Var det inte ordet av den som sade: "Nåde dem som skrattar här!" (s 284.)
"Inte-längre-vilja, inte-längre-värdera och inte-längre-skapa! Må denna stora trötthet förbli mig fjärran!" (s 87.)
"Att människan ska befrias från hämnden: det är för mig bron till den högsta förhoppningen och regnbågen efter långvarigt oväder." (s 101.)
"Man har övertalat er ande att förakta det jordiska, men inte era inälvor: men det är de som är starkast i er!" (s 214.)
"Och först när han vänder sig bort från sig själv kommer han hoppa över sin egen skugga - och sannerligen! in i sin sol." (s 118.)
"Vilja - så kallas befriaren och glädjebringaren: det har jag lärt er, mina vänner! Och lär nu även detta: viljan själv är ännu en fånge." (s 142.)
"Vilja befriar: att vilja är att skapa: detta lär jag. Och endast för att skapa ska ni lära!" (s 203.)
"Det - är nu min väg - var är er?", så svarade jag dem som frågade mig "efter vägen". Vägen nämligen - som inte finns!" (s 194.)
"Av slump" - det är världens äldsta adel, det gav jag tillbaka till alla ting, jag befriade dem från slaveriet under ändamålet." (s 165.)
"Och om det är mitt A och O att allt tungt blir lätt, all kropp dansare, all ande fågel: och sannerligen, det är mitt A och O!" (s 227.)
Se även: Kafka om vägen
