Ur Charlotte Joko Becks bok Nothing Special - Living Zen, från 1993
ix
Zen är livet självt, inget tillagt. 'Placera inget huvud ovanpå ditt eget', förklarade Master Rinzai.
(ur Steve Smiths förord.)
ix
Under det att vi överger magiskt tänkande, och vaknar till denna stunds magik, inser vi i dynamisk tomhet nåden som ges i 'inget speciellt'...
(ur Steve Smiths förord.)
ix
Distraherade och besatta strävar vi efter något speciellt, vi söker en annan plats och tid; inte här, inte nu, inte detta. Allt utom detta ordinära liv, detta...'inget speciellt'. Att leva zen innebär att vända vår flykt från intighet och öppna för tomheten här och nu. Sakta och smärtfullt försonar vi oss med livet.
(ur Steve Smiths förord.)
3, 6
Vi är som strömvirvlar i livets flod. [...] ...vattnet i strömvirvlarna är bara floden själv. Strömvirvelns stabilitet är endast tillfällig. [...] Energin som var en specifik strömvirvel mattas av och vattnet passerar vidare... [...] Det vi kallar vårt liv är inget annat än en liten avstickare, en strömvirvel som dyker upp och sen tonar ut.
8
Vi är alltid en del av floden, vare sig vi är en strömvirvel eller inte. Vi kan inte undvika att vara en del av floden. Vi vet emellertid inte om det, eftersom vi har en distinkt form som vi inte förmår se bortom.
7
Problemet ligger inte i att ha mål, utan i hur vi förhåller oss till dem.
12
Att sitta (zazen) handlar inte om att finna en lycklig lycksalig plats. Sådana tillstånd kan uppstå under sittandet, när vi har erfarit vår smärta gång på gång så att där slutligen endast existerar ett 'låt vara'. Tillgången till något friskt och nytt samt överlämnandet är konsekvensen av att erfara smärta, inte en konsekvens av att vi hittat en plats där vi kan stänga ute vår smärta.
14
Det egendomliga är att vi säger att vi vill lära känna verkligheten och se vårt liv som det är: trots detta finner vi hela tiden sätt att undvika verkligheten när vi börjar praktisera eller deltar i en sessin, genom att dra oss tillbaka till ett dimmigt drömskt tillstånd. Detta är bara en annan form av att tillbe bekvämlighetens och njutningens falska gud.
Elev: Är det inte felaktigt att söka upp lidande och fokusera på det?
Joko: Vi behöver inte söka upp det; det finns där redan i våra liv.
15
När vi är fullt vakna i denna stund kan sittandet bli lustbetonat också. Men vi bör inte söka detta och inte försöka undfly smärtan.
18
Likt Sisyfos gör vi alla bara vad vi gör från en stund till annan. Men till den aktiviteten lägger vi till omdömen och idéer. Helvetet ligger inte i att rulla stenen, utan i att tänka på det, i skapandet av idéer om hopp och besvikelse, i undrandet över om stenen slutligen kommer att stanna på toppen.
19
Att enkom rulla stenen och att ha övergivit hoppet om att hans liv kommer att vara annorlunda än detta. De flesta av oss föreställer sig att det upplysta tillståndet kommer att kännas mycket bättre än att rulla en sten!
20
Placerat mellan oss och ett glädjerikt liv står våra tankar, våra idéer, våra förväntningar, vårt hopp och våra rädslor. Det handlar inte om att vi helt och fullt måste vilja rulla stenen. Vi kan vara ovilliga så länge vi erkänner vår ovilja och helt sonika känner den. Ovilja är utmärkt. En stor del av varje seriöst utövande består i 'jag vill inte göra det'.
20
När vi märker (namnger) våra tankar blir vi medvetna om hur vi flyr. Vi börjar se tusen och en sätt som vi försöker fly från att leva i denna stund, från att rulla stenen.
21
...jag noterar att folk som har praktiserat en tid har fått ett sinne för humor ifråga om deras börda.
21
Måttet för fruktsamt utövande är att vi upplever livet mindre som en börda och mer som en glädje. Det betyder inte att där inte finns sorg, men upplevandet av sorgen är just denna glädje. Om vi inte är med om en sådan vändning över tid har vi inte förstått vad utövandet består i; vändningen är en mycket pålitlig barometer.
26
Om vi kritiserar vårt tankeliv och säger till oss själva: 'Du tänker inte särskilt bra, så jag tvingar dig att inte tänka', eller 'Du har tänkt alla dessa destruktiva tankar, nu måste du tänka fina positiva tankar' - så använder vi fortfarande vårt intellekt till att att ändra vårt intellekt. Det är särskilt svårt för intellektuella att ta in denna synpunkt, eftersom de har spenderat sitt liv med att lösa problem med sitt intellekt och är därför benägna att närma sig zenpraktik på samma sätt. (Ingen vet detta bättre än jag!) Strategin har aldrig fungerat och kommer aldrig att göra det.
26
Vi måste notera hur vårt sinne producerar dessa svärmar av självcentrerade tankar och således skapar spänningar i kroppen. Processen att ta ett steg tillbaka är inte komplicerad, men om vi inte är vana vid det, verkar det nytt och främmande, och kanske skrämmande. Med ihärdighet blir det lättare.
27
Om vi gillar att oroa oss kommer vi att oroa oss. Om vi gillar att fantisera kommer vi att fantisera. Vad vi än gör när vi sitter är det ett mikrokosmos av vårt övriga liv. Sittandet visar oss vad vi gör med våra liv, och våra liv visar oss vad vi gör när vi sitter. Förändring börjar inte med att vi säger till oss själva: 'Jag borde vara annorlunda'.
29
När helst vi bedömer har vi lagt till en tanke till som behöver namnges. Observatören är inte kritisk. Bedömning är inget som observatören sysslar med. Observatören iakttar eller reflekterar bara, likt en spegel. Om sopor passerar framför den reflekterar den sopor. Om rosor passerar framför den reflekterar den rosor. Spegeln förblir en spegel, en tom spegel. Observatören accepterar inte ens; den observerar endast.
30
Njutning och smärta är helt enkelt motsatta poler. Glädje är att låta saker och ting få vara som de är. Med glädjen finns där ingen polaritet: Om oväsendet startar, startar det. Om det upphör, upphör det. Båda är glädje.
34
Det är det sittandet är: att möta fruktan och att vara spänningen - liten eller stor - i kroppen. Vi vill inte göra detta.
37
Utövande kräver mod. Modet ökar med utövande, men där finns inga snabba enkla lösningar. Även efter mycket sittande har vi en impuls att attackera någon när vi blir arga. Vi letar efter sätt att straffa andra för vad de gjort. Sådan aktivitet är inte att erfara vår ilska, utan att undvika den genom drama.
Många terapiriktningar uppmuntrar klienten att uttrycka fientlighet. När vi uttrycker vår fiendeskap riktas emellertid vår uppmärksamhet utåt mot en annan person eller sak och inte mot det verkliga problemet. Att uttrycka våra känslor är naturligt och inte en hemsk sak i sig själv. Men det skapar ofta problem för oss. När ilska verkligen erfars är den mycket stilla. Den har en viss värdighet. Där är ingen uppvisning, inget utagerande.
(Beck, Charlotte Joko. Nothing Special - Living Zen. Harper One, 1993. Mina översättningar. Siffrorna är sidoangivelser.)
Se även:
Charlotte Joko Beck - Everyday Zen
Zen - "Inget speciellt". Del II och III
Zen - "Inget speciellt". Del IV, V, VI
Zen - "Inget speciellt". Del VII och VIII
