Ezra Klein, värd för The Ezra Klein Show, bjöd in Stephen Batchelor till ett samtal om hur man kan använda frågan ‘Vad är detta?’ i strävan att möta livet mer öppet och vaket med förundran. Enligt koreansk zentradition ställs frågan under meditation. Den återfinns i en känd koan och utgör denna koans hwadu, dvs dess brännpunkt och centrala fras. (Koanen är helheten som tecknar ett sammanhang för hwadun att verka i.) Praktiserandet av frågan ger oss ett exempel på när ord hjälper till att generera ett möte med något outsägligt; när användandet av ord bereder väg för det ordlösa. Avsnittet lades upp på YouTube den andra januari 2026 under rubriken The Most Powerful Question I’ve Heard.
Klein uppmanar Batchelor att berätta om sin erfarenhet av denna praktik.
Batchelor: Hur är det att sitta och stirra in i en vägg i tio till tolv timmar [per dag] med frågan ‘Vad är detta? Nittio dagar på sommaren, nittio dagar på vintern. Det är en lång tid. Under de första veckorna fortsätter sinnet att komma med alla möjliga slags smarta svar och teorier, ja det kan även dyka upp enigmatisk [gåtfull] zenliknade poesi i huvudet. Men vid en viss punkt stillar sig sinnet och du börjar vila i förundran och förvåning över att du alls är här i denna stund.
Det är inte så att förundran och frågande pågår [endast i huvudet] mellan våra öron. Det är inte en fråga för intellektet. Det kan vara det i början, men vid en viss punkt kan du släppa orden helt och hållet. Du behöver inte upprepa ‘Vad är detta?’ gång på gång, utan du kommer upptäcka vad som kallas “the sensation of doubt” - att du uppfylls av tvivel som en fysisk förnimmelse vilken tar plats i magtrakten. Den förkroppsligade kvaliteten av förundran och frågande kommer allteftersom att genomsyra ditt sinne mer och mer i vardagen.
Det blir ett betydande inslag i hur du erfar dig som varande medveten. Världen blir inte nödvändigtvis något du tar för givet. Det gäller även i mötet med en annan person och i mötet med djur och natur. Att möta en annan person handlar inte längre bara om social interaktion. Du övar upp en större känslighet för det besynnerliga och egendomliga i att allt detta faktiskt finns och pågår i världen. Det kan vara din katt, andra människor, ja vad som helst.
Det öppnar upp en relationell kvalitet till livet som jag finner närande. Det får mig att återvända till mitt livs organiska grund, men inte på ett sätt där jag helt upphör att tänka. Som människa tänker du alltid på ett eller annat sätt, men det här tillhandahåller ett förkroppsligat ramverk där du möjligen kan tänka från magtrakten snarare än med huvudet. [...]
Klein undrar hur Batchelor gör för att undvika att frågan ‘Vad är detta?’ blir mekaniskt repetitiv.
Batchelor: Det väsentliga är att låta frågan falla bort under meditationen vid den punkt då sinnet stabiliserat sig genom uppmärksamhet på andningen eller genom utövandet av sittandet i tysthet. När du liksom [åter-]finner dig själv och förnimmer det i kroppen [uppstår] en slags grundlöshet, en slags harmoni, en balans och ett lugn; när du varsamt frågar dig själv ‘Men vad är detta?’ eller ‘Vad pågår?’.
Du tillåter dig att inte [gång på gång omedelbart] repetera frågan utan landar i den tystnad som ger sig när frågan ställs. Gå med på att lyssna till vad helst som dyker upp. Lyssna till din kropp, till världen och troligen kommer du så småningom bli ointresserad av att finna svar, för i slutänden finns det inga svar att få. [...]
Poängen är inte att komma med ett svar som får läraren att säga ‘Smart! Du har klarat det!’. Det är istället att få kvaliteten förundran/frågande/förvåning/nyfikenhet att genomsyra hela ditt medvetande. Oavsett om du mediterar, jobbar eller något annat, anser jag att det är hälsosamt att kultivera detta, vilket i och för sig kan vara svårt att tillämpa [i verkligheten]. [...]
Ovisshet ger dig utrymme. Det ger dig tid att fundera, reflektera och tänka. [Det möjliggör] att inte omedelbart behöva tro på vad ditt sinne säger. [...]
Kopplat till skapandet av detta utrymme av lyssnande, öppenhet och förundran hör vi ofta uttryck som “let go” eller ”letting be”. Batchelor berättar:
Kom ihåg att det ord jag översatt [som “let go”/”letting be”] vanligen översätts med [eng.] “abondon”, ‘överge’. Så är fallet enligt etablerad sed i nittionio procent av de buddhistiska böcker du läser. Det [ordvalet] är avsevärt starkare. Det betyder avvisa och [att du ska] göra dig av med [exempelvis] hat. Överge det! Överge det! I mina öron låter det verkligen alltför aggressivt.
Inom populariserad västerländsk buddhism använder man inte [“abondon”] i så hög utsträckning. Det gör man inte. Istället har man snappat upp “letting go”. [Men] “letting be” [som du sade] fungerar enligt mig betydligt bättre. Det är kärnan i utövandet av mindfulness, i att vara varsevarande. Det handlar om att lära känna [exempelvis] avundsjuka eller ångest när det uppstår i ditt sinne, bara uppmärksamma det, inte tro på det och inte dras med i berättelserna som [förstärker känslorna]. Du försöker att inte förtränga eller förneka. Du låter det bara vara. Det fungerar verkligen.
Mindfulness handlar om att betrakta saker som de är, att ta dem för vad de är; övergående, tillfälliga - låta de ha sin naturliga gång. Med tiden minskar de sakta. Och ifall de inte minskar blir du [iallafall] mer centrerad i den icke-reaktiva kvalitet som utmärker mindfulness. Med ens du är varsevarande (mindful) är du icke-reaktiv. Du noterar snarare än reagerar. Du iakttar. Det är det som frigör dig från starkt dominerande förlopp av tankar och känslor som dyker upp. [...]
Klein berättar att hans erfarenhet är att de bästa terapeuterna ofta pressat honom att lämna platsen där han lugnt och kontrollerat kunnat reglera sina känslor, så att han känslomässigt tvingats reagera på något han upplevt mycket obehagligt. Som jag tolkar Klein menar han att så länge man befinner sig i det där reglerade rummet blir det svårare att verkligen möta svårigheter som finns i ens liv och bli medveten om ens känslomässiga förhållande till dessa. Man gör sig inte mottaglig för att känna till exempel sorg, besvikelse, feghet eller ilska.
Batchelor: Enligt mig är det en fullt giltig kritik av buddhism och meditation så som det utövas i största allmänhet. Att det kan användas som en strategi för att undvika. Meditation kan användas till att nollställa sig i förhållande till världen. Jag är övertygad om att det händer av och till. Att vistas i en slags andlig bubbla är inte en passande respons på situationer. Målet med att praktisera de fyra utmaningarna är inte att hamna i ett lycksaligt nirvanskt tillstånd, utan istället att respondera mer verkningsfullt på lidande, förvirring och den värld vi befinner oss i.
Det görs klart redan från början att denna praktik [som jag tror på] inte handlar om att ge stillhet och känslomässigt jämnmod ett absolut [oantastligt] värde. Praktiken handlar om att skapa ett utrymme i vilket du kan fatta ett klokt beslut ifråga om dina gensvar. Det kan hända att du behöver ilska. Ilska är inte nödvändigtvis något dåligt. (Batchelor ger exempel på en mamma som behöver bli arg för att stoppa sitt barn då det är på väg att springa ut i vägen med farlig trafik.)
https://www.youtube.com/watch?v=5a7seXD2hEs&t=2392s
