Detta lilla stycke av den franske författaren Paul Valéry (1871-1945) fick mig att tänka att buddhismens diktat om att vakna kan bli diktatoriskt om inte vakna-ismen balanseras med drömmande, med konstens utflykter, med språkets högtflygande historier, med tankens flykt, med vila i molnen, med försvinnanden i erotiska möten eller med musikens färgläggande av vårt känsloliv. Buddhismens tanke om att utgöra en medelväg kan här och nu bli möjlighet till självkritik för en än mer gynnsam jämvikt. Mindre ism. Mer kur.
"Söker du icke uppvaknandet och ljusets klarhet, när en mardröm rider dig? Väckas vi icke till nytt liv av solen själv, och stärkas vi icke genom känslan att vistas i de fasta kropparnas värld? - Men vänta vi oss icke till gengäld av sömnen och av drömmarna, att de skola skingra våra bekymmer och avbryta de vedermödor, som förfölja oss i dagens värld? Sålunda fly vi från den ena till den andra, anropa dagen i mörka natten men åkalla däremot mörkret, medan ljuset råder; " (Valery, P. Prosastycken. Hugo Gebers Förlag. 1934, s 160.)
