tankar om liv och död

när vi lever vill vi behålla vad vi har

försöker vi springa ifrån den dag vi ska dö
den sista dagen som rånar oss på allt?

om vi är rädda för att förlora vad vi har
är det då döden som i första hand tar?

är det inte livet?

livet som sätter oss i gungning
som förskjuter vår trygghet
som låter det vi försöker rista in
flyta ut och anta andra former
som förändrar grunden vi står på

livet hinner i alla fall före döden
som får ta det som blir över

och sjukdom kan visserligen komma med död
men är ju ofta framförallt ett konkurrerande liv

som okontrollerat ebolavirus

men inte kan vi lyfta ett klandrande finger
för att livet är för livfullt för just oss

inte heller kan vi förebrå döden
som fint påminner oss
om minuterna vi faktiskt får
när en föregående generation tystnar

det är när du ser ditt eget skelett
som döden ger färg och gör dig fin

det är när din vän går bort
det är när ditt barn går bort
det är verkligen döden
det är permanent slocknad