Meditationsläraren och författaren Martine Batchelor beskrev buddhistisk meditation så här då hon var inbjuden till English Buddhist Library i Seoul, Sydkorea, november 2009.
Enligt mig sitter vi i meditation för att utveckla kraften i kreativ medvetenhet ["creative awereness"] och vi sitter i meditation för att 'låta vara', för att inte hålla fast. I allmänhet brukar vi hålla fast, hålla om, fixera. Vi håller fast vad vi än hör och känner, eller vad som än händer, i ett grepp. Generellt sätt skapar detta lidande. Låt mig ge er en bild:
Låt oss säga att detta (hon håller upp ett föremål) tillhör mig - det är det första [att notera]. Låt oss för det andra anta att det är mycket värdefullt, att det är guld eller diamanter, eller den största sanningen i universum. Det som är väsentligast här är emellertid att jag har det. Det är kärt, det är mitt. Så jag greppar tag om det, jag håller om det. Jag vill inte dela med mig av det, för jag vill behålla det för mig själv.
Jag gör alltså detta (hon visar att hon greppar föremålet med handen) och om jag gör detta kommer två saker att hända. För det första kommer jag få kramp i armen. Ofta när vi upplever stress eller känner oss spända är det för att vi greppar tag om något. Men det finns något ännu mer problematiskt med detta... Det är faktumet att om jag greppar föremål på detta vis, så kan jag inte använda min hand till något annat. Så jag är fast med det jag håller fast. Det är viktigt att notera.
Så vad är lösningen? Första lösningen kan vara att man kapar handen. Det tycker jag är lite väl drastiskt, lite för strängt. [;)] Nästa lösning kan vara att man gör sig av med föremålet. [...] Men problemet är inte föremålet, utan ditt grepp, hur du håller det.
För mig handlar meditation och den buddhistiska vägen om att öppna handen. Sakta sakta, och sen uppstår det utrymme och frihet. Jag vill hävda att vi i meditation lär oss att lösgöra våra grepp ["we are learning to degrasp"]. [...]
Du förstår när vi greppar tag i något måste vi titta på processen i vilken vi griper tag. När vi griper tag i något blir de ett; 'jag-mig-mitt'. Vi identifierar [oss med det vi håller fast]. Då fixerar vi. Då begränsar vi oss själva till det vi håller fast. Det största problemet är sedan att vi överdriver och förstorar det, [t ex genom att intala oss om att] 'det alltid är så här', 'det kommer alltid att vara så här'. [...]
Om vi inte håller fast får vi motsatsen, vilket jag kallar 'kreativt engagemang' ["creative engagement"]. När du hör något, när du känner något, när du tänker något, när du möter en svårighet, engagerar och involverar du dig kreativt med det. Du är inte fast. Du är inte fixerad. Varje gång engagerar du dig kreativt med tillståndet och villkoren som har orsak i den stunden. Vet också att det är obeständigt och att det inte går att lita på.
(Min översättning av 1:05 - 6:30. https://www.youtube.com/watch?v=F4fwiInPkLI&index=11&list=PLC3VuW83EpeSwnU8dQkbJrn-IylWZGFDs&t=24s)
Se även: lösgör tankens grepp
