Min vandringshypotes i textsnåren av motsägelser och bekräftelser:
Buddha vände sig inte till Gud, utan istället mot det världsliga,
det kroppsliga, sinnliga och till livet i dess konkreta manifestationer.
Han uppmanade ingen att söka sig till en innersta natur eller kärna i själen.
Metaforerna han använde var jordiska och hämtade från praktiska göromål.
Buddha bad ingen att vända sig bort från livet och från tingens ordning.
Han uppmanade oss att ta fasta på förgängligheten, otillfredsställelsen och lidandet
och ville inte degradera livet med andliga medel, utan visa vägen till livskraft.
Det är klart att en strävan efter att bli fri från återfödelse och att levnadsregler om att vända sig bort från världsliga ting eller sinnlig njutning, på ett eller annat sätt kan sägas rimma illa med ovanstående. I de fall buddhismen lyfter fram sådant framstår läran snarare som livsförnekande än livsbejakande; att vilja bort från detta liv, att inte vilja uppskatta vad livet har att erbjuda.
Nietzsches radikala idé om den eviga återkomsten - att bejaka varje stund, oavsett dess villkor och även om den upprepas i oändlighet - verkar i ljuset av livsbejakning passa bättre än tanken om att bli fri från återfödelse, även om en sådan uppgift verkar övermäktig. Men jag ska inte lockas till att skapa ett alltför enkelt svar på ett komplext dilemma. Jag återkommer.
