Min egen förståelse av buddhism är präglad av Stephen Batchelors tankevärld, Batchelor som är en samtida författare känd för sin sekulära läsning av buddhism. Jag har sökt och söker fortfarande efter tänkvärd kritik av Batchelors författargärning. För mig är det ett sätt att ta honom på allvar. Eftersom jag sympatiserar och köper det mesta i hans senare författarskap, är mitt sökande efter tänkvärda kritiker även ett led i att bedriva självkritik, ett led i att försöka synliggöra blinda fläckar hos mig själv.
Här följer något av vad jag funnit: Jag har läst B. Alan Wallace kritik, vilken jag fann obehagligt arrogant och illvillig. Jag har läst en intervju där Richard Gombrich i svepande ordalag uttrycker att Batchelor agerar lättvindigt och finner vad han önskar i palikanon. Jag har förhoppningar om att Glenn Wallis ska skriva något tänkvärt i sin kommande bok om västerländsk buddhism, även om den kritik han levererat hittills om Batchelor inte riktigt lyckats fånga mitt intresse. Vidare har jag funnit en kritik av 'sekulär buddhism' - och därmed indirekt av Batchelor - som levereras av Bhikkhu Bodhi i hans text Facing the Great Divide. Texten ledde till en intressant diskussion om 'sekulär buddhism' som jag tagit del av här: http://secularbuddhism.org.nz/resources/documents/facing-the-great-divide/. Själv har jag därtill skrivit inlägget Batchelor - en mer ursprunglig buddhism?! som ett eget bidrag till kritik.
Fortsättningsvis fann jag vidare Batchelors bok Confession of a Buddhist Atheist recenserad av David Loy under titeln Secular Buddhism? (Tricycle, 2010). Denna recension blir min utgångspunkt i detta inlägg. Jag fastnade för ett stycke som lyder så här: "Nästan varje reformist försöker återvända till grundarens ursprungliga läror, bara för att sedan projicera hans eller hennes egen förståelse på dessa ursprungliga källor. Även Batchelors Buddha tycks vara alltför modern: humanistisk och agnostisk, skeptisk och empirisk - det är ingen slump att han framstår som en överlägsen version av oss själva, eller åtminstone av Stephen Batchelor." (Min översättning.)
Wallace och Gombrich har kommit med snarlik kritik, men låt oss här fokusera på Loy. Det är möjligt att Loy har delvis rätt i sin känsla. Jag tänker att inte ens Batchelor själv skulle avvisa hans anklagelse på momangen. Det är uppenbart att Batchelor har övervägt risken att läsa in för mycket av sina egna positioner i palikanon. För att kunna överväga om det ligger något i Loys påstående hade jag behövt veta hur Loy kan veta att det är sin egen spegelbild Batchelor möter i palikanon och inte Buddhas lära. När anser Loy sig ha rätt att beskylla någon för "cherry picking" och egocentrism? Hur motiverar eller grundar han sitt omdöme? Det är spännande frågor om hur man möter något annat än sig själv, men med sig själv.
Fler frågor med samma inriktning anmäler sig. På vilket sätt skiljer sig Batchelors hänvisningar till palikanon från hur forskare hänvisar till palikanon inom akademin? Hur skiljer Batchelor ut sig genom sina sätt att dra slutsatser? En skillnad skulle kunna vara att han ämnar bygga en livsfilosofi som ska praktiseras och fungera på ett personligt plan, så att värdena han har svårt att göra avkall på, inte kommer i konflikt med dharma. På så sätt har han en personlig agenda med källorna, på gott och ont. Å andra sidan är det ett känt faktum att många erkända forskare inom fältet buddhism själva ser sig som buddhister. I dessa fall har även dessa personer en vilja att göra dharma till en funktionell och fruktbar personlig livsfilosofi.
En reformist bör vara vaksam på sina projektioner, så långt har Loy rätt, men hans raljerande blir oanvändbart om vi tvingas begränsa oss till att se reformister som i första hand egocentriska och inte alls som nytänkande, uppfriskande och kreativa. Jag undrar om Loy verkligen menar att reformisters omtolkningar i stort sett alltid är längre från källan än tidigare traditioner. Hur skulle man i så fall tillämpa Loys hypotes på buddhistisk tradition, en tradition som ju är full av ständiga omtolkningar, där varje ny tidsperiod och kultur har färgat av sig på hur man uppfattat dharma? Har vi enligt Loy kommit längre och längre från källan för varje nytolkning som gjorts inom buddhistisk tradition? Det kan väl inte vara rimligt att anta en sådan inneboende mekanik, en mekanik som dessutom antas gå i endast en riktning, dvs längre och längre ifrån källan?
Loy raljerar till den grad att jag antar att han inte anser Batchelors läsningar av palikanon vara värda att ta på allvar. Den friheten har man i en recension, men för mig hade det varit mer givande om han bemötte Batchelor mindre svepande, mindre moraliserande. Jag får känslan av att han mindre gillar Batchelors slutsatser än hans tillvägagångssätt, trots att det är tillvägagångssättet han kritiserar.
Mattis, mars 2018
Se även: Batchelor om "cherry picking"
