Ur Charlotte Joko Becks bok Nothing Special - Living Zen, från 1993
221, 223, 224
Det var en gång en man som klättrade högst upp i ett tiovåningshus och hoppade ut. När han passerade femte våningen på vägen ner hörde man honom säga: 'Så här långt, allt bra'.
Ur en synvinkel är vi alltid i kris: vi faller alltid mot botten. Från en annan synvinkel finns där ingen kris. Är där någon kris nu om vi kommer att dö om en sekund? Nej, där finns bara denna sekund. Ena sekunden lever vi, andra sekunden är vi döda.
Inget är verkligen löst förrän vi förstår att det inte finns någon lösning. Vi faller och det finns ingen lösning på det.
Ingen framgång, ingen dröm, inte något kan stanna det. Vår kropp faller helt enkelt neråt.
Fallet är en stor välsignelse. Om någon skulle kungöra ett piller som skulle bota oss från döden och möjliggöra att vi kunde leva för evigt, vore det en förödelse. Föreställ dig själv att du fortfarande tänker samma gamla tankar om sex tusen år! Med ett botemedel mot döden skulle meningen med att vara på denna planet förändras helt och hållet. Och var skulle vi få rum för alla nya bebisar som föddes?
221
Sesshin är en artificiell kris.
222
Det är därför det är så underbart att komma nära botten. Det är därför folk som är allvarligt sjuka, eller folk som lever under förödande omständigheter, ofta vaknar upp. Vaknar till vad? Vad vaknar de till?
Förundran i denna stund. När denna sekund inte är jag eller något annat, utan bara 'Ah' - och detta innebär inte någon väldig känsloupplevelse, utan endast: 'när alla våra bekymmer inte längre finns'. Fast vanligtvis har vi bara sådana fullgöranden när vi pressas tillräckligt hårt så att vårt sinne tvingas ut i i vad som pågår i nuet; då kan vi glömma alla våra planer på att fixa till oss själva, någon annan, eller omständigheterna. Femtio till nittio procent av sina vakna timmar sysselsätter sig de flesta människor med att undvika botten.
222
Att vakna upp innebär att inse att vår situation är hopplös - och underbar.
223
Har du tandvärk? Det tillhör grejen - underbart. När vi tänker på tandvärken tänker vi självklart inte att den är underbar. Men den är underbar genom att den helt enkelt utgör vad livet är i denna sekund; tandvärk och allt.
224
Alla är vi medvetna om åldrande: grått hår, rynkor, smärtor. Från det att vi blir till är vi döende. När jag lägger märke till sådana tecken gläds jag inte. Jag tycker inte om dem mer än vad du gör. Men det är fortfarande en skillnad mellan att inte tycka om förändring och att frenetiskt försöka förhindra den.
224
Det är i själva verket så att vi i hemlighet vill vara eländiga; vi tycker om att vara i melodramats centrum.
225
Kan vi känna förundran? Kan vi känna förundran inför det faktum att vi är här, över att vi som mänskliga varelser kan uppskatta detta liv? I detta hänseende är vi mer lyckligt lottade än djur. Jag tvivlar att en katt eller skalbagge har denna förmåga till uppskattning, men jag kan ha fel.
226
...vi kör alla fast i våra reaktioner.
226
Emedan vårt liv förändras i riktning mot vad som är verkligt, förändras även alla vi möter. Om någonting kan påverka detta universums lidande så är det detta.
227
Jag fick nyligen ett telefonsamtal från en person från 'the East Coast' som berättade för mig att: 'I sittandet denna morgon var det stilla och tyst och så plötsligt uppstod ljudet av en duva. Där fanns inte någon duva, där fanns inget jag, där fanns bara detta här'. Sedan väntade hon på min kommentar. Jag svarade: 'Vad underbart! Men anta att du istället för en duva hörde en kritisk röst som hittade fel på dig.
227
Varför tycker vi inte om den kritiska rösten lika mycket som vi gillar ljudet av en duva?
228
Vi kan inte göra det. Ändå envisas vi människor med att försöka göra vad som inte kan göras: undvika smärta.
245
Preferenser och krav skiljer sig åt mycket.
45
Alla begär skapar emellertid inte problem. Det finns två sorters begär: krav ('Jag måste ha det') och preferenser [det vill säga våra benägenheter att vilja något framför något annat]. Preferenser är ofarliga; vi kan ha så många vi vill ha.
230
Betyder det att jag måste tycka lika mycket om ifall du borstar min hand varsamt som om du sticker en vass nål i den? Nej jag kommer att ha en preferens, d v s något jag föredrar framför något annat. Vi vet alla att vi föredrar behagliga förnimmelser. (Jag hatar särskilt när en sköterska sticker en nål i mitt finger för att ta blodprov.) Det är inget fel på sådana benägenheter; det är känslorna som vi lägger till som skapar problem för oss. På grund av våra känslor förvandlar vi benägenheter till krav. Praktiken hjälper oss att vända denna process, att lösa upp kraven så att benägenheter återstår utan känslomässigt bagage. Om vi t ex har en picknick planerad och det vi föredrar är: 'jag skulle helst vilja att det inte regnade idag'. Om vi då blir upprörda vid regn har det blivit ett krav; 'Jag har all denna mat och jag har lagt ner allt detta jobb - och vad ska jag nu göra? Livet är verkligen orättvist.'
231
Att sitta handlar inte om att vara lycksalig eller lycklig. Det handlar om att slutligen se att där inte finns någon egentlig skillnad mellan att lyssna på en duva och att lyssna till någon som kritiserar oss; 'skillnaden' ligger endast i vårt tänkande.
231
Vid någon tidpunkt kan det hända att vi ser att om det inte finns någon lösning så finns där heller inget problem.
234
Under tiden vi sitter kommer det som traditionellt ses som en god zenelevs egenskaper att testas hårt: uthållighet, ödmjukhet, tålamod, medkänsla. Dessa ting låter storartade i böcker, men de är inte så begärliga när vi smärtar. Det är därför som en sesshin inte borde vara enkel: vi behöver lära oss att vara med vårt lidande och fortfarande agera lämpligt.
234
...om vi inte kan lära oss att vara med vår upplevelse även då det smärtar kommer vi inte lära känna glädje [joy]. Glädje är att vara vårt livs omständigheter precis som de är.
236
Det moderna uttrycket är 'att befinna sig i flow'. Glädje [joy] är detta: något dyker upp; jag registrerar det. Något behövs och jag gör det, och sedan nästa grej, och nästa.
239
Det är riktigt att vi behöver börja lära känna oss själva och våra känslor, samt hur dessa fungerar. Vi behöver känna hur relationerna mellan våra känslor och vårt välmående sker. Vi behöver studera vår brist att skapa en helhet för det vi möter och allt vad denna brist för med sig. Sittandet berör alla aspekter i våra liv; men om vi glömmer en sak har vi glömt allt. Utan denna fungerar inget annat. Det är svårt att ge det ett namn. Vi skulle kunna kalla det förundran. När vi glömmer förundran över det vi möter då är vi i knipa; vårt liv fungerar inte.
240
Förundran är inte något annat, inte något avskiljt det vi gör [ständigt och jämt]. Vi tänker på förundran som ett hänryckt tillstånd och visst kan förundran vara detta. Om man kör över bergen och ser Grand Canyon är sådana scener så spektakulära att vi ser undret i dem. Sådana upplevelser kan ha en stark känslomässig dimension. Men förundran är inte alltid känslomässig, inte heller skulle vi kunna tillbringa all vår tid i ett sådant känslomässigt tillstånd.
240
Utövande handlar om förundran. Om du vill kolla din egen praktik kan du fråga dig själv nästa gång det dyker upp något du inte kan uthärda: Var har jag min förundran i detta?
241
Ibland kan jag inte se undret alls, men jag kan se det i större utsträckning än vad jag kunde för fem år sedan. Verklig praktik får oss att röra oss mot en större och större medvetenhet om undret. Jag menar inte att man är i ett lycksaligt tillstånd; det kan lika gärna vara att vi möter en människa vi inte tycker om.
243
Allt i livet utgör undret, men eftersom livet som det är nästan aldrig passar oss, kan vi inte se undret.
249
I utövandet av zen förflyttar vi oss från ett liv byggt på drama - en slags såpopera - mot ett liv utan drama. Trots vad vi säger gillar vi våra personliga dramaspel väldigt mycket. Anledningen? Oavsett vilket specifikt drama det handlar om är vi alltid i dess centrum - vilket är var vi vill vara. [...] att förflytta sig från ett liv byggt på drama till ett liv utan drama är vad zenpraktik handlar om, även om det låter väldigt tråkigt.
249
När vi inleder sittandet är det bra att börja med några rejäla andetag som fyller upp hela buken, nedre och övre bröstpartiet tills vi är fulla med luft. Sedan låter vi det komma ut men väntar med utandningen för en stund. Gör detta tre eller fyra gånger. På sätt och vis är det konstgjort, men det hjälper till att skapa en viss balans och en god grund för sittandet. När vi gjort detta är nästa steg att glömma det: glömma kontrollera vår andning. Vi kommer naturligtvis inte glömma det helt, men det är fruktlöst att kontrollera andningen. Istället erfar du den bara, vilket är något helt annat. Vi försöker inte göra andningen lång, långsam och jämn som många böcker föreslår. Istället vill vi att andningen ska vara chef, så att andningen andas oss. Om andningen är ytlig låt den vara det. När vi blir vår andning börjar andningen av egen vilja sakta ner.
250
Vi tycker också att vi ska ha ett stilla sinne. Många böcker säger detta: att bli upplyst är att ha ett stilla sinne. Det är sant: när vi inte har något hopp stillnar vårt sinne. Så länge vi har hopp försöker vårt sinne fundera ut hur vi ska fullgöra dessa fantastiska saker som vi vill ska hända oss, eller försöker skydda oss från alla förskräckliga saker som inte ska hända. Så sinnet är allt annat än stilla. Men vad kan vi göra istället för att fokusera på att tvinga sinnet att bli stilla? Vi kan bli medvetna om vad det gör. Det är det som namngivandet av tankar handlar om. Istället för att vara fångna i hoppet börjar vi se: 'För tjugonde gången idag hoppas jag på lättnad'. Efter en bra sesshin har vi kanske sagt det femhundra gånger: 'Jag hoppas han kommer att ringa mig när sesshin är slut'. 'Har en tanke om att han ringer mig när sesshin är över'.
250
Medan denna process utvecklas över tid börjar sinnet mycket sakta att stillna - inte helt och det som stillnar är inte tankarna. (Vi kan sitta i tjugo år och ändå ha tankar som rusar genom huvudet.) Det som stillnar är vår bundenhet till våra tankar. Vi ser de mer och mer som en föreställning, som att se barn när de leker.
252
Men så länge vi upprätthåller våra övertygelser om att historierna vi berättar är sanningen om våra liv, kommer genuint utövande inte bli av. Övertygelserna blockerar utövandet.
256
...vi rör oss från ett rent reaktivt liv i vilket allt som händer kan få igång vårt favoritförsvar.
262
Vi måste matta ut våra illusioner. Om vi säger till oss själva att 'sättet att öppna dörren på är att umgås mer med mina barn' kommer detta också att bli ännu tvångsmässig idé. Umgås med våra barn för att bli upplyst kommer antagligen inte att göra oss till bättre föräldrar i alla fall.
264
Det är inte fruktbart att se tillbaka och säga: 'Jag skulle varit annorlunda'. Vid varje given stund är vi vad vi är och vi ser vad vi är förmögna att se. Av den anledningen är skuld alltid opassande.
271
Det är typiskt för elever som nyss börjat att ha självcentrerade idéer om utövandet: 'Jag kommer praktisera så att jag bli alltigenom hel'. 'Jag kommer praktisera så att jag kan bli upplyst'. 'Jag kommer att praktisera för att bli lugn'. Istället handlar praktiken om att ge, ge, ge. Men vi gör ett misstag om vi tar oss an detta som ett nytt ideal. Att ge handlar inte om tänkande. Inte heller ska vi ge för att uppnå resultat för [med] oss själva. För de flesta av oss blir givandet förväxlat med självcentrerade motiv och detta förblir sant tills vår praktik har blivit mycket gedigen.
271
Det finns ingen formel så vi är dömda till att göra misstag - och det är okej. Vi praktiserar med våra handlingars resultat och det kommer att ta tid. Kanske kan vi börja greppa givandets faktiska natur efter många år.
272
Vi behöver fråga: 'Vad innebär det för mig att ge i denna stund?' Hur kan vi till exempel ge när telefonen ringer? Vad innebär det att ge till fullo när man utför fysiskt arbete - städar, målar, lagar mat?
272
Vi kan inte göra så att vi blir på ett speciellt sätt. Att föreställa sig något annat är en av de största fällorna i utövandet. Men vi kan uppmärksamma vår intolerans och ovänlighet, vår lathet och de andra spelen vi spelar. När vi uppmärksammar hur vi verkligen är börjar saker och ting sakta rotera - vilket är fallet med många av mina elever. Det är fantastiskt att se. När rotationen sker sprider sig vänligheten och generositeten. Det är det praktiken handlar om. Istället för ett nytt ideal - 'Jag vill inte besöka honom denna eftermiddag, men jag borde vara generös' - agerar vi och erfar vad som pågår i oss.
(Beck, Charlotte Joko. Nothing Special - Living Zen. Harper One, 1993. Mina översättningar. Siffrorna är sidoangivelser.)
Se även:
Charlotte Joko Beck - Everyday Zen
Zen - "Inget speciellt". Del I
Zen - "Inget speciellt". Del II och III
Zen - "Inget speciellt". Del IV, V, VI
Det var en gång en man som klättrade högst upp i ett tiovåningshus och hoppade ut. När han passerade femte våningen på vägen ner hörde man honom säga: 'Så här långt, allt bra'.
Ur en synvinkel är vi alltid i kris: vi faller alltid mot botten. Från en annan synvinkel finns där ingen kris. Är där någon kris nu om vi kommer att dö om en sekund? Nej, där finns bara denna sekund. Ena sekunden lever vi, andra sekunden är vi döda.
Inget är verkligen löst förrän vi förstår att det inte finns någon lösning. Vi faller och det finns ingen lösning på det.
Ingen framgång, ingen dröm, inte något kan stanna det. Vår kropp faller helt enkelt neråt.
Fallet är en stor välsignelse. Om någon skulle kungöra ett piller som skulle bota oss från döden och möjliggöra att vi kunde leva för evigt, vore det en förödelse. Föreställ dig själv att du fortfarande tänker samma gamla tankar om sex tusen år! Med ett botemedel mot döden skulle meningen med att vara på denna planet förändras helt och hållet. Och var skulle vi få rum för alla nya bebisar som föddes?
221
Sesshin är en artificiell kris.
222
Det är därför det är så underbart att komma nära botten. Det är därför folk som är allvarligt sjuka, eller folk som lever under förödande omständigheter, ofta vaknar upp. Vaknar till vad? Vad vaknar de till?
Förundran i denna stund. När denna sekund inte är jag eller något annat, utan bara 'Ah' - och detta innebär inte någon väldig känsloupplevelse, utan endast: 'när alla våra bekymmer inte längre finns'. Fast vanligtvis har vi bara sådana fullgöranden när vi pressas tillräckligt hårt så att vårt sinne tvingas ut i i vad som pågår i nuet; då kan vi glömma alla våra planer på att fixa till oss själva, någon annan, eller omständigheterna. Femtio till nittio procent av sina vakna timmar sysselsätter sig de flesta människor med att undvika botten.
222
Att vakna upp innebär att inse att vår situation är hopplös - och underbar.
223
Har du tandvärk? Det tillhör grejen - underbart. När vi tänker på tandvärken tänker vi självklart inte att den är underbar. Men den är underbar genom att den helt enkelt utgör vad livet är i denna sekund; tandvärk och allt.
224
Alla är vi medvetna om åldrande: grått hår, rynkor, smärtor. Från det att vi blir till är vi döende. När jag lägger märke till sådana tecken gläds jag inte. Jag tycker inte om dem mer än vad du gör. Men det är fortfarande en skillnad mellan att inte tycka om förändring och att frenetiskt försöka förhindra den.
224
Det är i själva verket så att vi i hemlighet vill vara eländiga; vi tycker om att vara i melodramats centrum.
225
Kan vi känna förundran? Kan vi känna förundran inför det faktum att vi är här, över att vi som mänskliga varelser kan uppskatta detta liv? I detta hänseende är vi mer lyckligt lottade än djur. Jag tvivlar att en katt eller skalbagge har denna förmåga till uppskattning, men jag kan ha fel.
226
...vi kör alla fast i våra reaktioner.
226
Emedan vårt liv förändras i riktning mot vad som är verkligt, förändras även alla vi möter. Om någonting kan påverka detta universums lidande så är det detta.
227
Jag fick nyligen ett telefonsamtal från en person från 'the East Coast' som berättade för mig att: 'I sittandet denna morgon var det stilla och tyst och så plötsligt uppstod ljudet av en duva. Där fanns inte någon duva, där fanns inget jag, där fanns bara detta här'. Sedan väntade hon på min kommentar. Jag svarade: 'Vad underbart! Men anta att du istället för en duva hörde en kritisk röst som hittade fel på dig.
227
Varför tycker vi inte om den kritiska rösten lika mycket som vi gillar ljudet av en duva?
228
Vi kan inte göra det. Ändå envisas vi människor med att försöka göra vad som inte kan göras: undvika smärta.
245
Preferenser och krav skiljer sig åt mycket.
45
Alla begär skapar emellertid inte problem. Det finns två sorters begär: krav ('Jag måste ha det') och preferenser [det vill säga våra benägenheter att vilja något framför något annat]. Preferenser är ofarliga; vi kan ha så många vi vill ha.
230
Betyder det att jag måste tycka lika mycket om ifall du borstar min hand varsamt som om du sticker en vass nål i den? Nej jag kommer att ha en preferens, d v s något jag föredrar framför något annat. Vi vet alla att vi föredrar behagliga förnimmelser. (Jag hatar särskilt när en sköterska sticker en nål i mitt finger för att ta blodprov.) Det är inget fel på sådana benägenheter; det är känslorna som vi lägger till som skapar problem för oss. På grund av våra känslor förvandlar vi benägenheter till krav. Praktiken hjälper oss att vända denna process, att lösa upp kraven så att benägenheter återstår utan känslomässigt bagage. Om vi t ex har en picknick planerad och det vi föredrar är: 'jag skulle helst vilja att det inte regnade idag'. Om vi då blir upprörda vid regn har det blivit ett krav; 'Jag har all denna mat och jag har lagt ner allt detta jobb - och vad ska jag nu göra? Livet är verkligen orättvist.'
231
Att sitta handlar inte om att vara lycksalig eller lycklig. Det handlar om att slutligen se att där inte finns någon egentlig skillnad mellan att lyssna på en duva och att lyssna till någon som kritiserar oss; 'skillnaden' ligger endast i vårt tänkande.
231
Vid någon tidpunkt kan det hända att vi ser att om det inte finns någon lösning så finns där heller inget problem.
234
Under tiden vi sitter kommer det som traditionellt ses som en god zenelevs egenskaper att testas hårt: uthållighet, ödmjukhet, tålamod, medkänsla. Dessa ting låter storartade i böcker, men de är inte så begärliga när vi smärtar. Det är därför som en sesshin inte borde vara enkel: vi behöver lära oss att vara med vårt lidande och fortfarande agera lämpligt.
234
...om vi inte kan lära oss att vara med vår upplevelse även då det smärtar kommer vi inte lära känna glädje [joy]. Glädje är att vara vårt livs omständigheter precis som de är.
236
Det moderna uttrycket är 'att befinna sig i flow'. Glädje [joy] är detta: något dyker upp; jag registrerar det. Något behövs och jag gör det, och sedan nästa grej, och nästa.
239
Det är riktigt att vi behöver börja lära känna oss själva och våra känslor, samt hur dessa fungerar. Vi behöver känna hur relationerna mellan våra känslor och vårt välmående sker. Vi behöver studera vår brist att skapa en helhet för det vi möter och allt vad denna brist för med sig. Sittandet berör alla aspekter i våra liv; men om vi glömmer en sak har vi glömt allt. Utan denna fungerar inget annat. Det är svårt att ge det ett namn. Vi skulle kunna kalla det förundran. När vi glömmer förundran över det vi möter då är vi i knipa; vårt liv fungerar inte.
240
Förundran är inte något annat, inte något avskiljt det vi gör [ständigt och jämt]. Vi tänker på förundran som ett hänryckt tillstånd och visst kan förundran vara detta. Om man kör över bergen och ser Grand Canyon är sådana scener så spektakulära att vi ser undret i dem. Sådana upplevelser kan ha en stark känslomässig dimension. Men förundran är inte alltid känslomässig, inte heller skulle vi kunna tillbringa all vår tid i ett sådant känslomässigt tillstånd.
240
Utövande handlar om förundran. Om du vill kolla din egen praktik kan du fråga dig själv nästa gång det dyker upp något du inte kan uthärda: Var har jag min förundran i detta?
241
Ibland kan jag inte se undret alls, men jag kan se det i större utsträckning än vad jag kunde för fem år sedan. Verklig praktik får oss att röra oss mot en större och större medvetenhet om undret. Jag menar inte att man är i ett lycksaligt tillstånd; det kan lika gärna vara att vi möter en människa vi inte tycker om.
243
Allt i livet utgör undret, men eftersom livet som det är nästan aldrig passar oss, kan vi inte se undret.
Del VIII
249
I utövandet av zen förflyttar vi oss från ett liv byggt på drama - en slags såpopera - mot ett liv utan drama. Trots vad vi säger gillar vi våra personliga dramaspel väldigt mycket. Anledningen? Oavsett vilket specifikt drama det handlar om är vi alltid i dess centrum - vilket är var vi vill vara. [...] att förflytta sig från ett liv byggt på drama till ett liv utan drama är vad zenpraktik handlar om, även om det låter väldigt tråkigt.
249
När vi inleder sittandet är det bra att börja med några rejäla andetag som fyller upp hela buken, nedre och övre bröstpartiet tills vi är fulla med luft. Sedan låter vi det komma ut men väntar med utandningen för en stund. Gör detta tre eller fyra gånger. På sätt och vis är det konstgjort, men det hjälper till att skapa en viss balans och en god grund för sittandet. När vi gjort detta är nästa steg att glömma det: glömma kontrollera vår andning. Vi kommer naturligtvis inte glömma det helt, men det är fruktlöst att kontrollera andningen. Istället erfar du den bara, vilket är något helt annat. Vi försöker inte göra andningen lång, långsam och jämn som många böcker föreslår. Istället vill vi att andningen ska vara chef, så att andningen andas oss. Om andningen är ytlig låt den vara det. När vi blir vår andning börjar andningen av egen vilja sakta ner.
250
Vi tycker också att vi ska ha ett stilla sinne. Många böcker säger detta: att bli upplyst är att ha ett stilla sinne. Det är sant: när vi inte har något hopp stillnar vårt sinne. Så länge vi har hopp försöker vårt sinne fundera ut hur vi ska fullgöra dessa fantastiska saker som vi vill ska hända oss, eller försöker skydda oss från alla förskräckliga saker som inte ska hända. Så sinnet är allt annat än stilla. Men vad kan vi göra istället för att fokusera på att tvinga sinnet att bli stilla? Vi kan bli medvetna om vad det gör. Det är det som namngivandet av tankar handlar om. Istället för att vara fångna i hoppet börjar vi se: 'För tjugonde gången idag hoppas jag på lättnad'. Efter en bra sesshin har vi kanske sagt det femhundra gånger: 'Jag hoppas han kommer att ringa mig när sesshin är slut'. 'Har en tanke om att han ringer mig när sesshin är över'.
250
Medan denna process utvecklas över tid börjar sinnet mycket sakta att stillna - inte helt och det som stillnar är inte tankarna. (Vi kan sitta i tjugo år och ändå ha tankar som rusar genom huvudet.) Det som stillnar är vår bundenhet till våra tankar. Vi ser de mer och mer som en föreställning, som att se barn när de leker.
252
Men så länge vi upprätthåller våra övertygelser om att historierna vi berättar är sanningen om våra liv, kommer genuint utövande inte bli av. Övertygelserna blockerar utövandet.
256
...vi rör oss från ett rent reaktivt liv i vilket allt som händer kan få igång vårt favoritförsvar.
262
Vi måste matta ut våra illusioner. Om vi säger till oss själva att 'sättet att öppna dörren på är att umgås mer med mina barn' kommer detta också att bli ännu tvångsmässig idé. Umgås med våra barn för att bli upplyst kommer antagligen inte att göra oss till bättre föräldrar i alla fall.
264
Det är inte fruktbart att se tillbaka och säga: 'Jag skulle varit annorlunda'. Vid varje given stund är vi vad vi är och vi ser vad vi är förmögna att se. Av den anledningen är skuld alltid opassande.
271
Det är typiskt för elever som nyss börjat att ha självcentrerade idéer om utövandet: 'Jag kommer praktisera så att jag bli alltigenom hel'. 'Jag kommer praktisera så att jag kan bli upplyst'. 'Jag kommer att praktisera för att bli lugn'. Istället handlar praktiken om att ge, ge, ge. Men vi gör ett misstag om vi tar oss an detta som ett nytt ideal. Att ge handlar inte om tänkande. Inte heller ska vi ge för att uppnå resultat för [med] oss själva. För de flesta av oss blir givandet förväxlat med självcentrerade motiv och detta förblir sant tills vår praktik har blivit mycket gedigen.
271
Det finns ingen formel så vi är dömda till att göra misstag - och det är okej. Vi praktiserar med våra handlingars resultat och det kommer att ta tid. Kanske kan vi börja greppa givandets faktiska natur efter många år.
272
Vi behöver fråga: 'Vad innebär det för mig att ge i denna stund?' Hur kan vi till exempel ge när telefonen ringer? Vad innebär det att ge till fullo när man utför fysiskt arbete - städar, målar, lagar mat?
272
Vi kan inte göra så att vi blir på ett speciellt sätt. Att föreställa sig något annat är en av de största fällorna i utövandet. Men vi kan uppmärksamma vår intolerans och ovänlighet, vår lathet och de andra spelen vi spelar. När vi uppmärksammar hur vi verkligen är börjar saker och ting sakta rotera - vilket är fallet med många av mina elever. Det är fantastiskt att se. När rotationen sker sprider sig vänligheten och generositeten. Det är det praktiken handlar om. Istället för ett nytt ideal - 'Jag vill inte besöka honom denna eftermiddag, men jag borde vara generös' - agerar vi och erfar vad som pågår i oss.
(Beck, Charlotte Joko. Nothing Special - Living Zen. Harper One, 1993. Mina översättningar. Siffrorna är sidoangivelser.)
Se även:
Charlotte Joko Beck - Everyday Zen
Zen - "Inget speciellt". Del I
Zen - "Inget speciellt". Del II och III
Zen - "Inget speciellt". Del IV, V, VI
