Ur Charlotte Joko Becks bok Nothing Special - Living Zen, från 1993
42
...att känna skuld är ett uttryck för vårt ego: vi kan tycka synd om oss själva (och anse oss lite ädla) om vi förlorar oss i vår skuld. Istället för att fokusera på vår skuld, lär vi oss i riktig försoning att fokusera mer på våra systrar och bröder, på våra barn, på vem helst som lider.
43
Det handlar inte om att vi blir martyrer; att välja att bli en martyr är egentligen ganska självcentrerat. Och det handlar inte om att vi ger upp det som är kul i livet. (Vi vill verkligen inte umgås med folk som aldrig har kul.) Huvudsaken är att bli medvetna om de känslor som kommer av att vi blivit offrade och sedan att se hur vi i vår tur offrar andra. Denna fas måste vara tydlig. Jag hör ofta: 'Varför skulle jag inte slå tillbaka? Se vad som är gjort mot mig'.
43
Skuldkänsla är en mycket självcentrerad aktivitet.
46
En märklig sak händer när vi släpper taget om våra förväntningar. Vi får en skymt av ännu en kran, en som har varit osynlig. Vi fäster vår slang till den och upptäcker till vår glädje att vattnet forsar fram. Vi tänker: 'Jag har det nu! Jag har det!' Och vad händer? Än en gång torkar vattnet ut. Vi har fört våra krav till själva utövandet och vi är törstiga igen. Utövande är nödvändigtvis en process av ändlös besvikelse. Vi måste se att allt vi fordrar och begär (även det vi får) till syvende och sist gör oss besvikna. Denna upptäckt är vår lärare.
47
Även om det känns eländigt under tiden, så är detta lidande vändpunkten. Utövande för oss till sådant fruktbart lidande och hjälper oss att vistas med det. När vi gör det börjar lidandet omvandlas vid någon punkt och vattnet börjar flöda. För att detta ska hända måste emellertid alla våra vackra drömmar om livet försvinna, även tron att bra utövande kommer att göra oss lyckliga.
48
Tanken 'om jag gör denna praktik tillräckligt tålmodigt kommer allt att bli annorlunda' är helt enkelt ytterligare ett trossystem, en annan version av löftet som aldrig infrias.
49
I varje trossystem gömmer vi en löftesrik förespegling.
49
När det gäller att utöva zen: det enda löfte vi kan räkna med är att när vi vaknar upp till våra liv blir vi friare människor. Om vi vaknar upp till hur vi ser och hanterar livet, kommer vi långsamt bli friare - inte nödvändigtvis lyckligare eller bättre, men friare.
51
Jag pratar om ett sätt att leva i vilket livet inte är ett problem. Vi har problem, men det ligger inget problem i att handskas med dem. Alla har förmodligen fått en glimt av detta av och till.
53
Eftersom ilska och dess underkategorier - depression, ressentiment, avundsjuka, förtal, skvaller, o.s.v - dominerar våra liv, undersöker vi omsorgsfullt alla problem med ilska. För ett liv utan ilska skulle vara det förlovade landet av mjölk och honung, nirvana, en existens i vilken vårt eget och andras värde är välsignad och bekräftad verklighet.
För den psykologiskt mogna människan hanteras livets motgångar och orättvisor med motaggression, i vilken man anstränger sig för att eliminera orättvisa och skapa rättvisa. Ofta är sådana ansträngningar härskarlystna, fulla av vrede och självrättfärdigande.
För den andligt mogne är inte orättvisans motsats rättvisa, utan medkänsla. Inte mig mot dig, inte jag som rätar ut det som är dåligt i stunden, som slåss för ett rättvist resultat för egen och andras räkning, utan medkänsla, ett liv som inte sätter sig upp mot något och fullgör allt.
All ilska grundas på omdömen om det så handlar om oss själva eller andra. Idén om att vår ilska måste uttryckas för att vi ska leva hälsosamt är inget annat än en fantasi. Vi behöver låta dessa dömande och arga tankar passera inför vårt vittnande opersonliga själv. Vi vinner inget på att uttrycka dem. Det är ett misstag att anta att icke uttryckt ilska skadar oss och att vi måste uttrycka den och därmed skada andra.
55
Oviljan att förlåta är rotad i vårt tänkandes självcentrerade vanor. När vi tror på sådana tankar blir de som en droppe gift i vårt vattenglas. Den första stora utmaningen är att namnge ["to label"] och observera dessa tankar tills giftet avdunstar.
62
Utövande handlar inte så mycket om att förändra vad vi gör utan mer om att vara observant och erfara vad som händer med oss.
65
Jag har inget emot om folk klagar; vi klagar alla, även om vi inte erkänner att vi gör det. Vi gillar alla att klaga. Det jag däremot invänder mot är om folk endast vill berätta om sin situation utan ände, utan något rum för reflektion om vad de skulle kunna tänkas göra för att hantera sina liv. Jag har ingen plats i sådant.
66
När vi väl börjat praktisera på allvar och en tid därefter, känns ofta livet värre, inte bättre. Det är en annan del av berättelsen som ingen vill höra.
70
Nirvana handlar inte om att finna det där lilla lugna utrymmet där vi är skyddade av något och någon. Det är en illusion. Inget i hela världen kommer att skydda oss: inte vår partner, inte vårt livs omständigheter, inte våra barn. När allt kommer omkring är folk upptagna med att skydda sig själva. Om vi tillbringar våra liv med att leta efter orkanens öga kommer vi leva ett fruktlöst liv. Vi kommer dö utan att ha levt.
71
Det är självklart okej att köpa en livsförsäkring och att se till att bromsarna fungerar på bilen. Men i slutändan kommer detta inte att hjälpa oss; förr eller senare kommer alla våra skyddsmekanismer att misslyckas. [...] Livet är inte ett tryggt ställe. Det har aldrig varit det och kommer aldrig att bli.
Del III
79
Jag förordar inte ett liv där vi avskiljer oss för att bli fria från vår bundenhet. Bundenhet handlar inte om 'vad vi har', utan våra uppfattningar om vad vi har.
80
Elev: Kanske förstår jag inte vad du menar med att 'vara ett med'.
Joko: 'Vara ett med' är en frånvaro av vad helst som delar upp.
Elev: Men jag känner mig verkligen inte som ett bord.
Joko: Du behöver inte känna dig som ett bord. Med 'att känna sig som ett med bordet' menar jag att där inte finns en känsla av opposition mellan dig och bordet. Det är inte en fråga om en speciell känsla; det är en avsaknad eller frånvaro av att känna sig avskiljd på ett känslomässigt sätt. Bord brukar vanligtvis inte väcka känslor. Det är därför vi inte har något trubbel med dem.
81
Om vi har en ihållande smärta bör vi så klart göra vad vi kan för att råda bot på den. Men om smärtan ändå finns kvar i slutändan så är allt vi kan göra att erfara vad som finns kvar. Det hjälper inte att lägga till omdömen som: 'Detta är hemskt!', 'Stackars mig', 'Varför är det så här?' Smärtan bara är. Om man tar det så här är smärtan undervisning. Enligt min erfarenhet har de flesta människor som har haft en allvarlig skada eller sjukdom, och som har lärt sig hur man använder den, funnit att (detta senare) varit det bästa som någonsin hänt dem.
83
Vi kan inte tvinga oss att ge upp något vi fäster oss vid. Bundenhet utgörs av tankar, men vi kan inte enkelt säga: 'Jag ska släppa det'. Det fungerar inte. Vi måste förstå vad bundenhet är. Vi måste uppleva rädslan - den kroppsliga förnimmelsen - som ligger bakom bundenheten. Då kommer bundenheten lösa upp sig. Ett vanligt misstag i zenundervisning är att vi måste 'släppa taget', 'let go'. Vi kan inte tvinga oss själva att släppa taget. Vi måste uppleva den underliggande rädslan.
85
Men detta samadhi-tillstånd är fortfarande dualistiskt. När vi uppnår det säger en inre röst: 'Detta måste var det!' eller 'Nu går det verkligen bra!'
85
När vi återvänder till vår vardag skingras den lycksaliga känslan och vi är åter till sjöss i en värld av subjekt och objekt. Praktik och liv möts inte.
85
Vi avlägsnar inget, utan vi för ihop. Det kvarstår ett 'mig' och det kvarstår ett 'du', men när jag endast är mitt erfarande av dig, upplever jag inte att vi är åtskilda. Jag är med dig.
85
Denna sortens utövande tar mycket längre tid, eftersom vi istället för att koncentrera oss på ett objekt, arbetar med allt i vårt liv.
85
När exempelvis ilska uppstår, skulle merparten av den traditionella zenskolan få oss att utplåna ilskan och koncentrera oss på någonting, som till exempel andningen. Fastän vi har tryckt bort ilskan, kommer den att återkomma närhelst vi kritiseras eller blir hotade på något sätt. I kontrast till detta, handlar vårt utövande om att bli ilskan själv, att erfara den till fullo, utan åtskillnad eller avvisande. När vi arbetar på detta vis slår våra liv sig till ro. Långsamt lär vi oss relatera till problematiska objekt på ett annorlunda sätt.
86
Våra känslomässiga reaktioner avvecklar sig själva gradvis; objekt som vi varit rädda för förlorar exempelvis sin makt över oss och vi kan då lättare närma oss dem. Det är fascinerande att iaktta den förändringen när den sker; jag ser det hända i andra och även i mig själv. Processen är aldrig färdig, men vi blir alltmer uppmärksamma och fria.
87
Utövande handlar inte om att ha upplevelser, inte om att nå fullbordanden, inte om att ta sig någonstans eller om att bli något. Vi är perfekta som vi är.
87
När vi börjar praktisera kan vi bara upprätthålla vår uppmärksamhet väldigt kortvarigt, och sedan driver vi iväg från nuet. Vi märker inte att vi driver iväg när vi är uppe i våra tankar. Sedan kommer vi på oss själva och tar upp vårt sittande igen. Utövande innefattar både medvetenhet om vårt sittande och medvetenhet om när vi driver iväg. Efter år av träning blir det mindre vanligt att tanken far iväg, det avtar tills det nästan inte sker, fast det upphör aldrig fullständigt.
87
Det är normalt att vårt sinne producerar tankar. Utövande handlar om att vara medveten om våra tankar utan att gå vilse i dem. Och om vi går vilse, att uppmärksamma det också. Zazen är faktiskt inte komplicerat. Det verkliga problemet är att vi inte vill göra det.
91
Extrem smärta är emellertid inte nödvändig. Om smärtan är för stark är det okej att använda en bänk eller en stol, eller till och med att lägga sig ner. Det finns dock fortfarande ett värde i att vara villig att enbart vara smärtan. Subjekt-objekt-åtskillnaden uppstår för att vi inte är villiga att vara den smärta vi associerar till objektet. Det är därför vi distanserar oss från det. Om vi inte förstår oss själva i relation till smärta, undviker vi den när den uppstår och vi förlorar det verkligen värdefulla i uppmärksamheten, med dess direkta erfarande av livet. Upp till en viss punkt är det alltså fruktbart att sitta med smärta, så att vi kan återfå en rikare medvetenhet om vårt liv som det är.
95
Senare kan ytterligare en kris uppkomma, kanske efter fem eller tio års sittande, när vi börjar förstå att vi inte kommer att få ut något av sittandet - inget överhuvudtaget. Drömmen är borta - drömmen om den personlig ära och glans vi tror att vårt utövande ska ge oss. Egot falnar; detta kan vara en mycket torrlagd och svår period. Under det att jag undervisar ser jag folks personliga agendor gå i kras. Detta händer i den första delen av resan. Det är verkligen underbart även om det är den hårda biten. Utövandet blir oromantiskt: det låter inte som det vi läser om i böcker. Då börjar verkligt utövande: moment för moment, enbart möta stunden. Våra sinnen är inte längre bullriga; de härskar inte längre över oss.
96
Intelligens hjälper; folk som söker sig till zencenters är vanligen ganska smarta. Men smarta människor tenderar att bli snärjda i för mycket tänkande och analyserande. Oberoende disciplin - konst, musik, fysik, filosofi - kan vi förvanska den och använda den för att undvika utövande.
97
Några - särskilt dessa i andliga gemenskaper - kan föreställa sig att livets juvel aldrig bär på konflikt, gräl eller upprördhet - endast lugn och fridfullhet. Det är ett stort misstag, eftersom ifall vi inte förstår hur konflikt uppstår, kan vi förstöra våra och andras liv.
98
En gång tillfrågades Suzuki Roshi huruvida ilska kan vara som en frisk vind som sveper allt rent. Han sade: 'Ja, men jag tror inte du behöver bekymra dig om det'. Han sade att han själv aldrig hade någon ilska som var likt en frisk vind. Och vår ilska är säkert heller aldrig frisk på grund av ilskans bakomliggande rädsla. Såvida vi inte möter och erfar vår rädsla kommer vi att ha en ilska som skadar.
98
De urgamla orden säger: 'Har du tålamod nog att vänta tills ditt sinne lugnar sig och vattnet blir klart? Kan du förbli stilla tills den rätta handlingen kommer av sig själv?' Det är ett fantastiskt sätt att uttrycka poängen: Kan vi vara tysta och stilla för en stund tills de rätta orden kommer av sig själva - ärliga ord, ord som inte sårar andra? Sådana ord kan vara mycket uppriktiga. De kan kommunicera exakt vad vi behöver säga. Det kan hända att det är samma ord som sades med egot, men det kommer likväl vara en skillnad. Att leva på detta sätt är inte enkelt; ingen av oss klarar det jämt och ständigt.
99
Vi kan inte göra detta utan uppriktighet i utövande. Det behöver inte vara formellt utövande; ibland tar vi bara ett djupt andetag, väntar en sekund, känner vårt mod och sedan talar vi.
110
Återigen behöver vi notera omdömena vi har format. Vi behöver komma ihåg att det mesta av vår praktik kan sammanfattas i vänlighet.
(Beck, Charlotte Joko. Nothing Special - Living Zen. Harper One, 1993. Mina översättningar. Siffrorna är sidoangivelser.)
Se även:
Charlotte Joko Beck - Everyday Zen
Zen - "Inget speciellt". Del I
Zen - "Inget speciellt". Del IV, V, VI
Zen - "Inget speciellt". Del VII och VIII
