Dalai Lama om meditation som flykt

Jag tror att många som utövar dzogchen eller på annat sätt utövar meditation tillämpar olika metoder, en del med slutna ögon, en del med öppna ögon, men i själva den meditationens natur ligger att göra sig fri från tankar, komma i ett tillstånd utan tankar. Men på ett sätt är detta en form av flykt, som om de drog sig undan från problem. När de faktiskt ställs inför problem, fortsätter sitt vardagsliv och ställs inför några av verklighetens problem, har inget förändrats. Deras inställning och reaktioner är precis som förut. Sådan meditation innebär alltså bara att undvika problemet, som att åka på utflykt eller ta smärtstillande medel. Det löser inte problemet. En del kan tillbringa många år med att utföra dess övningar utan att göra några framsteg alls i verkligheten. Det är inte produktiv meditation. Verkliga framsteg sker när individerna inte bara ser resultat i form av att de uppnår högre nivåer av meditativa tillstånd, utan deras meditation faktiskt också åtminstone i någon mån påverkar hur de fungerar tillsammans med andra, när någon påverkan från meditationen syns i deras dagliga liv - mer tålamod, mindre irritation, mer medkänsla. Det är produktiv meditation. Någonting som på något sätt också är till glädje för andra.

Dalai Lama (ur Lycka på jobbet. Richters, 2003. Sid 170.)

Dzogchen är en meditationspraktik inom tibetansk buddhism och mer specifikt inom nyingmatraditionen. Denna praktik har varit föremål för många kontroverser i Tibet. (Se Batchelor, Stephen. Confessions of a Buddhist Atheist, 2010. Sid 94-95.) Jag själv är ovetande om vad det betyder i en tibetansk kontext att Dalai Lama väljer att exemplifiera sin synpunkt med dzogchen. Mitt inlägg är inte tänkt att kommentera dessa specifika kontroverser, utan jag tänker att Dalai Lamas ord om meditation kan vara en kritisk udd riktad mot många sorter av meditationspraktiker.

buddhistiska koordinater och praktik

 

För att finna levnadssätt och möta verkliga utmaningar tecknar vi en karta. Vår karta är av språk och utgör vår livsfilosofi. Så var i språket slår vi oss ner? Vilka koordinater anger vi för vår resa? Vilken användning och funktion förmår dessa platser ge oss så att vi finner anledning att återvända och vistas där igen? I en buddhistisk värld står allt i förändring, så även kartor av språk.

 

Koordinater gör att jag kan orientera mig. De stakar ut en möjlig färdväg. I ett livsfilosofiskt sammanhang använder jag benämningen 'koordinat' som metafor och sinnebild för en begreppsligt laddad punkt att vända mig till för att fatta beslut om vägen, en punkt att ta fasta på för att överväga vilken riktning jag ska ta, samt för att värdera det jag lämnat bakom mig. En koordinat får sina konturer och sitt innehåll av ett för den koordinaten centralt begrepp, samt meningssammanhanget som omger det. Med hjälp av det centrala begreppet och dess tillhörande tankar lyser koordinaten upp vår värld likt en stjärna i en stjärnbild på natthimlen kan guida en vandrare som lyfter blicken. 

Precis som stjärnbilder får sin form och sina konturer av stjärnornas positioner - hur dessa är kombinerade - får buddhismen sin form av hur koordinater placeras. Vilken form av buddhism (dhamma/dharma) man får beror med andra ord på vilka koordinater man använder sig av och hur man relaterar dessa. 

Genom stjärnornas positioner har människor och vissa andra djur kunnat orientera sig och ta sig fram i både kända och okända områden, ägandes en gemensam stjärnhimmel. I vissa fall trots att en stjärna varit död sedan länge. Bogongfjärilen kan det. En dag i min morgontidning stod det att läsa om den australienska fjärilen som efter sin sommardvala flyger hundra mil med hjälp av stjärnhimmeln till Snowy Mountains, den högsta bergskedjan i landet. Med hjälp av stjärnhimmeln tar de sig till en plats de aldrig tidigare besökt. (Sydsvenskan, 2025-05-04.)

På liknande sätt kan vi människor vägledas av livsfilosofiska koordinater. Ovanför oss finns kanske inte en given himmelsk ordning att skåda, men likväl kan det formeras en övergripande människoskapad mening. Dessa konturer av mening kan vi som går här nere på marken blicka upp på och erinra oss om. Sådan mening är 'högre upp' i betydelsen överordnad och högt satt, d v s högt prioriterad, inte nödvändigtvis i betydelsen (gudomlig) högre mening.

Varje enskild person som vill prova buddhistiska grepp i sitt eget liv behöver skapa sig en egen karta av personligt utstakade koordinater. Vad man ser från dessa punkter, dessa språkliga platser, beror på hur man inrättar dem. Med varje plats kan man uträtta olika saker. Vilken buddhism man får beror naturligtvis även på vilket innehåll man ger de centrala begreppen, de formskapande orienteringspunkterna. Hur vi landar i en viss koordinat har alltså avgörande betydelse.

Buddhistläraren och författaren Gil Fronsdal beskriver hur vi kan vara "guided by" - 'vägledda av' - buddhistiska tankefigurer. I sin bok om den åttafaldiga vägen talar han om att vi i denna har att göra med åtta "clues for finding the path", åtta 'ledtrådar' - det vill säga åtta trådar med styrkan att leda oss, åtta trådar att nysta i, eller med mitt ordval: 'åtta koordinater'. Fronsdal påminner oss också i sin bok om att den åttafaldiga vägen - att den buddhistiska vägen mot större frihet - börjar med perspektiv, "right view". Det är logiskt eftersom det är de mentala koordinaterna - hur vi använder begrepp, hur vi fyller de med mening, och hur vi relaterar och värderar dem - som gör att vi kan orientera oss på vägen. (Fronsdal. Steps to liberation. 2018, s 8.)

Cygnus (Svanen), en stjärnkonstellation i vintergatan.

Arbetet med koordinaterna är naturligtvis till för en själv i världen, men också för världen. Jag håller med filosofen och sociologen Bruno Latour om att vi med tanke på inte minst de akuta miljöutmaningarna är i avsaknad av ett koordinatsystem som förmår vägleda oss mot något mer hållbart och sunt. Vi behöver ratta in det jordiska och gå in för landning. Det är det som gör vårt arbete med koordinaterna så angeläget. (Latour, B. Var landar vi? 2023.)

Studier, reflektioner och överväganden 

Många människor idag har liksom jag svårt att köpa någon annans lära och praktik rakt av. Vi kan inte ansluta oss kollektivt till en mästares ord och anvisningar och bygga vår gemenskap på detta, utan måste finna andra sätt att mötas och finna gemenskap. En gemenskap möjlig att skapa är att man träffas tillsammans för att undersöka vissa buddhistiska begrepp och deras relationer - ett gemensamt arbete men för den egna riktningen.  

Likväl är den egna riktningen inte frånkopplad önskan om att bidra till kollektiv lösning på samhälleliga utmaningar. Ställningstagandena som den enskilde gör, och som grundas i det egna omdömet för att staka ut just den personens väg i dialog med andra, är ju med fördel kopplade till världen och andra levande varelsers begär och behov. Precis som stjärnhimlens ljuspunkter delas till alla och inte ägs av någon speciell kan koordinater göras till allas gemensamma egendom, trots att den enskilde använder dem på sitt sätt. Det lär gå att samlas upp kring gemensamma punkter med bibehållen lyhördhet för den enskilde. Det är min övertygelse att enskildas omdömen kan ena, ja det är kanske rent av det enda som verkligen kan ena (enligt demokratisk truism).

För egen del är det inte alltid jag känner att "Buddhas väg" är min väg, men jag är förtjust i de koordinater kring vilken hans livsfilosofi kretsar, dvs de platser/begrepp i språket han valt att utgå ifrån för att bygga ett innehåll och en riktning - sällan finner jag en samling så angelägna punkter på annat håll. För att gynna ett kreativt och öppensinnat sökande lyfter jag fram koordinaterna framför läran. Det borgar förmodligen även för en större individuell frihet, större tolkningsutrymme och för en uppmuntran till pluralism.

Ytterligare en anledning till att jag använder uttrycket 'koordinater' är att jag vill lyfta fram att det som sagt handlar om att orientera sig, om att finna vägar och hållpunkter, vilket man inte signalerar lika tydligt om man endast benämner det 'begrepp'. Koordinater är för en resande. För mig signalerar de riktning och rörelse snarare än hemkomster. Min tanke är inte att vi ska välja ut endast en koordinat som ledstjärna och i denna finna ett slutmål, medan de andra spelar en underordnad roll genom att staka ut vägen till målet. Tanken är istället att hålla liv i flera koordinater samtidigt och att aldrig riktigt komma fram. Det är framförallt riktningen som dras upp. Tanken om att nå en viss slutdestination spelar mindre roll.

En praktiserande grupp skulle kunna mötas i samtal kring de buddhistiska koordinater man valt att fokusera på. Det skulle innebära att man gemensamt läste texter som belyste ett eller flera begrepp, eller att var och en läste olika texter men som likväl belyste de begrepp man valt ut. Genom att tänka att begreppen inte är definierade i förväg med en fastlagd betydelse, utan istället tänjbara, gör man plats för många perspektiv, för var och ens tolkningar och frågor, för var och ens placering och värdering. 

Begrepp som gruppen väljer som buddhistiska koordinater kan vara sådana som buddhismen ofta förknippas med, t ex 'lidande' eller 'nirvana', men även andra mindre vanliga begrepp som exempelvis 'nihilism' eller 'pragmatism' kan vara givande att samtala utifrån. (Buddhism kan inte på ett enkelt sätt likställas med någon av dessa ismer, men det är likväl begrepp som ofta aktualiseras i litteratur om buddhism, då de genererar relevanta frågor och klargöranden.)

Gruppen ifråga skulle alltså inte inrikta sig på att införliva eller begripa en upphöjd enskild lära eller en viss rättrogen tolkning, men var och en i gruppen skulle likväl kunna ta traditioner och erfarna personer till hjälp för att skapa sin egen väg. Även personer utanför buddhistisk tradition skulle självklart kunna bringa klarhet i begreppen. Att noggrant och omsorgsfullt anstränga sig för att förstå vad någon annan menar eller hur någon annan tänker, genom att på ett eller annat vis formulera detta för sig själv och andra, är som jag ser det en viktig del i att tänja sin egen horisont och öppna upp för sådant man är benägen att inte ta in, sådant som utmanar ens begränsningar.

I en grupp som gör på detta vis skulle en enskild persons väg och riktning kunna skilja sig åt från de andra personerna i gruppen, och från vad gemene man associerar till buddhism, trots att man haft ett gemensamt arbete kring samma begrepp. Det ser jag som en styrka. För att kunna möjliggöra detta behövs en öppen samtalskultur och det skulle finnas skäl till oro om alla hela tiden tyckte lika.

Gruppen skulle utgöra ett sammanhang byggt på studier, reflektioner, överväganden och på tolkningsarbete. För att nå bortom ett resonerande på abstrakt nivå skulle man vidare behöva bygga relationer mellan å ena sidan begreppen, resonemangen, värderingarna och idéerna, och å andra sidan levda erfarenheter, riktiga känslor, nuvarande livssituation och konkreta utmaningar vi möter i vårt dagliga liv. 

Personer i gruppen skulle då behöva tala utifrån sin egen plats i livet och lyckas göra det man talat om på ett abstrakt plan användbart och relevant för konkret handlande, för en konkret praktik, för ett medvetet levnadssätt. Exempel från verkliga livet hade därmed behövt problematisera samtalens idéer, och idéerna hade behövt söka sin innebörd i exempel hämtade ur livet, så att band mellan abstrakt och konkret kunde knytas i båda riktningarna. Så att filosoferandet fick relevans för våra liv. Så att kartan vi skissat på angav riktning och en orienterande funktion, och samtidigt: så att vårt levda liv gav anledning till vidare skissande på, och korrigerande av, den karta vi för tillfället har i handen. 

Detta att studera och bearbeta det man läst eller hört, antingen själv eller tillsammans med andra, är en väsentlig del av en praktik. Att teoretisera är med andra ord i högsta grad att praktisera, både i betydelsen att det är en konst man kan öva sig i, och i betydelsen att det är något som kan medverka till konkreta förändringar och skillnader i ens liv. 

Meditation 

Det finns naturligtvis även andra sätt att praktisera, andra sätt att kultivera, prova, undersöka och öva sig i vissa färdigheter och perspektiv. Inte sällan hör jag ordet ‘meditation’ användas som synonym till ‘praktik’. I de tidiga buddhistiska skrifterna och på pali finns inget ord som utgör en direkt motsvarighet till hur vi idag använder ordet ‘meditation’. På pali är bhāvanā möjligen det ord som ligger närmast till hands. Bhāvanā översätts ibland med ordet ‘meditation’ eftersom det betyder något i stil med 'mental kultivering'. På engelska brukar bhāvanās ordagranna betydelse översättas med "bringing into being". Bhāvanā - som alltså innebär att man kultiverar något - utövas inte endast då en person sitter i meditationsställning. Det är ett vidare begrepp än vad vi vanligtvis menar med meditation. 

Men varken begreppet ‘meditation’ eller begreppet ‘kultivering’ går att fånga i något enkelt kärnbudskap en gång för alla. Det är paraply-beteckningar som kan rymma en mängd olika aktiviteter med en mångfald av intentioner. Det finns därför en rad olika relevanta perspektiv som kan tänkas gälla för meditation (och kultivering). Vilka av följande ingångar är - eller skulle kunna bli - relevanta för dig? Vad är meningen med meditation för dig?  

Att skapa dig nya vanor och stärka mönster du redan har? Att stärka en viss handlingsberedskap, och förmågor du värdesätter, exempelvis förmågan att 'låta vara'? Att svara upp klokt och medkännande på andras lidande? Att stärka din hälsosamma och kreativa riktning i livet på ett sätt att det gagnar även din omvärld? Att bli friare? Att bejaka livet än mer? Att levandegöra den livsfilosofi du vill praktisera? Att upprätta mentala rum som inte är genomsyrade av nytta och som inte präglas av tankar om att vara på väg? Att uppleva och bekräfta det som händer och sker? Att komma till insikt om hur saker och ting blir till genom att det villkoras av något annat? Att nå självinsikt? Att uppleva dig som ett med den livskraft vi alla utgör? Att omfamna tingens ordning? Att bejaka sådana värden du satt upp för dig själv? Att utgå ifrån buddhistiska koordinater i tillvägagångssätt och förhållningssätt? Att förundras vaket och nyfiket inför det som uppkommer och finns?

Klicka nedan för en sammanställning av inlägg om meditation. Här erbjuder jag ett material för en icke helt entydig, men likväl sammanhängande ramförståelse för meditation, ett material med praktiska anvisningar. Det är visserligen jag som ställt samman materialet, men jag vill framhålla att det inte är mina reflektioner och anvisningar du möter, utan det är yttranden av personer med betydligt längre erfarenhet av att meditera än vad jag har, och dessutom har dessa personer även lång erfarenhet av att leda andra i meditation. 

meditationsanvisningar, en översikt 

Öppensinnad gemenskap 

För att fördjupa vår livsfilosofi, både på ett praktiskt handgripligt plan och på ett mer filosofiskt plan, tror jag att det finns behov av en plats där man kan inspireras av andra, där andra kan utmana en till förändring och stärka ens riktning, ett sammanhang där man kan finna former som konkretiserar ens livsfilosofi i övning. 

Ett sådant sammanhang skulle alltså behöva vara både praktiskt och teoretiskt. Det skulle med andra ord behöva rymma både studier och samtal, överenskommelser och ett formaliserat praktiserande (meditation, ritualer). Utmaningen för en gemenskap som tar sig an detta skulle vara att finna en slags balans mellan de olika delarna, t ex mellan abstrakt och konkret, eller mellan textvärld och de närvarande personernas levda världar. 

Stephen Batchelor menar i enlighet med buddhistisk tradition att det ska finnas en balans mellan (1) att studera texter och fördjupa sig i andra personers tankegångar, och (2) att bearbeta och reflektera både självständigt och tillsammans med andra, samt (3) att meditera. Inte alla buddhistiska sammanhang har denna balans. I mötet med buddhister har jag vid några tillfällen blivit närmast chockad av vad som skulle kunna gå under beteckningen ‘anti-intellektualism’. Batchelor beskriver det som en tendens:

Jag menar att det finns en tendens i den buddhistiska världen, särskilt här i väst, att betrakta studier som ett oväsentligt bihang till praktik. Detta återspeglar hur mycket västerländska buddhistiska gemenskaper bär på ett arv från sextiotalet, vilket var en anti-intellektuell och romantisk rörelse som nedvärderade studier till förmån för direkt erfarenhet. Det är förståeligt varför det var så på den tiden, men jag menar att det är farligt att vidmakthålla det perspektivet. Det riskerar att ge upphov till en okritisk diskussion om Buddhas lära, som inte ger oss en logiskt sammanhängande redogörelse om vad buddhistisk praktik handlar om. Om det råkar finnas inre motsättningar i vad man säger ser man inte detta som ett särskilt stort problem. Med en axelryckning kan man då säga: det är ju hur som helst 'bara idéer'. 

(Sati Journal, Integrating Study and Practice, volume one, 2011. Min översättning.) 

Batchelor tror istället på att upprätta gemenskaper där vi kan mötas för att utmana, stödja och inspirera varandra, inte minst på ett intellektuellt, filosofiskt eller teoretiskt plan. I ett annat uttalande formulerar han en önskvärd öppensinnad gemenskap så här:

 

Vi vill skapa utrymmen, rum där vi kan komma tillsammans som främlingar och offentligt hylla vad vi värdesätter allra mest. [...] Jag tror att vi behöver rum; vi behöver gemensamma utrymmen som i någon mening inte är alltför modellerade av våra traditionella religiösa traditioner, utan som låter människor samlas - kanske under tystnad; kanske genom att recitera poesi, eller bön, eller vad det nu än kan tänkas handla om - bara för att återvinna känslan av mänsklig tillhörighet.

(Ur Podcasten On Being med Krista Tippett. Wondrous Doubt, 1 mars 2018. Min översättning.)

 

I byggandet och upprätthållandet av gemenskaper finns det naturligtvis många fallgropar. Teologen Don Cupitt tar upp en aspekt som jag tycker är särskilt viktig att uppmärksamma:

 

Jag tycker om gemenskap, men jag är alltid rädd för i vilken utsträckning religiösa gemenskaper sätter sig över och trycker ner sina medlemmar så att de ska tycka lika, och [rädd för att de] tenderar att hamna under dominanta personligheters kontroll, personer för vilka den religiösa gemenskapen är en teater där de spelar ut sina egna fantasier om makt. [...] De flesta religiösa gemenskaper betonar lydnad och aktning inför överordnade, samt löften, som om de försöker förhindra individer från att tänka självständigt och fritt. 

(Uttalandet är hämtat ur Batchelors bok Secular Buddhism, 2017, sid 177. Min översättning.)

På många sätt är denna "blogg" - mitt arbete här - ett sätt att försöka motverka och stå emot sådan sekterism. Genom att verka i knorrens tecken vill jag tro att det går att upprätthålla självtillit i dialog med andra. Särskilt gynnsamt skulle detta kunna ske i en gemenskap som aktivt understödjer den egna friheten, inte genom en låt-gå-attityd, men genom att respektera varje persons integritet och riktning.

Mattis 

Se även:

Hur vill vi att en sangha ska vara?

En nutida sangha?

praktik enligt Sloterdijk

Kafka om vägen

Nietzsche på Sloterdijks lina

Charlotte Joko Beck - Everyday Zen

Nedan presenteras ett selektivt urval av tankar och anvisningar ur Charlotte Joko Becks numera klassiska bok Everyday Zen, vilken publicerades första gången 1989.

Beck började utöva zen i fyrtioårsåldern i mitten på sextiotalet. 1983 var hon med och skapade ett zencenter i San Diego där hon var zenlärare fram till 2006. Enligt wikipedia var skapandet av detta zencenter ett sätt att bryta med sin lärare Taizan Maezumi Roshi, vars alkoholism och sexuella relationer med sina elever hade lett till kontroverser.

2006 tog Beck även avstånd från två av sina ordinerade elever, samt centret i San Diego och förklarade att hon inte längre tyckte att centret förmådde representera hennes undervisning. Hon flyttade därefter till Prescott, Arizona där hon fortsatte att undervisa fram till 2010. Hon dog 94 år gammal 2011.

Förutom centret i San Diego skapade hon Ordinary Mind Zen School 1995, som är ett nätverk av oberoende zencenters. På hemsidan till ett av dessa - Ordinary Mind Zendo i New York - kan man idag läsa att "en av hennes stora förtjänster var att hon inte försökte klona sig själv. Hon lät sina elever och arvtagare bearbeta hennes undervisning och utveckla sina egna olikartade riktningar" (min översättning). Samtidigt har Barry Magid, som utåt sett är den mest tongivande zenläraren i Ordinary Mind Zendo, uttryckt sig kritiskt till Becks avståndstagande gentemot sina två tidigare elever 2006 och hennes tillbakadragande av dessa två ordinationer (se här).

Inom japansk zen brukar man räkna med två traditioner: rinzai- och sototraditionen. Beck hade lärare som verkade inom båda traditionerna och hennes undervisning hade därför inslag från båda traditionerna. Därtill kan man hävda att hon satte sin egen personliga prägel på zen, dels utifrån sitt intresse för psykologi och dels utifrån erfarenheterna hon hade av att hennes egen lärare kom till korta (se ovan).

Att döma av Becks bok Everyday Zen kännetecknas hennes undervisning av en icke-forcerad strävan att odla en successiv öppenhet för sådant vi finner smärtande och för sådana punkter som gör oss sårbara. Hon förespråkar ett brett fokus i meditation, där vi tillåter vårt fokus växla med lyhördhet för det som uppstår i och utanför kroppen, med öppenhet för de tankar och känslor som framträder under meditation. Detta i kontrast till ett smalare objekt- eller målinriktat fokus där vi avskärmar oss från vårt tanke- och känsloliv.

I förordet till boken Everyday Zen skriver Steve Smith att "Joko är skeptisk till muskulösa ansträngningar för att övermanna ens motstånd och finna genvägar till frälsning. Hon förespråkar en långsammare men hälsosammare och mer ansvarstagande utveckling av hela personligheten, där psykologiska svårigheter antas snarare än förbises" (sidan vii). Beck säger exempelvis: "Jag är skeptisk till forcerad utövning; att forcera fram klarhet alltför snabbt skapar bara ännu fler problem" (sid 167) och "praktik är inte att häva sig mot något annat" (sid 223. Min översättning).

Däremot kan man säkert uppleva Becks tilltal som rättframt och ibland snudd på burdust. Kännetecknande för hennes ordval är inte: 'mjukt', 'skönt', 'njutbart', eller 'sött, nätt och vackert'. Man möts heller inte av någon kampanj stöpt i en mindfulnessanda av den behagfulla sorten. Å andra sidan finns det en marknad och nisch för allt. Hon lär av boken att döma i alla fall inte ha curlat sina elever. Istället verkar hon ha ansträngt sig för att konfrontera högtflygande ideal och mysiga föreställningar om meditation.

Min förhoppning är att Becks tankar och anvisningar som jag sammanställt nedan kan vara användbara och tänkvärda att läsa, en del kanske kan tjäna som tankeväckande provokationer, andra som gångbara utgångspunkter för eget utövande. Min intention är även att ge läsaren ett hum om vad som karaktäriserar Becks personligt präglade variant av zen.

Boken Everyday Zen baseras på inspelade muntliga framföranden som Beck höll i samband med meditationspass. Dessa har sedan redigerats något för att passa textformatet, men den muntliga karaktären är bibehållen och det kan vara ett skäl till att saker och ting ibland blir något flyktigt och grovt uttryckt. Jag har valt ut meningar och textstycken som har talat till mig på något sätt och lämnat andra partier åt glömskan. Mina utdrag är oftast så korta och sparsmakade att de kräver läsarens vidaretolkning. Poängen är inte alltid utsagd och slutledningen lämnas då till läsaren att forma. Vidare blir Becks zen vinklad av mig, inte enbart av den anledning att det är jag som står för översättningen, utan även för att jag valt ut det som just jag tyckte var värt att återkomma till. Siffrorna är sidoangivelser.

3. 

Min hund oroar sig inte över meningen med livet. 

4. 

De flesta människor som kommer till zencentret tror inte att en Cadillac kommer att göra susen, men de tror att upplysning kommer att göra det. De har funnit en ny kaka, ett nytt 'om bara'. 

5. 

[...] när vi väl ser att livet kan levas mer öppet och glädjerikt [joyful] än vad vi någonsin kunde tro var möjligt, vill vi praktisera. 

8. 

Där finns den faktiska uppgiften som vi tar oss an, och sedan finns där alla de överväganden som vi har om denna uppgift.

11. 

Detta pågår konstant: snurr, snurr, snurr, försöker alltid skapa livet så att det ska bli behagligt, så det ska göra oss trygga och säkra, så att vi mår bra.

12. 

När jag driver iväg från nuet lyssnar jag till trafiken. Jag ser till att där inte finns något som jag missar.

13. 

När du sitter, förvänta dig inte att bli ädel.

13. 

Vi ser vad vi är: våra ansträngningar att se bra ut, att vara först, eller att vara sist.

13. 

Vårt utövande har inget att göra med, 'jag bör vara god, jag bör vara fin, jag bör vara detta...eller det där. Jag är vad jag är just nu. Och just det tillståndet att vara på är Buddha. 

13. 

För att utöva denna praktik, måste vi ge upp vårt hopp. [...] Jag menar inte att vi ska överge våra ansträngningar.

27 

Var specifik i ditt etiketterande: inte bara 'tänker, tänker' eller 'oroar mig, oroar mig', utan ett specifikt etiketterande. Till exempel: 'har en tanke om att hon är väldigt bestämmande', 'har en tanke om att hon är väldigt orättvis mot mig', 'har en tanke om att jag aldrig gör något rätt'. Var specifik. Och om tankarna tumlar iväg så snabbt att du inte kan registrera något annat än förvirring, så etikettera den diffusa oredan 'förvirring'. Men om du envisas med försöken att finna en åtskild tanke kommer du förr eller senare lyckas. 

När vi praktiserar på detta vis lär vi känna oss själva, hur våra liv fungerar, vad vi gör med dem. Om vi upptäcker att vissa tankar dyker upp hundratals gånger, vet vi något om oss själva som vi inte visste tidigare. Kanske tänker vi oavbrutet på det förflutna, eller på framtiden. Några människor tänker hela tiden på saker som ska hända, några tänker hela tiden på andra människor. En del människor tänker alltid på sig själva. En del människors tankar är nästan uteslutande värdeomdömen om hur andra är. Inte förrän vi har etiketterat i fyra fem års tid känner vi oss själva särskilt väl. När vi etiketterar tankar precist och omsorgsfullt, vad händer då med dem? De börjar tona ut. Vi behöver inte tvinga oss själva för att bli av med dem. När de tonat ut återvänder vi till vårt erfarande av kroppen och vår andning, om och om igen. Jag kan inte nog betona att vi inte gör detta bara tre gånger, utan vi gör det tiotusen gånger; och när vi gör det transformeras våra liv.

30. 

När vi 'märker en tanke' [här i betydelsen 'sammanfattar och återspeglar en tanke i ett slags namngivande av den; ett slags etiketterande'] tar vi ett steg tillbaka i förhållande till den, vi lösgör vår identifikation med den. Det är en hel världs skillnad mellan att säga 'hon är omöjlig' och 'har en tanke om att hon är omöjlig'.

38. 

På retreats blir våra sinnen klara och stillsamma - men låt någon dyka upp som kritiserar oss!

40.

Vilka är några av de sätt med vilka vi undviker att betala priset? Det främsta är våra ständiga ovilja att bära vårt eget lidande.

42. 

Vi försöker ständigt ändra vårt liv från olyckligt till lyckligt. Eller vi kanske säger att vi önskar gå från ett besvärligt och ansträngande liv till ett lyckligt liv. Men detta rör sig inte om samma sak: att gå från att vara olycklig till att vara lycklig, är inte detsamma som att gå från kämpiga ansträngningar till glädje [joy].

44. 

...för dem av oss som är tålmodiga och beslutsamma i vårt utövande ökar glädjen [joy], ökar friden, ökar förmågan att leva ett välgörande och inkännande liv.

53. 

Kvaliteten på vårt utövande reflekteras alltid i den kvalitet vårt liv har. Om vi verkligen praktiserar kommer det att göra skillnad med tiden. Nu är emellertid en av illusionerna vi kan ha om vårt utövande att vår praktik kommer att göra saker och ting bekvämare, klarare, enklare, mer stillsamt. Inget kan vara längre från sanningen.

54. 

Naturligtvis är det som vi har täckt över det som vi inte vill veta om oss själva.

54. 

Det finns tillfällen då locket kommer av och allt som vi inte ville se om oss själva kokar upp - och istället för att känna oss bättre känner vi oss sämre.

54. 

Så illusionen vi har om att praktiken alltid ska vara fridfull och älskvärd är helt enkelt inte sann.

57. 

Anta att vi är ute på en på en sjö och det är lite dimmigt - inte alltför dimmigt, men en aning dimmigt - och vi ror nöjt i vår lille båt. Och då plötsligt, ut ur dimman kommer en annan roddbåt och den kommer rakt emot oss. Och...bang! För en sekund är vi verkligen förbannade - vad gör galningen? Jag målade nyss min båt! Och här kommer han - bang - rakt in i den. Då plötsligt ser vi att roddbåten är tom. Vad händer med vår ilska?

59. 

Medan vår praktik blir mer sofistikerad börjar vi känna av våra enorma otillräckligheter, vår enorma grymhet. Vi ser de saker i livet som vi inte är beredda att ta hand om, sådant vi inte kan låta vara, sådant vi hatar, sådant vi bara inte kan med. Och om vi praktiserar en längre tid uppstår det en sorg i detta. Men vad vi misslyckas med att se är området där praktiken växer - området där vi kan ha medlidande för livet, bara för att det är som det är.

66 

Ett liv levt utan hopp
är ett fridfullt, glädjerikt
och medkännande liv.

66 

Vi hoppas på framgång.
Vi hoppas på hälsa.
Vi hoppas på upplysning.

73. 

Ständigt måste vi praktisera att komma närmre och närmre att erfara vår smärta, vår besvikelse, våra splittrade förhoppningar, våra sönderslagna bilder.

79. 

Så allt detta med sökandet börjar överges och istället för sökande börjar vi se att praktiserande inte är ett sökande. Praktik är att vara med det som motiverar sökandet, vilket är ängslan och nöd.

79. 

Folk säger till mig, 'Jag har inte tid för min praktik denna termin, Joko, jag är för upptagen. När jag har mer tid kommer jag tillbaka till min praktik.' Det visar ingen förståelse för vad praktik är. Praktik är att vara alltför upptagen, att ha bråttom - helt enkelt erfara det.

80. 

Elev: Praktik är att lära sig att vara helt och hållet i det närvarande, i vad vi nu än kallar 'nu'. Det är att lära sig att vara här, att vara nu. 

Joko: Problemet är att de flesta av oss tolkar nuet på ett nätt och sött sätt. 'Lära sig att vara i nuet' låter underbart. Men om någon nyligen berättade för mig: 'Presentationen som du gav nyss var förfärlig, Joko', då vill jag inte vara i det nuet. Ingen vill uppleva förödmjukelse.

85. 

Låt oss ta en typisk tanke som exempel, en sådan vi alla har: 'Bill gör mig sjuk'. Redan har vi då 'mig' och 'Bill' och denna upplevelse av att må dåligt, denna affekt. Vi har 'mig' och 'Bill' och 'illamåendet'. Allt är helt utspritt. Just nu har jag skapat 'mig', jag har skapat 'Bill' och ur detta skapas på något sätt 'upprördhet'. 

Låt oss istället säga: 'Mig/Bill/sjuk'. Allt ett. 'MigBillsjuk'. Enkom upplevelsen som den är just nu.

105. 

På sätt och vis sitter vi utan syfte; det är en sida av utövandet. Men den andra sidan är att vi vill bli fria från lidande. Så en avgörande punkt i vårt utövande är att förstå vad lidande är.

110. 

Suzuki Roshi sade: 'Avsägelse är inte att ge upp sakerna i denna värld, utan att acceptera att de passerar.' Allting är obeständigt; förr eller senare försvinner allt bort. Avsägelse är ett tillstånd av obundenhet, accepterande av detta att ting passerar. Obeständighet är i själva verket bara ett annat namn för perfektion.

115. 

Att något är okej, betyder inte att jag ej skriker, eller gråter, eller protesterar, eller hatar det.

116. 

Nyckeln är inte att lära sig att dö modigt, utan att lära sig att inte behöva dö modigt.

117. 

Ett sätt att utvärdera vårt utövande är att undersöka huruvida livet är mer och mer okej för oss.

117. 

Under tiden som vi sitter igenom [sådant vi upplever jobbigt] ökar en förståelse sakta: 'Ja jag går igenom detta och jag gillar det inte - önskar jag kunde springa ut - och på något sätt är det ok'. Det är sådant som tilltar [när vi sitter].

117. 

Det betyder inte att du aldrig är upprörd, men där finns en bas där allt i livet finner vila, så vad du än kan tänkas svara; 'det är okej'.

126. 

Istället för att tala om en separat observatör [ett vittne], borde vi säga att där finns endast 'observerande'. Där finns ingen som hör, där finns endast hörande. Där finns ingen som ser, där finns bara seende.

126. 

Den väg jag funnit mest effektiv är att öka observatörens [vittnets] kraft. När helst vi blir upprörda har vi förlorat det. Vi kan inte bli upprörda om vi observerar, eftersom observatören aldrig blir upprörd.

126. 

Målet med utövandet är att öka det opersonliga utrymmet. Även om det låter kallt - och som utövande är det kallt - producerar det inte känslokalla personer.

134. 

På det stora hela ser vi på livet i termer av två frågor: 'Kommer jag få ut något av detta?' eller 'Kommer detta skada mig?'

139. 

Efter att vi suttit ett tag uppstår: 'Jag vill inte göra detta! Jag vill inte alls göra detta!' Men det är en del i utövandet också!

145. 

Att ändra sig från att vara självisk och girig till att försöka att inte vara på detta sätt, är som att ta ner alla gulbruna och fula bilder i ditt rum och sätta upp fina bilder. Om det rummet är en fängelsecell har du ändrat utsmyckningen och det ser lite bättre ut; men friheten som du vill ha är inte där; du är fortfarande fånge i samma rum. Att ändra bilderna på väggen från girighet, ilska och okunnighet till ideal (om att vi inte ska vara giriga, arga eller okunniga) förbättrar kanske utsmyckningen - men lämnar oss utan frihet.

146. 

Vi gör detta genom att bli vittnet. Istället för att säga 'jag ska inte vara otålig', observerar vi oss själva när vi är otåliga. Vi tar ett steg tillbaka och iakttar. Vi betraktar otålighetens verklighet. Verkligheten är verkligen inte en mental bild där vi är trevliga och tålmodiga; genom att skapa den bilden skyler vi bara över irritationen och ilskan, och de kommer titta fram senare. Vad är det verkliga i varje ögonblick av irritation, eller då vi är otåliga, svartsjuka eller deprimerade? När vi går tillväga på detta sätt - vilket innebär att verkligen observera vårt tanke- och känsloliv - ser vi att det hela tiden snurrar drömmar om hur vi borde och inte borde vara, eller om hur någon annan borde eller inte borde vara; om hur vi varit i det förflutna, och om hur vi kommer att vara i framtiden; om hur vi kan arrangera saker och ting så att vi kan få det vi har begär om.

 När vi tar ett steg tillbaka och blir ett tålmodigt och ihärdigt vittne börjar vi...

151. 

Den första dagen under en sesshin handlar helt om den första listan; sinnet som rusar med alla problem som pågår i våra liv, våra begär, våra frustrationer; allt i förening med den första dagens trötthet och ofta med en del fysisk obekvämhet. Alla våra älsklings idéer är förolämpade under en sesshin.

158. 

Vi vill ha den sterila tillfredsställelsen i att vältra oss i 'jag har rätt'. Det är naturligtvis en fattig tillfredsställelse, men trots det nöjer vi oss vanligtvis med ett förminskat liv hellre än att erfara livet som det är när det verkar smärtsamt och motbjudande.

161. 

Suzuki Roshi sade en gång: 'Var inte säker på att du vill bli upplyst. Sett från den punkt där du står skulle det vara väldigt tråkigt.

168. 

Istället för att försöka reda ut förvirringen eller nervositeten kan vi komma fram till ett annan punkt där vi frågar oss: 'hur känns förvirringen?' och vi kommer tillbaka till kroppen och dess förnimmelser, följer följsamt tankarna som flyter runt.

175. 

Daglig zazen är grundläggande; men eftersom vi är så envisa brukar vi vanligtvis behöva långa sittningars press för att se vad vi klamrar oss fast vid. Att sitta en lång sesshin är ett hårt slag mot våra hopp och drömmar, mot upplysningens hinder. Och att säga att där inte finns hopp är inte alls pessimistiskt.

187. 

Den slutliga scenen för mänskligt liv är inte att undersöka och analysera självet, att upptäcka hur det tickar; den slutliga scenen är att ta ut vårt liv på gatan där det kan fungera till fullo.

188. 

Men vi gör oss aldrig av med ett fasthållande genom att säga att det måste försvinna. Endast då vi vinner medvetenhet om dess sanna natur kommer det tyst och omärkligt tyna bort: som ett sandslott med vågor som sköljer över det, det bara slätar ut sig och slutligen - var är det? Vad var det?

Frågan är inte hur vi gör oss av med vårt fastklamrande eller hur vi avsäger oss det; det är det intelligenta i att se dess sanna natur, obeständigt och förbipasserande, tomt. Vi behöver inte bli av med någonting.

188. 

Så länge vi har någon form av bild av hur vi borde vara eller hur andra människor borde vara klamrar vi oss fast.

196. 

Om vi inte handlar med omsorg vet vi inte vad engagerat åtagande är. Engagerat åtagande är inte något som händer av en slump. Engagerat åtagande är en kapacitet. Och det växer som en muskel växer: genom att bli använd.

206. 

Från början till slut är en sesshin utformad att frustrera oss!

206. 

Besvikelse är vår sanna vän, vår ofelbara guide; men naturligtvis gillar ingen en sådan vän. 

När vi vägrar att arbeta med våra besvikelser, bryter vi mot våra Föreskrifter: hellre än att uppleva besvikelsen tar vi vår tillflykt till ilska, girighet, skvaller, kritiserande. Det är emellertid ögonblicket då vi är besvikelsen som är fruktbart; och om du inte är villig att göra det borde vi åtminstone tillkännage att vi inte vill det. Besvikelsens stund i livet är en ojämförbar gåva som vi får många gånger om dagen om vi är uppmärksamma.

206. 

De personer som gör det bästa jobbet i en sesshin är vanligtvis de som inte har suttit så många sesshins. De rutinerade kan undvika en sesshin till och med under tiden då de sitter i en. De vet hur man undviker smärtor i benen så att det inte blir för plågsamt; de kan många subtila trick för att undvika det hela. Eftersom nykomlingar är mindre skickliga träffar sesshin dem hårdare och där finns ofta en iögonfallande förändring.

206. 

Ju mer vi är medvetna om våra förväntningar, ju mer ser vi att vår starka längtan handlar om att manipulera livet snarare än att leva det precis som det är. Elever vars praktik börjar mogna är inte arga lika ofta eftersom de ser sina förväntningar, sina begär, före de skapar ilska.

218 

Hur skulle du etikettera tankar? 

Mmm, 'Har en tanke om Mary...har en tanke om att jag verkligen inte gillar Mary...har en tanke om att jag inte står ut med hennes chefiga sätt att bestämma över alla andra'. Det är så vi tänker, är det inte? Och med tiden, medan vi iakttar våra tankar blir vårt tänkande mer objektivt. Men de flesta personer går längre än att bara ha en tanke om Mary: 'Oj, jag står inte ut med henne; hon gör mig vansinnigt arg'. Nu upplever de känslor. Vad vi behöver lära oss är att se en tanke som en tanke och sen känna kroppens spänningar. Kroppen kommer att bli spänd om du är arg på någon, eller hur? Var just dessa spänningar. Glöm tänkandet vid denna punkt och var bara ilskan, spänningen eller vibrationen. När du gör det försöker du inte förändra din ilska. Du är bara med den, helt och fullt. Då är den förmögen att transformera sig själv. Det är transformation i motsats till förändring - en avgörande skillnad. Religioner försöker alltid att förändra dig som du vet. 'Du är inte en bra flicka; var en bra flicka.' Men här i etiketterandet och erfarandet lär du dig att bli mindre emotionell, mindre fången av varje förbipasserande grej som pågår i ditt huvud. 

Ilskan blir lite mindre stark, lite mindre befallande, och vid någon punkt börjar du märka skillnaden. Något som skulle fått dig att studsa av ilska - kan du iaktta. Observatören börjar växa. Och i erfarandet av de kroppsliga spänningarna förtrycker du inte känslorna; du känner dem.

219. 

Efter några månader lär jag antagligen säga till folk som kommer till mig för att prata: 'Jag vill att du tar med dig en episod som besvärar dig och berätta för mig hur du ser denna som en del av ditt utövande. Anta att någon skriker åt dig på ett orättvist sätt. Vad är praktiken här? Vi arbetar oss igenom det och nästa vecka gör vi om det med en annan episod.

219. 

Detta betyder inte att vi inte vidtar åtgärder och handlar i en situation - det gör vi ofta. Men vi gör det inte med ilska; vi erkänner situationens faktum. Och vi lär oss att handskas med vårt liv utan att våra ego-centrerade känslor styr showen.

220. 

Hur utvecklades ditt sätt att undervisa? 

Psykologi är ett intresse jag alltid haft, och vid en punkt, hade jag förmodligen läst en väldig mängd och i sittandet började jag se vad jag skulle göra med det. 

Vem läste du? 

Karen Horney var en, men alla brukliga texter och sakta började jag utveckla en praktik som är klassisk men även terapeutisk - utan att vara terapi. Jag upptäcker att många personer tror: 'Ja du har en stark zenpraktik, men eftersom den inte tar hand om några känslomässiga problem behöver du terapi också'. Jag har stor respekt för terapi, men för de flesta människor - jag talar inte om störda människor - upplever jag att praktiken här kan vara en fullödig väg. 

Detta är verkligen en avvikelse från vad du var tränad i. 

Många zenpraktiker handlar om att förtrycka - ren koncentration och stänga saker ute. Jag insåg att det du stänger ute är precis det som vänder åter och styr dig. Så jag började försöka få elever att utöva på ett annorlunda sätt och det visade sig vara effektivt.

222. 

Många börjar utöva med med många falska övertygelser. Vi börjar alla genom att tänka att något ska korrigera oss och få oss att må bättre och bli bättre beskyddade.

222. 

Hur börjar någon (in-)se tomhet [see emptiness]? 

Jag tror inte att du ser den? Du måste vara den. Tomhet betyder helt enkelt frånvaro av reaktivitet.

223. 

De [folk] tror att det finns något sätt att häva sig till en upplevelse som tomhet. Men praktik är inte att häva sig mot något annat. [...] Jag säger till folk: 'Du kan inte bara gå och söka upp dessa ting. Du måste låta tranformationen [gro och] växa'.

223. 

Du talar om och om igen om att stärka observatören, vittnet. 

Sanningen är att vi inte vill observera, särskilt inte om vi är upprörda. Vad vill vi göra? Vi vill vara upprörda, eftersom då kvarstår jag som dramats centrum. Om jag observerar försvagar jag den självcentrerade positionen.

224. 

Varför tror du att så många människor vänder sig till zen och buddhismen idag [...1998]?

Eftersom folk tror att något eller någon kommer att lindra deras smärta och besvikelse; 'Jag provar zen'. Men det är bara när du förstår varför detta försök är bakvänt som du på allvar kan börja en verklig praktik. Inte att bli av med smärta och besvikelse, utan att placera dig rakt i smärtan och besvikelsen.

225. 

Du kan inte sätta stopp för begären med viljeansträngning - det skulle endast vara ytterligare ett ego-projekt - men vi kan praktisera ihärdigt; utan ambition 'om att komma någon vart', men med det enda sanna begäret om att vårt utövande är till fördel, inte bara för oss själva, utan för alla kännande varelser.

Bild

eudaimonia

eudaimonia

grekiskt begrepp
för en aktivitet och
målet (télos!) för
gott strävande

eudaimonia

"allt annat vi bör
sträva efter
strävar vi efter på
grund av detta"

eudaimonia

men ordet mål leder
lätt fel eftersom
strävandet i sig är
en del av fullgörandet

det aktivt goda livet
skapas genom télos men
inte genom att en modell
hålls upp och kopieras

télos är inget målsnöre
att nå förbi och lämna
det kan lätt benämnas
men inte lätt beskrivas

om frihet bara skulle
vara ett mål för oss att nå
kunde man ju använda
sig av ofrihet längs vägen

télos är ett mål
i singularis
eftersom det ryms
i en intention

men att karaktärisera
det som ett mål med
konturer av ett enda
formerande sakinnehåll
är inte så det fungerar

för hur kan vi vilja offra
sådant vi finner gott
för ett enda upphöjt gott?

för ett härskande mål
som sätter sig över
andra goda mål?

vi kan inte offra
det vi finner gott
för en precist
definierad upphöjd
och fixerad godhet
annat än i namn av
enögdhet och fanatism

"allting blir nämligen
mera värt att väljas i
kombination med något
annat gott än ensamt"

(Aristoteles. N.E. 10:2)

en alltför detaljerad
framtidsbild är inte
télos utan en utopi

télos är inte tavlan
när den är färdig
utan aktivt i målandet

skomakarens mål är
inte de färdiga skorna
utan télos är att göra
'skor att blomstra i'
Sådana skor sökes

meningen (läs télos) är
den meningsskapande
handlingen, säger José
den trevande handlingen

télos är inte
det utsagda målet
utan snarare det
med vars hjälp
vi väljer mål
(läs skopós)

en intuition

av vad vi vill

med våra liv

det som är hälsosamt
för just oss människor
är det goda livets télos,

det blir det högsta goda

men aldrig Supertélos,
inte mystisk kontakt
med en ren inre röst

ord som 'det högsta goda'
bör rimligen avskräcka men
backa inte till fobisk överdrift

eudaimonia är konstant
det högsta goda MEN
vägleder ändå som
något i förändring
om-gestaltat i klokhet

i detta som Aristoteles
benämner eudaimonia
ryms många goda ting
i ett och samma mål

...den största möjliga
harmoniska kombinationen
av en mängd goda ting

eudaimonia 

är förverkligandet
av naturens och
kulturens möjligheter

ett förverkligande
av immanenta
kapaciteter

både den enskildes
och gemenskapers

etik handlar i stort
ofta om vad som är
socialt nödvändigt
för upprätthållandet
av en gemenskap

eudaimonia

där liv, kraft och makt
leder till ....omtanke,
glädje och generositet?
...till öppenhet, pluralism
och emancipation?

ja går det annat än
att ställa frågor?

vad vi finner gott
utgår här ifrån vad
vi kan iaktta, hur det
kommer till uttryck
och konsekvenserna
som följer därpå

det godas avstamp
är med andra ord inte
i bud och regler, eller
i plikt och snäv nytta

etikens utgångspunkt
görs med hänsyn till
vad människan kan
tänkas bli och vad
hon hittills förmått

genom eudaimonia
uttrycks livets mening
genom intention
genom intuition

eudaimonia

det som vägleder
men utan att enkelt
låta sig utsägas

eudaimonia på svenska:
lycka! välbefinnande!
det aktivt goda livet! livet
där vi frodas hälsosamt
i livfullt uttryckande!

inte kan vi
karaktärisera
det goda utan
att hänvisa
till dygder?

vad människan förmår
bestäms ju av dygder

orden dygd och dygdighet
och många associerar direkt
till moralism och renlevnad
men vad annars kallar vi det?

inte mycket är vunnet genom
att byta ut begreppet dygd
och ändå mena samma sak

dygder är vår kanal
för tillblivelse,
vägen och samtidigt
det som bildar målet

kan inte utövas genom
slumpmässiga infall,
och osammanhängande
ansträngningar

dygd är handlingsdisposition
situationsanpassad hållning
förvärvad genom tradition,
vana och livserfarenhet

'så som en pilmakare
formar pilar,
så som en snickare
formar trä, så formar
de visa sig själva'

(Dhammapada, 80.)

dygd är en aktivitet
som sker i enlighet
med vårt förnuft

karaktärsdrag i relation
till självförverkligande och
det gemensamma goda

de tjänar det goda
samtidigt som de
konstituerar det goda

dygderna har egenvärde
samtidigt som de har
instrumentellt värde i
förhållande till télos

genom att utöva
gott i smått deltar man
samtidigt i det som
konstituerar det högsta

télos är inte minst
det vi förkroppsligar
för att uppnå det

dygderna, det goda,
handlandet, det konkreta
och det abstrakta
konstitueras i ömsesidighet

om utifall de yttre
förutsättningarna
är tillräckligt goda
och klokt använda

allt sagt i sökandet efter 

en metateori om godhet

där vi alltid får en mångfald
uppfattningar om vad
det goda livet består i

ett gott liberalt ideal
kännetecknas av att
vilja rymma konflikter
och all denna pluralitet
med insikt att harmoni
inte kommer att råda

en teori där det goda är
svårt att universalisera
lättare att multiplicera

Dessa anteckningar har formats och inspirerats av lite olika källor. Nämnas bör avhandlingen Skapande mening - en begreppsgenealogisk undersökning om rationalitet, vetenskap och planering (Nordplan, 1995.) av José Luis Ramírez. Om José läste det jag skrivit skulle han säkert se att jag till viss del använt mig av hans formuleringar. Hoppas han inte tycker att jag förvrängt begreppen till oigenkännlighet. Jag vill även nämna boken The Nature of Buddhist Ethics (1992, 2001) i vilken Damien Keown argumenterar för att buddhistisk etik har mycket gemensamt med dygdetik och Aristoteles filosofi. (Aristoteles bok Den Nikomachiska etiken finns i svensk översättning.)

experimentell buddhism

'Experimentell buddhism' är ett uttryck som används av John Nelson, professor i östasiatiska religioner vid San Franciscos universitet. Han har skrivit boken Experimental Buddhism: Innovation and Activism in Contemporary Japan (2013). Med uttrycket syftar han inte på en ny tradition, utan snarare på en hållning han funnit bland utövare i flertalet olika traditioner, bl a i Japan. I en föreläsning på YouTube får vi följande definition av Nelson:


Experimentell buddhism:

• är ett förnuftstyrt och pragmatiskt sökande
• innebär selektiv och strategisk användning av religiösa traditioner
• undersöker hur religiösa institutioner svarar upp på nutida sociala förhållanden och senmoderna utmaningar
• värdesätter det egna agentskapet framför lärosatser och sedvanor
• överväger betänksamt olika valmöjligheter som uppstår
• utgår ifrån påtagliga resultat (både negativa och positiva) i det liv som levs nu
• försöker återkommande återuppfinna och återvitalisera det man finner värdefullt i en tradition och låter sig vägledas av frågor om hur saker och ting kan ses eller göras annorlunda

https://www.youtube.com/watch?v=J3W_uYoqSk0

Aristoteles om idén att inte njuta och värdera

"Det finns inte många personer som kommer till korta i fråga om njutningar och gläds åt dem mindre än man borde göra. En sådan känslolöshet är inte mera mänsklig, då ju också de övriga djuren skiljer mellan olika slags föda och finner behag i en del men inte i en annan. Ifall det för en sådan person inte ges någonting angenämt och den ena saken inte skiljer sig från den andre, så måste han vara långt ifrån en mänsklig varelse. Genom att en dylik individ är så sällsynt har han inte heller fått någon särskild benämning."

Aristoteles. Den nikomachiska etiken. Daidalos, (1967) 1993. Sidan 96.