Här ges ett stycke text av Stephen Batchelor taget ur hans bok Secular Buddhism - Imagining the Dharma in an Uncertain World (2017). Jag finner utdraget intressant av två anledningar. Dels får vi en redogörelse för vad Batchelor menar med 'uppvaknande' utifrån hur han tolkar palikanon. Dels får vi tillgång till vad Batchelor tänker om sitt eget tolkningsarbete. Batchelor berättar om sina förutsättningar, sitt förfarande och sina utgångspunkter i det egna arbetet med palikanon. I tidigare inlägg har jag tagit upp kritik om 'cherry picking' som riktats mot Batchelor. Detta utdrag kan bli underlag för fortsatt diskussion om denna kritik, samt för hur man kan och vill förhålla sig till palikanon.
Min pali, som jag började lära mig så sent som i femtioårsåldern, är inte tillnärmelsevis så utvecklad som min tibetanska (klassisk tibetanska), som jag lärde mig när jag var i tjugoårsåldern. Jag har en knapphändig vokabulär och en bristfällig uppfattning om hur ord ska böjas, om grammatik och syntax. [Syntax rör kunskapen om hur man sätter samman ord till fraser.] Jag är högst medveten om bristfälligheten i mina språkliga kunskaper, men jag har inte satt att kunna bemästra pali i främsta rummet (om vi antar att min åldrande hjärna fortfarande skulle kunna göra det). Mina högst prioriterade angelägenheter fortsätter att vara existentiella, filosofiska och etiska frågor. Och jag fortsätter att vara beroende av engelska översättningar. Men närhelst jag stöter på en passage jag vill studera på djupet vänder jag mig till hur det är skrivet på pali och analyserar med hjälp av uppslagsverk och grammatika. Detta förfarande är kanske inte idealiskt, men det är troligen det bästa sättet för mig att komma nära Gotamas ord och person.
En passage som jag har intresserat mig för en längre tid är Gotamas redogörelse om sitt uppvaknande i ariyapariyesana sutta. Detta är min översättning:
This dharma I have reached is deep, hard to see, difficult to awaken to, quiet and excellent, not confined by thought, subtle, sensed by the wise. But people love their place [ālaya]: they delight and revel in their place. It is hard for people who love, delight and revel in their place to see this ground [thāna]: "because-of-this" conditionality [paticcasamuppāda]. And also hard to see this ground: the stilling of inclinations, the relinguishing of bases, the fading away of reactivity, desirelessness, ceasing, nirvana.
Dharman jag nått är djup, svår att se, svår att vakna till, stilla och utmärkt, inte begränsad av tanken, subtil och uppfattad av de vise. Men folk älskar sin plats [ālaya]: de glädjer sig i och njuter av sin plats. Det är svårt för folk som älskar, gläds och njuter av sin plats att se denna grund [thāna]: "på-grund-av-detta" villkoradhet/betingadhet [paticcasamuppāda]. Och också svårt att se denna grund: stillandet av benägenheter, släppandet av baser [stödjepunkter, grundvalar?], reaktiviteten bleknar bort, begärslöshet, upphörande, nirvana.
Det som slår mig här är hur Gotama presenterar sitt uppvaknande som ett radikalt och existentiellt perspektivskifte, snarare än som en privilegierad mystisk insyn i verklighetens natur. Detta skifte innebär att röra sig från ett perspektiv på livet som är styrt av ens identifikation med en "plats" - det må vara en fysisk, social, religiös, politisk eller psykologisk "plats" [topos] - till ett perspektiv som bygger på ens "grund" - i detta fall, å ena sidan ens egen existens rena kontingens, å andra sidan nirvanas immanenta icke-reaktiva utrymme. Dessa två dimensioner av ens "grund" är lika grundläggande och ursprungliga. Medan 'villkorad uppkomst' blottar det orsaksbundna blivandet av liv, blottar nirvana möjligheterna till ett liv som inte längre är styrt av av ens reaktivitet eller vanemässiga böjelser.
Denna passage har givit mig en plattform på vilken jag har kunnat utveckla en helt och hållet pragmatisk förståelse av dharma. Som utövare är min uppgift att landa i uppmärksamheten på den flytande oförutsebara och kontingenta erfarenhetens natur; den grund vilken möjliggör etiska val som inte är betingade av vanemässiga reaktiva mönster av girighet, hat och självupptagenhet. För mig är detta kärnan i Gotamas uppvaknande, vilket han utvecklade allteftersom till ett antal uppgifter, närmare bestämt fyra till antal: att förstå dukkha, att släppa reaktivitet, att skåda stillandet av reaktivitet (dvs nirvana) och att kultivera den åttafaldiga vägen. Dessa två lärosatser tjänar tillsammans som ramverket till vad jag har kommit att kalla "en sekulär buddhism".
Min tolkning av ālaya som "plats" [place] och thāna som "grund" [ground] har emellertid fått kritik för att vara en felläsning av dessa palitermer. Det hävdas att ālaya här betyder något likt 'att man är fäst vid något' [attachment], och att thāna fungerar "as little more than a linguistic placeholder", vilket ska tolkas som "faktum" [fact] eller "tillstånd" [state]. Det finns därför måhända inget filologiskt rättfärdigande gällande mitt påstående att Gotamas uppvaknande utgjordes av ett radikalt perspektivskifte från hans "plats" till hans "grund". Denna kritik påverkar emellertid inte min bredare förståelse av passagen. Hur man än översätter dessa specifika termer är fallet att Gotama blev frigjord genom att se villkorad uppkomst och nirvana, frigjord från sina tidigare fixeringar [attachments] för att anta ett levnadssätt som inte längre styrdes av dem. Även om 'plats/grund-distinktionen' inte är explicit i texten, kan den på ett effektivt sätt användas för att belysa skiftet av perspektiv, från ett liv styrt av fixeringar till ett liv grundat på en vision om kontingens och icke-reaktivitet.
Är detta ett exempel på en inkompetent forskargärning som lett till en oförlåtlig felläsning, eller är det vad Pierre Hodot kallar "ett kreativt misstag" som lett till en värdefull insikt? Om ens huvudsakliga förhållande till texten är en distanserad filologs är det väsentliga att bedöma den språkliga korrektheten i översättningen; men om det handlar om en utövare som är engagerad i en existentiell dialog med Gotama är det väsentliga att söka en lösning som hjälper personen att blomstra. Som utövare kan inte någon tolkning av en viss passage läsas isolerat. För den är en del i ett pågående samtal - ett samtal med buddhistisk tradition i stort och med suttorna i palikanon i synnerhet, ett samtal som har förändrat mig under många år. Sådana förändringar förblir inte i karantän i ens egen privata tankevärld; de dikterar aktivt hur jag begriper världen, vilket så klart inbegriper just de passager som har bidragit till just dessa förändringar. En dialogisk relation till tradition förändrar därför inte bara läsaren utan även texterna som blir lästa. (Min översättning av sid 17-19.)
Om du vill läsa mer om Batchelors syn på 'uppvaknande':
Batchelor - att vakna till en grundlös grund
Batchelor definierar 'nirvana' och 'upplysning'
Om du vill läsa mer om kritiken gällande 'cherry picking':
Loys kritik av Batchelor
Batchelor om 'cherry picking'
Batchelor - en mer ursprunglig buddhism?
