För knappt två tusen år sedan levde Marcus Aurelius (121-180 e.Kr), den siste store kejsaren i det romerska kejsardömet. Enligt idéhistorikern Sven-Erik Liedman var han också den siste store i sitt slag i den nystoiska skolan. Under ett fälttåg skrev han vad som blivit ett av stoicismens mest klassiska verk: Självbetraktelser.
Bokens partier som handlar om livets korthet och förgänglighet är underbart formulerade påminnelser som griper tag i mig. Ett flertal partier om hur vi kan förhålla oss till vårt öde engagerar mig också. Likaså en hel del psykologiska anmärkningar om sinnestillstånd och sinnesro. På något ställe talar han även starkt om filosofins roll.
I min läsning blir jag samtidigt återkommande tveksam till mycket av det han skriver, exempelvis då han tar ståndpunkten att förändring kan och bör ske genom mental styrka och hyperintention, då vi antas ha en väldig makt över vårt inre och vår vilja, till skillnad från det yttre som vi anses ha väldigt lite makt över. Det framkommer till exempel när han skriver "Man kan inte utrota sina fördomar, om man inte utrotar de tankar som framkallar dem. Att dessa ständigt kommer upp till ytan är ens eget fel" (s 73) och i följande: "Yttervärlden själv har inget inflytande på själen: den har ingen möjlighet att nå den och kan varken försätta den i rörelse eller styra den. Själen leder och styr sig själv på egen hand" (s 54). För mig är det talande att Aurelius ser sig mer som en som fäktar än en som dansar: "Eftersom man måste vara beredd på oväntade stötar och stå orubbligt fast har levnadskonsten mera likhet med fäktkonsten än med danskonsten" (s 82).
Jag blir även tveksam i min läsning av boken då människans förnuft antas ha sitt facit i naturen, i en 'naturens harmoni'. Tveksam blir jag även då denna 'naturens harmoni' tycks vara en harmoni skräddarsydd för människan:
Allting är skapat i ett syfte, och till dess förverkligande strävar det (s 54).
Allt som sker, sker med rätt. Om du tittar noga kommer du att finna detta. Och jag menar inte bara att det sker enligt naturens ordning utan också enligt rättvisa principer och härrör från ett väsen som belönar envar efter förtjänst (s 38).
Allt är sammanlänkat med vartannat, och heligt är det enande bandet. Knappast något är främmande för ett annat. Det ena är anpassat efter det andra. Allt bidrar till världens harmoni. Ett är världsalltet, sammansatt av alla världar, en är gudomen, som lever i allt, ett är urstoffet, en är lagen, ett är det förnuft, som för alla förnuftiga väsen är gemensamt, och en är sanningen. Så ges det också en fullkomlighet för alla dessa besläktade och av samma förnuft delaktiga väsen. (s 74)
Men det finns som sagt även partier som jag verkligen blir förtjust i. Nedan har jag sammanställt meningar som under läsningen talade till mig och som väckte mitt intresse. Det har jag gjort för att jag vill bära dem med mig. Eftersom jag verkligen valt ut endast vad som tilltalat mig och därtill kapat dessa bitar från sitt sammanhang, ett sammanhang som många gånger gjorde de svårsmälta, får man nedan en högst vinklad Aurelius; ja till den grad att det blir 'vinklat till vingklippt' skulle kanske någon säga. Vill du ha helheten kan du läsa boken. Här får du bara de finaste bitarna:
18
Säg om morgonen till dig själv: idag kommer jag att sammanträffa med en framfusig, en otacksam eller övermodig, en ränklysten eller grälsjuk eller opålitlig människa.
19
Tiden som står dig till buds är begränsad. Den försvinner i vinden utan mening, om du inte använder den till att vinna själsfrid, precis som du själv också försvinner; och den kommer aldrig tillbaka.
22
...den som dör urgammal och den som dör helt ung förlorar samma sak. Båda går nämligen bara miste om det närvarande ögonblicket. Endast detta äger de. Och vad man inte äger kan man inte förlora.
23
Vidare vanärar människans själ sig när den avskyr en annan människa och längtar efter att skada henne, så som de hämndgiriga gör.
23
Den mänskliga livstiden är ett ögonblick lång. Människans väsen är som en rinnande ström, hennes förnimmelser är dunkla, kroppens vävnad är hemfallen åt förruttnelse, själen är ett snurrande hjul, dess öde är en gåta och människans dom över människan godtycklig. Det som hör till kroppen är en ilande flod, det som hör till själen är drömmar och dimma; livet är en kamp och en färd i främmande land; eftermälet är glömska. Vad finns som kan leda en igenom? Endast och ensamt filosofin.
28
Ingen plats för grälsjuka, avund, misstänksamhet och annat dylikt, som du skulle tvingas rodna över.
31
Betänk dessutom att vi lever endast detta korta, närvarande ögonblick; den övriga tiden är antingen redan genomlevd eller också ligger den i dunkel. Den enskildes liv är obetydligt. Den vrå av jorden där han lever likaså.
42
Se hur allt uppstår genom förvandling. Vänj dig vid tanken att ingenting älskar allnaturen så som att förvandla det varande och skapa nytt av liknande slag.
43
Snart ska du dö. Ändå är du fortfarande inte skrymtlös och lidelsefri. Du tror fortfarande att yttre ting kan skada dig. Fortfarande är du inte mild mot alla.
43
En flod, en brusande ström är tiden: knappt har något dykt upp, förrän det spolas bort, annat drivs fram och blir i sin tur bortspolat.
44
Minns att vi inte ska handla och tala som sovande.
45
Var lik klippan som vågorna ständigt bryter sig mot - den står orubblig, och vid dess fot lägger sig de skummande böljorna till ro. "Vad jag är olycklig att detta skulle hända mig." Nej, inte så, utan: "Vad jag är lycklig, att jag trots detta kan förbli obekymrad, inte krossas av det närvarande och inte oroar mig för framtiden." För detta skulle ju kunna drabba vem som helst, men inte vem som helst skulle kunnat förbli oberörd.
45
Sök följaktligen din tillflykt hos denna sanning; säg inför allt som kan göra dig sorgsen: detta är ingen olycka, men att bära det ädelt är en lycka.
46
Betrakta den omätliga tiden bakom dig och den andra ändlösheten framför dig. Vad är det, inför detta, för skillnad mellan en som lever i tre dagar och en som lever i tre människoåldrar?
51
I allt råder harmoni, och precis som att den fulländade enda världskroppen uppstår av alla kroppars samverkan, så uppstår av alla orsakers samverkan en fulländad orsak: det som kallas för ödet.
55
Rikta ofta dina tankar på hur snabbt allt vardande förgår och försvinner. Tillvaron är som en evigt ilande ström, krafterna är stadda i oavbruten förändring, och deras orsaker är underkastade tusen växlingar. Knappast något består, och tätt intill oss gapar hålet allt försvinner i, det förflutnas och det kommandes avgrund.
58
Och ett lyckligt öde är god sinnesstämning, goda böjelser och goda handlingar.
61
Allt sker enligt det stora helas natur, inte enligt någon annan natur, som liksom utifrån omsluter tingen eller är gömd i deras inre eller är helt skild ifrån dem.
70
Vad som inte är nyttigt för bisvärmen är inte heller nyttigt för biet.
73
Tomma festligheter, skådespel, boskapshjordar, fäktarspel, hundvalpar som slåss om ett ben, fiskar som kämpar om en brödsmula, myrornas mödosamma slit, bortschasade flugors surr, vaxdockor som sprattlar - känner du till det? Lugn och fast ska man stå på sin plats i detta virrvarr och man får aldrig glömma att var och en är lika mycket värd [lik-]som det han anstränger sig för att få är värt.
77
Allt du ser kommer den allrådande naturen snart att förvandla. Därefter formar den annat av stoffet och därefter annat av detta stoff. Världen förblir alltid ny.
91
Ta anspråkslöst emot, och ge utan bitterhet.
95
Denna gurka är bitter; nåväl, kasta bort den. Det är törnsnår i min väg; nåväl vik åt sidan. Detta räcker. Fråga inte varför det ska finnas sådana saker i världen.
106
Hur kort är inte tidsrymden mellan födelsen och döden, hur omätlig är inte tiden före födelsen och efter upplösningen!
107
Säg till din tänkande själ: du är ett livlöst stoft, du är ett djur som går i hjorden och betar.
107
Där är nu en som ber: må jag vinna denna kvinnas gunst! Du ska be: må jag bli fri från begäret efter hennes gunst. En annan: må jag bli befriad från detta onda! Du: må jag inte behöva bli befriad därifrån. En annan: må jag inte förlora mitt barn. Du: må jag inte frukta förlusten. Med ett ord: ge en sådan riktning åt alla dina böner och du får se vad som sker.
108
Så fort du förargas över en människas oförskämdhet ska du fråga dig själv: är det tänkbart att det inte skulle finnas några oförskämda människor i världen? Nej. Begär alltså inte det omöjliga. [...] Så snart du har klart för dig att dessa typer av människor måste finnas blir du också mer överseende mot varje enskild av dem.
113
Allt återupptas sålunda i världsalltet, må sedan världsalltet efter ett visst tidsskede gå upp i eld eller förnya sig själv genom eviga omgestaltningar.
115
Lär dig att vetenskapligt undersöka hur tingen övergår i varandra. Öva dig ständigt i detta. Ingenting gör en man så storsinnad.
116
Kort är återstoden av ditt liv. Lev som en gränsbo. Det är ju likgiltigt om man befinner sig på ena eller andra sidan gränsen, ifall man på bägge sidor känner sig hemma.
116
Varje sinnligt föremål du ser ska du föreställa dig som redan statt i upplösning och förvandling och på väg att förruttna och försvinna.
118
Drifter, liv och styrka. Begrunda nu allt detta, som sker så i det dolda. Försök undersöka de verkande krafterna, liksom vi lärt oss se tyngdkraften, inte med ögonen visserligen, men ändå så klart.
118
Fråga dig inför varje särskild sak du har att göra med: är döden förskräcklig eftersom den berövar mig detta?
119
Så är fallet med alla andra ting: de blir sämre av det onda som drabbar dem. Människan blir tvärtom bättre och mera värdefull när hon på rätt sätt tillgodogör sig det onda som möter henne.
120
...bli dig själv trogen; var kärleksfull, välvillig och mild in i det sista.
127
Tingen som du i lidelsefull upphetsning jagar eller undflyr kommer inte till dig. På något sätt kommer du till dem. Bevara därför ditt omdöme om dem lugnt. Då blir även tingen stilla, och du kommer varken ses jaga eller undfly dem.
131
Minns alltid, när vreden håller på att få makt över dig, att vredesutbrott inte är bevis på manlig kraft, utan att liksom det är mänskligare att vara mild och saktmodig, så är det också manligare. Endast i detta ligger kraft och spänstighet och mod, inte i vrede och dåligt humör. Ju mera lidelsefrihet, desto större styrka, och liksom bedrövelse så är också vrede ett tecken på svaghet. I bägge fallen är man nämligen sårad och prisgiven åt fienden.
138
Tänk på hurdan döden kommer att finna dig till kropp och som själ; tänk på livets korthet, den omätliga tiden bakom dig och evigheten framför dig. Tänk på all materias förgänglighet.
138
Fråga: vad är smärta, vad är lust, vad är döden, vad är orsaken till min egen rastlöshet, varför kan ingen hindras av någon eller något annat? Allt beror på uppfattningen.
139
Den som begär att en ond människa inte ska fela tycker jag liknar den som begär att fikonträdet inte ska alstra saft i fikonen, att spädbarnen inte ska skrika, hästen inte ska gnägga och så vidare.
140
Undanröj alltså föreställningen att du, precis som seglaren när han svängt om udden, kommer in i en lugn, spegelklar vik.
(Siffrorna är sidoangivelser.)
Aurelius, Marcus. Självbetraktelser. Sjösala Förlag AB, 2017.
