Här är ett utdrag ur en paneldebatt i vilken författaren Stephen Batchelor, känd för sin sekulära läsning av buddhism, svarar på den kritik han mött om så kallat "cherry picking", vilken handlar om att han ensidigt skulle välja ut godbitarna i den buddhistiska läran, det vill säga sådant som tilltalar hans egna preferenser, hans egen smak. Samtalet leddes av Liesbeth Janse och ägde rum vid Radboud University i Nijmegen, Holland, den 9 juli 2018.
Batchelor får frågan om det inte finns en risk med att vilja finna vad man önskar finna, snarare än att acceptera att Gotama levde i en sedan länge svunnen tid, snarare än att försöka se den radikalt andre med vilken vi verkligen måste tampas för att kunna förstå vad han har att säga oss. Han svarar så här:
"Det finns en sådan risk, men risker är ofta värda att ta. Självklart är jag väldigt medveten om det faktum att man i sökandet efter den historiske Jesus eller Buddha, verkligen riskerar att se endast vad man själv vill se. Det finns en känd bild för detta bland teologer. Personen som letar efter den historiske Jesus, liknas vid någon som tittar ner i en brunn och ser sin egen reflektion, sitt eget ansikte. Men jag ser faktiskt inte detta som något särskilt problematiskt.
Vad jag verkligen menar är avgörande [...] är: ...för att en buddhistisk tradition ska upprätthålla sin kritiska vitalitet behöver du vara i en ständigt pågående dialog med de primära texterna i den traditionen. Detta är för mig mycket viktigt. Min egen resa genom buddhismen har lett mig till att släppa taget om mahayana- och theravadabuddhismens mer abstrakta metafysiska teorier, för att mer och mer återkomma till de tidiga palitexterna. Men inte på ett fundamentalistiskt sätt; 'Om det sägs på pali måste det vara sant'. Nej inte alls.
Det erbjuder ett nytt sätt att träda in i en levande dialog med det förflutna, med traditionen självt. Detta handlar inte - inte ens i den vildaste fantasin - om att jag på ett enkelt sätt finner vad jag vill finna. Faktum är jag att konstant finner motstånd i många texter och jag är inte beredd att avfärda dem för att de inte stämmer överens med vad jag tycker. Om du gör det blir det praktiskt taget bara en solipsistisk övning. Och det finner jag inget intresse i, så 'ja' jag brottas med dessa texter. Jag brottas med dessa traditioner. Jag brottas med gestalten Buddha. Jag finner inte alls alltid de tidiga texterna sympatiska. Det måste jag leva med på något vis.
Så förutsatt att jag har denna öppna inställning och även en villighet att erkänna det primära kanoniska materialets grundläggande funktion, samt historiska fakta vi kommit fram till, tror jag att man likväl måste införa vissa garantier som gör att man i ens tänkande kan förhindra de värsta formerna av projicering av egna fantasier. Men så klart kritiseras jag av mina kritiker för att jag bara ser de bitar i den buddhistiska kanonen som Stephen Batchelor gillar [...].
Om du tittar på hur buddhismen har utvecklats historiskt sett så har den alltid gjort på detta vis. När buddhismen kom till Tibet översatte de hela den samlade produktionen av litteratur på sankskrit, men de tog bara en handfull av dokumenten ytterst seriöst. Det gjorde de för att de dokumenten attraherade den tidens anda. Det var de texterna som verkligen adresserade dem. Samma sak skedde i väst. Vissa texter har blivit kanoniska inom västerländsk buddhism, t ex "Kalama Sutta" vilken är [ett uttryck för] Buddhas skeptiska inställning till tradition, men den var aldrig särskilt väsentlig i Asien, så buddhismen rymmer även kapaciteten att omforma sina kanoniska grunder."
(Min översättning av 1:10:00-1:14:03) (https://www.youtube.com/watch?v=Hhlj_SU9SAE&t=4233s)
https://soundcloud.com/radboudreflects/a-secular-buddhism-lecture-by-buddhism-scholar-and-teacher-stephen-batchelor
Se även: Loys kritik av Batchelor
och: Batchelor - en mer ursprunglig buddhism?
och: anklagelsen 'cherry picking'
