med hjälp av Joanna Macy och Chris Johnstone
Hur upprätthåller vi engagemang och mening i miljökriser? Om vi väljer att inte skygga för framtidens sociala och ekologiska utmaningar, hur gör vi då för att inte bli galna, lamslagna av oro och känslor av meningslöshet? Hur gör vi nu när det finns ett skriande krav på omställning? Hur hanterar vi vårt inre när det yttre kräver att vi gör det?
Vi behöver en slags ‘hållbarhetspsykologi’ som kan gå hand i hand med ekologiskt tänkande och praktisk handlingskraft. Detta ‘inre hållbarhetsarbete för det yttre’ behöver etablera mentala vanor som inbegriper våra känslor, eftersom känslor är det som väcks i kriser och det som behövs för att känna för vår värld. Därtill är känslor en nyckelingrediens i engagemang och det som får oss motiverade att handla. Vi lär också behöva en slags ‘hoppets psykologi’, inte minst i tider när vårt hopp är i kris.
Joanna Macys och Chris Johnstones bok Aktivt hopp - att möta vår tids utmaningar utan att bli galen (2019) tar sig an dessa frågor. Macy är ekofilosof och har kombinerat djupekologi, buddhism och systemteori med femtio års aktivism. Hon är känd för sitt arbete med The Work That Reconnects. Johnstone är beteendeterepeut och specialist inom psykologi med inriktning på hur människor mobiliserar mental motståndskraft i svåra tider. Tillsammans har de skrivit en bok om vad som kan bli avgörande komponenter i fullgörandet av en radikal omställning.
aktivt hopp och smärta
‘Hopp’ är en av komponenterna de lyfter fram. Hopp kan bygga på att vi är hoppfulla, det vill säga att vi handlar i tro på att något sannolikt kommer infria sig, i tro på att något verkligen kommer hända. När chanserna tvärtom visar sig vara små förvänds sådan hoppfullhet och vi blir lätt uppgivna och modfällda. Vårt engagemang dör ut. Vi tror oss inte få vad vi vill ha. Macy och Johnstone presenterar ett annat slags hopp, ett hopp som inte i lika stor utsträckning bygger på hoppfullhet. ‘Aktivt hopp’ kallar de det.
Aktivt hopp handlar om att bli medskapare av den verklighet vi vill leva i, till skillnad från passivt hopp där vi bara väntar på att något ska komma till oss. Aktivt hopp handlar vidare om att ständigt upptäcka skönheten* i det levande och genom att vara medkännande kan vi uppleva att vi står i verklig kontakt med vår omvärld, att den är verklig, att den spelar roll för oss och vi för den. Vi förmår ta in och vi ger ut. Världen berör oss och vi den i ett ständigt växelspel. Dör den, dör vi. Det innebär i sin tur också att vi kan verka för livet så länge det finns liv kvar. I erkännandet av livets tragiska dimensioner känner vi oss levande. Tar vi inte in livets sårbarhet missar vi halva grejen. Skönhet, värde och sårbarhet hänger ihop.
Även i latent eller potentiell (egentligen ‘förutsedd’) sårbarhet kan vi finna smärta. Med det menas att vi kan bli varse smärta i vetskapen om den sårbarhet som ligger latent i ‘det som ännu inte gått sönder, förändrats, drabbats av ohälsa eller död’. Men det handlar inte om att nära sig på sin egen och andras smärta, eller om att maniskt söka upp den, utan snarare om att inte stänga sig för en av verklighetens dimensioner.
Macy och Johnstone föreslår att vi ska hedra smärtan och se denna handling som en del i att utöva aktivt hopp: “Genom att hedra smärtan bryter vi de tabun som kväver vår oro. När våra inre väckarklockor inte längre dämpas eller överröstas är det något som aktiveras inom oss. Det är vår överlevnadsinstinkt. Att hedra smärtan innebär att vi välkomnar den på ett respektfullt sätt och ser värdet i den. Smärtan gör oss inte bara medvetna om faran utan visar också hur mycket vi bryr oss om världen” (s 59).
På ett annat ställe skriver de: “När du känner smärta för något som inte bara rör dig själv tydliggörs din omtanke, medkänsla och samhörighet, som allihop är värdefulla egenskaper. Genom att hedra din smärta, oavsett på vilket sätt den tar sig uttryck, visar du att du tar den på allvar och lyssnar på dess varningssignaler” (s 61). Macy och Johnstone menar att erkännandet av smärta är en avgörande komponent i försöken att “bryta den förtrollning som håller oss kvar i berättelsen om Business as usual” (s 80).
Aktivt hopp drivs av vår kärlek till oss själva och världen, av glädjen till livet och av en lyhörd känsla för livets sårbarhet. Aktivt hopp drivs också av att veta vad vi värdesätter och vad vi vill. Det handlar om att intuitivt stå i kontakt med sin personligt förankrade vision, det vill säga med ‘vad vi hoppas på’. Men mål och resultat behöver inte begränsas till vår egen livstid. Vi ställer oss i livets tjänst.
I aktivt hopp måste vi inte vara “övertygade om utgången, utan det handlar om att vi är öppna för möjligheten att lyckas” (s 242). “Vi väntar inte tills vi är säkra på att vi kommer att lyckas och begränsar inte våra beslut till resultat som känns realistiska. Istället fokuserar vi på vad vi längtar efter allra mest, och börjar bestämda steg i den riktningen” skriver Macy och Johnstone (s 56).
äventyrsberättelsens matris
Många av oss lever med en känsla av att oddsen för en hållbar framtid är låga. Även i populära äventyrsberättelser står personerna allt som oftast inför en utmaning som är svår att klara och oddsen är ofta låga. Kan vi vinna något på att se oss själva som delaktiga i en äventyrsberättelse?
I äventyrsberättelser möter ofta huvudpersonerna vad mytforskaren Joseph Campbell kallar “tröskelväktare”, ofta i skepnad av monster som måste hanteras för att man ska kunna ta sig vidare mot målet. Hade myter och sagoberättelser inte något att säga om den verklighet vi annars lever i hade jämförelsen mellan mellan våra verkligt levda liv och äventyrsberättelsens uppbyggnad inte varit relevant. Men faktum är att det finns band åt båda hållen: myter kan säga något viktigt om verkligheten och verkligheten kan inspirera till myt. Om vi tänker att vi möter en slags tröskelväktare när vi möter motstånd i verkliga livet kan vi finna styrka och inte ge upp - vi kan lockas till klurighet och se det som en självklar del i vår färd på vägen.
Att vara med i en äventyrsberättelse kan visserligen vara otäckt och kämpigt, men det kan även vara engagerande, ge mening och spänning i tillvaron. Att något upplevs som djupt meningsfullt kan skapa kraft och motivation. Det kan även skapa samhörighet mellan de som kämpar för samma sak. Macy och Johnstone berättar om en person som återkommande påminde sig om att se motgångar i livet i termer av “tröskelväktare”. “Att höra att vi kan se våra liv som äventyrsberättelser förändrade hela mitt sätt att tänka”, berättar personen.
Men det är inte bara ‘tröskelväktare’ vi kan tänkas möta under resans gång. Macy och Johnstone talar även om att vi kan laborera med en annan arketyp, nämligen “Professor Knappast” som är “en sådan där smart typ som kan allt och vet precis varför vi inte har någon chans att lyckas”. Det är en karaktär som å ena sidan kan få oss att tappa hoppet. Å andra sidan är det en karaktär vi kan dra nytta av genom att bli mer varse svårigheter och eventuella hinder.
Om vi skulle känna oss modfällda och ensamma är det lyckosamt om vi har folk i vår närhet som kan stärka oss och som vi kan känna samhörighet med. Macy och Johnstone menar att det även går att finna styrka i människor som inte är i vår absoluta närhet, exempelvis människor som verkar på andra ställen på jorden och som man känner en slags andlig gemenskap med, men föreslår även att vi söker styrka i bortgångna personer som betytt något särskilt för oss (själv tänker jag på min farfar) och i kommande generationer: “Vår önskan om att livet på jorden ska fortsätta är större än vi själva, och när våra handlingar styrs av en sådan önskan kan vi föreställa oss hur alla som delar vår längtan hejar på oss: våra förfäder, kommande generationer och naturen själv. När vi känner oss ensamma, modfällda eller desperata kan vi vända oss till dem för stöd” (s 257).
Om äventyrsberättelsen ska kunna kvalificera sig som en viktig ingrediens i den stora omställningen gäller det att vi tränar oss i att se våra liv i ljuset av äventyrsberättelser, även i det dagliga, så att det blir en en tongivande del i vårt ständigt pågående identitetsarbete. Jag tänker på att när jag sett en tänkvärd äventyrsfilm så är ofta fallet att jag känner mig stärkt och att det blir klarare för mig vad som verkligen är viktigt i livet, vad som är värt att kämpa för.
För den som är aktivist kan det vara passande att se sig själv som en av hjältarna i ett äventyrsepos. På ett ställe i boken skriver Macy och Johnstone att den som utövar aktivt hopp är aktivist (s 263). Det kan delvis förklara varför hon valt ut och fallit för äventyrsberättelsen. Själv är jag samhällsengagerad och engagerad i miljöfrågor, vilket kommer till uttryck i denna text, men jag skulle inte kalla mig aktivist. Jag gör mitt bästa som undervisare i mitt yrke som pedagog. Mitt liv brukar förövrigt förflyta tämligen stillsamt. Kanske bär framtiden med sig mer av strid, anarki och kaos på ett sätt där även jag kommer dras in i något som mer liknar aktivism och farofyllt äventyr. Äventyrsberättelsens matris kan då visa sig vara en mental tillgång i framtiden, även för mig. Hur det blir med den saken är svårt att veta.
ovissheten som styrka
“Vi vet inte hur framtiden kommer att se ut. Vi kan bara välja vilken framtid vi vill leva i, och sedan göra vad vi kan för att stötta den visionen”, skriver Macy och Johnstone (s 233). Just denna ovissheten väljer Macy och Johnstone att se som en styrka. De drar paralleller till Johnstones arbete med missbrukare. Han har arbetat som beteendeterapeut inom Storbritanniens offentliga hälso- och sjukvård i nästan tjugo år och han är känd för sitt arbete med resiliens som verktyg för mental hälsa.
Macy och Johnstone förklarar att “när han träffade nya klienter visste han aldrig hur det skulle gå för dem och när de kände samma ovisshet såg han det som ett gott tecken. Om de var helt säkra på att de skulle ta sig ur sitt missbruk fanns det en risk för att de inte ansträngde sig tillräckligt. Å andra sidan kunde tron att de var hopplösa fall få dem att ge upp; det blev en självuppfyllande profetia. Ovissheten är med andra ord något att vara tacksam för. När vi vet att framtiden är oviss vet vi också att vi har möjlighet att påverka den” (s 277).
tacksamhet och det vidgade självet
Det finns mycket att vara tacksam för. Och just det ska vi ta fasta på för att vara bättre rustade i kristider, menar Macy och Johnstone. “Frågan ‘Vad är jag tacksam för?’ kan hjälpa dig att flytta ditt fokus från dig själv till de [eller det] som ger dig kraft och stöttar dig. Ett ögonblicks tacksamhet stärker din förmåga att bearbeta jobbig information i stället för att undvika den” (s 60).
Att vara tacksam är att uppskatta och i förlängningen även att visa uppskattning, vilket ökar tilliten mellan människor. Tacksamhet är en social känsla som riktar sig utåt med värme och välvilja. När vi utövar den handlar det å ena sidan om att värdesätta och å andra sidan om att uppmärksamma och erkänna en relation, en handling eller händelse. Det handlar också om att fokusera på att vi inte är ensamma och om att påminna oss att vi inte kan klara oss själva utan hjälp. I tacksamhet kan vi med andra ord påminna oss om att inget finns utan något annat, att allt hänger ihop. Att försöka se dessa samband i det dagliga livet - hur det ena hjälper det andra, hur det ena är beroende av det andra - är ett sätt att öva sig i tacksamhet.
Vi behöver en slags ‘hållbarhetspsykologi’ som kan gå hand i hand med ekologiskt tänkande och praktisk handlingskraft. Detta ‘inre hållbarhetsarbete för det yttre’ behöver etablera mentala vanor som inbegriper våra känslor, eftersom känslor är det som väcks i kriser och det som behövs för att känna för vår värld. Därtill är känslor en nyckelingrediens i engagemang och det som får oss motiverade att handla. Vi lär också behöva en slags ‘hoppets psykologi’, inte minst i tider när vårt hopp är i kris.
Joanna Macys och Chris Johnstones bok Aktivt hopp - att möta vår tids utmaningar utan att bli galen (2019) tar sig an dessa frågor. Macy är ekofilosof och har kombinerat djupekologi, buddhism och systemteori med femtio års aktivism. Hon är känd för sitt arbete med The Work That Reconnects. Johnstone är beteendeterepeut och specialist inom psykologi med inriktning på hur människor mobiliserar mental motståndskraft i svåra tider. Tillsammans har de skrivit en bok om vad som kan bli avgörande komponenter i fullgörandet av en radikal omställning.
aktivt hopp och smärta
‘Hopp’ är en av komponenterna de lyfter fram. Hopp kan bygga på att vi är hoppfulla, det vill säga att vi handlar i tro på att något sannolikt kommer infria sig, i tro på att något verkligen kommer hända. När chanserna tvärtom visar sig vara små förvänds sådan hoppfullhet och vi blir lätt uppgivna och modfällda. Vårt engagemang dör ut. Vi tror oss inte få vad vi vill ha. Macy och Johnstone presenterar ett annat slags hopp, ett hopp som inte i lika stor utsträckning bygger på hoppfullhet. ‘Aktivt hopp’ kallar de det.
Aktivt hopp handlar om att bli medskapare av den verklighet vi vill leva i, till skillnad från passivt hopp där vi bara väntar på att något ska komma till oss. Aktivt hopp handlar vidare om att ständigt upptäcka skönheten* i det levande och genom att vara medkännande kan vi uppleva att vi står i verklig kontakt med vår omvärld, att den är verklig, att den spelar roll för oss och vi för den. Vi förmår ta in och vi ger ut. Världen berör oss och vi den i ett ständigt växelspel. Dör den, dör vi. Det innebär i sin tur också att vi kan verka för livet så länge det finns liv kvar. I erkännandet av livets tragiska dimensioner känner vi oss levande. Tar vi inte in livets sårbarhet missar vi halva grejen. Skönhet, värde och sårbarhet hänger ihop.
Även i latent eller potentiell (egentligen ‘förutsedd’) sårbarhet kan vi finna smärta. Med det menas att vi kan bli varse smärta i vetskapen om den sårbarhet som ligger latent i ‘det som ännu inte gått sönder, förändrats, drabbats av ohälsa eller död’. Men det handlar inte om att nära sig på sin egen och andras smärta, eller om att maniskt söka upp den, utan snarare om att inte stänga sig för en av verklighetens dimensioner.
Macy och Johnstone föreslår att vi ska hedra smärtan och se denna handling som en del i att utöva aktivt hopp: “Genom att hedra smärtan bryter vi de tabun som kväver vår oro. När våra inre väckarklockor inte längre dämpas eller överröstas är det något som aktiveras inom oss. Det är vår överlevnadsinstinkt. Att hedra smärtan innebär att vi välkomnar den på ett respektfullt sätt och ser värdet i den. Smärtan gör oss inte bara medvetna om faran utan visar också hur mycket vi bryr oss om världen” (s 59).
På ett annat ställe skriver de: “När du känner smärta för något som inte bara rör dig själv tydliggörs din omtanke, medkänsla och samhörighet, som allihop är värdefulla egenskaper. Genom att hedra din smärta, oavsett på vilket sätt den tar sig uttryck, visar du att du tar den på allvar och lyssnar på dess varningssignaler” (s 61). Macy och Johnstone menar att erkännandet av smärta är en avgörande komponent i försöken att “bryta den förtrollning som håller oss kvar i berättelsen om Business as usual” (s 80).
Aktivt hopp drivs av vår kärlek till oss själva och världen, av glädjen till livet och av en lyhörd känsla för livets sårbarhet. Aktivt hopp drivs också av att veta vad vi värdesätter och vad vi vill. Det handlar om att intuitivt stå i kontakt med sin personligt förankrade vision, det vill säga med ‘vad vi hoppas på’. Men mål och resultat behöver inte begränsas till vår egen livstid. Vi ställer oss i livets tjänst.
I aktivt hopp måste vi inte vara “övertygade om utgången, utan det handlar om att vi är öppna för möjligheten att lyckas” (s 242). “Vi väntar inte tills vi är säkra på att vi kommer att lyckas och begränsar inte våra beslut till resultat som känns realistiska. Istället fokuserar vi på vad vi längtar efter allra mest, och börjar bestämda steg i den riktningen” skriver Macy och Johnstone (s 56).
äventyrsberättelsens matris
Många av oss lever med en känsla av att oddsen för en hållbar framtid är låga. Även i populära äventyrsberättelser står personerna allt som oftast inför en utmaning som är svår att klara och oddsen är ofta låga. Kan vi vinna något på att se oss själva som delaktiga i en äventyrsberättelse?
I äventyrsberättelser möter ofta huvudpersonerna vad mytforskaren Joseph Campbell kallar “tröskelväktare”, ofta i skepnad av monster som måste hanteras för att man ska kunna ta sig vidare mot målet. Hade myter och sagoberättelser inte något att säga om den verklighet vi annars lever i hade jämförelsen mellan mellan våra verkligt levda liv och äventyrsberättelsens uppbyggnad inte varit relevant. Men faktum är att det finns band åt båda hållen: myter kan säga något viktigt om verkligheten och verkligheten kan inspirera till myt. Om vi tänker att vi möter en slags tröskelväktare när vi möter motstånd i verkliga livet kan vi finna styrka och inte ge upp - vi kan lockas till klurighet och se det som en självklar del i vår färd på vägen.
Att vara med i en äventyrsberättelse kan visserligen vara otäckt och kämpigt, men det kan även vara engagerande, ge mening och spänning i tillvaron. Att något upplevs som djupt meningsfullt kan skapa kraft och motivation. Det kan även skapa samhörighet mellan de som kämpar för samma sak. Macy och Johnstone berättar om en person som återkommande påminde sig om att se motgångar i livet i termer av “tröskelväktare”. “Att höra att vi kan se våra liv som äventyrsberättelser förändrade hela mitt sätt att tänka”, berättar personen.
Men det är inte bara ‘tröskelväktare’ vi kan tänkas möta under resans gång. Macy och Johnstone talar även om att vi kan laborera med en annan arketyp, nämligen “Professor Knappast” som är “en sådan där smart typ som kan allt och vet precis varför vi inte har någon chans att lyckas”. Det är en karaktär som å ena sidan kan få oss att tappa hoppet. Å andra sidan är det en karaktär vi kan dra nytta av genom att bli mer varse svårigheter och eventuella hinder.
Om vi skulle känna oss modfällda och ensamma är det lyckosamt om vi har folk i vår närhet som kan stärka oss och som vi kan känna samhörighet med. Macy och Johnstone menar att det även går att finna styrka i människor som inte är i vår absoluta närhet, exempelvis människor som verkar på andra ställen på jorden och som man känner en slags andlig gemenskap med, men föreslår även att vi söker styrka i bortgångna personer som betytt något särskilt för oss (själv tänker jag på min farfar) och i kommande generationer: “Vår önskan om att livet på jorden ska fortsätta är större än vi själva, och när våra handlingar styrs av en sådan önskan kan vi föreställa oss hur alla som delar vår längtan hejar på oss: våra förfäder, kommande generationer och naturen själv. När vi känner oss ensamma, modfällda eller desperata kan vi vända oss till dem för stöd” (s 257).
Om äventyrsberättelsen ska kunna kvalificera sig som en viktig ingrediens i den stora omställningen gäller det att vi tränar oss i att se våra liv i ljuset av äventyrsberättelser, även i det dagliga, så att det blir en en tongivande del i vårt ständigt pågående identitetsarbete. Jag tänker på att när jag sett en tänkvärd äventyrsfilm så är ofta fallet att jag känner mig stärkt och att det blir klarare för mig vad som verkligen är viktigt i livet, vad som är värt att kämpa för.
För den som är aktivist kan det vara passande att se sig själv som en av hjältarna i ett äventyrsepos. På ett ställe i boken skriver Macy och Johnstone att den som utövar aktivt hopp är aktivist (s 263). Det kan delvis förklara varför hon valt ut och fallit för äventyrsberättelsen. Själv är jag samhällsengagerad och engagerad i miljöfrågor, vilket kommer till uttryck i denna text, men jag skulle inte kalla mig aktivist. Jag gör mitt bästa som undervisare i mitt yrke som pedagog. Mitt liv brukar förövrigt förflyta tämligen stillsamt. Kanske bär framtiden med sig mer av strid, anarki och kaos på ett sätt där även jag kommer dras in i något som mer liknar aktivism och farofyllt äventyr. Äventyrsberättelsens matris kan då visa sig vara en mental tillgång i framtiden, även för mig. Hur det blir med den saken är svårt att veta.
ovissheten som styrka
“Vi vet inte hur framtiden kommer att se ut. Vi kan bara välja vilken framtid vi vill leva i, och sedan göra vad vi kan för att stötta den visionen”, skriver Macy och Johnstone (s 233). Just denna ovissheten väljer Macy och Johnstone att se som en styrka. De drar paralleller till Johnstones arbete med missbrukare. Han har arbetat som beteendeterapeut inom Storbritanniens offentliga hälso- och sjukvård i nästan tjugo år och han är känd för sitt arbete med resiliens som verktyg för mental hälsa.
Macy och Johnstone förklarar att “när han träffade nya klienter visste han aldrig hur det skulle gå för dem och när de kände samma ovisshet såg han det som ett gott tecken. Om de var helt säkra på att de skulle ta sig ur sitt missbruk fanns det en risk för att de inte ansträngde sig tillräckligt. Å andra sidan kunde tron att de var hopplösa fall få dem att ge upp; det blev en självuppfyllande profetia. Ovissheten är med andra ord något att vara tacksam för. När vi vet att framtiden är oviss vet vi också att vi har möjlighet att påverka den” (s 277).
tacksamhet och det vidgade självet
Det finns mycket att vara tacksam för. Och just det ska vi ta fasta på för att vara bättre rustade i kristider, menar Macy och Johnstone. “Frågan ‘Vad är jag tacksam för?’ kan hjälpa dig att flytta ditt fokus från dig själv till de [eller det] som ger dig kraft och stöttar dig. Ett ögonblicks tacksamhet stärker din förmåga att bearbeta jobbig information i stället för att undvika den” (s 60).
Att vara tacksam är att uppskatta och i förlängningen även att visa uppskattning, vilket ökar tilliten mellan människor. Tacksamhet är en social känsla som riktar sig utåt med värme och välvilja. När vi utövar den handlar det å ena sidan om att värdesätta och å andra sidan om att uppmärksamma och erkänna en relation, en handling eller händelse. Det handlar också om att fokusera på att vi inte är ensamma och om att påminna oss att vi inte kan klara oss själva utan hjälp. I tacksamhet kan vi med andra ord påminna oss om att inget finns utan något annat, att allt hänger ihop. Att försöka se dessa samband i det dagliga livet - hur det ena hjälper det andra, hur det ena är beroende av det andra - är ett sätt att öva sig i tacksamhet.
Att utöva tacksamhet kan även vara att stilla begäret efter mer och mer, bättre och bättre. Tacksamhet kan på så vis leda oss in i självvald enkelhet och motverka hektisk och upptrappad konsumism. Macy och Johnstone ser även ‘tacksamhet’ som ett “uppfriskande alternativ till skuldkänslor och rädsla” i det arbete vi har att utföra i efterverkningarna av klimatförändringarna. Det kan vara bra att ha mer än ett fokus, att kunna fokusera på det vi har - det som berikar och bär oss - och inte bara på det vi inte har, där det brustit.
Macy skriver i en annan bok - ja det är egentligen mer som en pamflett, även den utgiven på svenska av Vide förlag 2019 med namnet En del av allt levande - att hon tror att moralpredikningar om altruism, ansvar, skuld och plikt inte fungerar för att nå den omställning vi behöver göra. Hon hänvisar till den kände norske filosofen Arne Næss och argumenterar för att vi behöver vidga vår syn på vad som ligger i vårt egenintresse. Vi måste förstå att skogar, resurser och naturen i någon mening är en del av oss själva och att vi är beroende av att kunna fungera som en enhet. Förstått på det viset värnar vi oss själva när vi värnar om naturen. Vi i vårt samhälle har generellt sett inte haft detta förhållningssätt som vana.
“Vi har fått för oss att vi är en överlevnadsenhet som måste se till att vi själva överlever, och vi föreställer oss att denna överlevnadsenhet utgörs av en separat art, trots att det genom alla tider i själva verket har handlat om individen plus omgivningen, arten plus omgivningen, eftersom de i grund och botten är symbiotiska”, skriver Macy (s 15).
Enligt Macy får en vidgad syn på vad som utgör oss eller mig även konsekvenser för vår tidsuppfattning: “När vi vidgar vårt egenintresse till att omfatta andra varelser i jordens kropp vidgas också vårt tidsfönster. Vi kan lära oss leva i ett större tidsperspektiv, där mål och resultat inte längre begränsas av vår egen livstid” (s 22).
Sammanfattningsvis föreslår Macy och Johnstone att vi ska anta utmaningarna i vad de kallar ‘den stora omställningen’ med aktivt hopp. Aktivt hopp lever på glädjen till livet och på lyhördhet för smärta, samt på att vi har ständig kontakt med en tydlig vision, det vi värdesätter och tror på. I aktivt hopp kan vi med andra ord se skönhet i det sårbara och minnas vad som är viktigt. Vi kan verka för livet så länge det finns liv kvar och ge uttryck för vår längtan så länge det finns en öppning till något positivt. Det vi hoppas på behöver inte nödvändigtvis vara kopplat till vår egen livstid eller till oss själva. Macy och Johnstone menar att föregående generationer kan ses som en del av oss liksom vi kommer verka i nästa generation.
Macy och Johnstone menar vidare att det finns en potential i äventyrsberättelsens matris att nyttja för mer kraft, mening och engagemang i svåra tider. De framhåller att ovissheten om hur framtiden kommer bli kan ses som en styrka. Slutligen ser de tacksamhetens praktik och vidgandet av vår syn på egenintresse som ett verkningsfullt alternativ till moralpredikningar om altruism, skuld, ansvar och plikt. Dessa idéer är tänkta att leda oss i arbetet med att skapa oss hållbara mentala vanor tillsammans med andra människor.
* (not) Aktivt hopp inbegriper i ett vidare perspektiv att livnära sig på ‘glädjen till livet’ och här är att uppleva skönhet ett sätt att uppskatta vad livet ger.
Macy skriver i en annan bok - ja det är egentligen mer som en pamflett, även den utgiven på svenska av Vide förlag 2019 med namnet En del av allt levande - att hon tror att moralpredikningar om altruism, ansvar, skuld och plikt inte fungerar för att nå den omställning vi behöver göra. Hon hänvisar till den kände norske filosofen Arne Næss och argumenterar för att vi behöver vidga vår syn på vad som ligger i vårt egenintresse. Vi måste förstå att skogar, resurser och naturen i någon mening är en del av oss själva och att vi är beroende av att kunna fungera som en enhet. Förstått på det viset värnar vi oss själva när vi värnar om naturen. Vi i vårt samhälle har generellt sett inte haft detta förhållningssätt som vana.
“Vi har fått för oss att vi är en överlevnadsenhet som måste se till att vi själva överlever, och vi föreställer oss att denna överlevnadsenhet utgörs av en separat art, trots att det genom alla tider i själva verket har handlat om individen plus omgivningen, arten plus omgivningen, eftersom de i grund och botten är symbiotiska”, skriver Macy (s 15).
Enligt Macy får en vidgad syn på vad som utgör oss eller mig även konsekvenser för vår tidsuppfattning: “När vi vidgar vårt egenintresse till att omfatta andra varelser i jordens kropp vidgas också vårt tidsfönster. Vi kan lära oss leva i ett större tidsperspektiv, där mål och resultat inte längre begränsas av vår egen livstid” (s 22).
Sammanfattningsvis föreslår Macy och Johnstone att vi ska anta utmaningarna i vad de kallar ‘den stora omställningen’ med aktivt hopp. Aktivt hopp lever på glädjen till livet och på lyhördhet för smärta, samt på att vi har ständig kontakt med en tydlig vision, det vi värdesätter och tror på. I aktivt hopp kan vi med andra ord se skönhet i det sårbara och minnas vad som är viktigt. Vi kan verka för livet så länge det finns liv kvar och ge uttryck för vår längtan så länge det finns en öppning till något positivt. Det vi hoppas på behöver inte nödvändigtvis vara kopplat till vår egen livstid eller till oss själva. Macy och Johnstone menar att föregående generationer kan ses som en del av oss liksom vi kommer verka i nästa generation.
Macy och Johnstone menar vidare att det finns en potential i äventyrsberättelsens matris att nyttja för mer kraft, mening och engagemang i svåra tider. De framhåller att ovissheten om hur framtiden kommer bli kan ses som en styrka. Slutligen ser de tacksamhetens praktik och vidgandet av vår syn på egenintresse som ett verkningsfullt alternativ till moralpredikningar om altruism, skuld, ansvar och plikt. Dessa idéer är tänkta att leda oss i arbetet med att skapa oss hållbara mentala vanor tillsammans med andra människor.
Mattis, april 2020
* (not) Aktivt hopp inbegriper i ett vidare perspektiv att livnära sig på ‘glädjen till livet’ och här är att uppleva skönhet ett sätt att uppskatta vad livet ger.
