I tidigare inlägg har jag tänkt över hoppets roll för hälsa och frid. Här är tre uttalande av filosofen Rousseau (1712-1778) att begrunda för ytterligare klarhet eller förvirring. Detta skrev han i slutskedet av sitt liv.
Det är ännu inte två månader som ett fullkomligt lugn åter råder i mitt hjärta. Sedan länge fruktade jag inte vidare någonting, men jag hoppades ännu, och detta hopp, än sövt än gäckat, var en lucka genom vilken tusen skilda lidelser inte hörde upp att oroa mig. Så inträffade en händelse, lika sorglig som oförutsedd, vilken i mitt hjärta släckte denna svaga gnista av hopp och lät mig inse att mitt öde här nere var för alltid oåterkalleligt avgjort. Sedan dess har jag obetingat resignerat och jag har återvunnit friden.
(Rousseau, Jean-Jacques. Den ensamme vandrarens drömmerier. Tidens Förlag Stockholm. 1958, s 12.)
Allt är nu slut för mig här på jorden. Man kan inte längre göra mig vare sig gott eller ont. Jag har inte mera något att vare sig hoppas eller frukta i denna världen; och så har jag då nått lugnet i botten av avgrunden, en stackars olycklig dödlig, men höjd över lidandet som Gud själv.
(Rousseau, Jean-Jacques. Den ensamme vandrarens drömmerier. Tidens Förlag Stockholm. 1958, s 14.)
Är det ingenting i synnerhet vid min ålder att ha lärt sig betrakta liv och död, sjukdom och hälsa, rikedom och fattigdom, ära och äreskändning med samma likgiltighet? Alla andra åldringar oroa sig för allting; jag oroar mig inte för något; vad som än må hända är allt mig likgiltigt, och denna likgiltighet är inte ett verk av min klokhet, det är mina fienders verk, och den blir en ersättning för de lidanden de orsaka mig. Genom att göra mig okänslig för olyckan ha de gjort mig mera gott än om de besparat mig dessa slag. Om jag inte fått erfara den, hade jag alltid kunnat frukta den; men då jag betager den makten, fruktar jag den ej längre.
(Rousseau, Jean-Jacques. Den ensamme vandrarens drömmerier. Tidens Förlag Stockholm. 1958, s 124.)
Se även: inre hållbarhetsarbete för det yttre
och Greta om hopp
