Ur Charlotte Joko Becks bok Nothing Special - Living Zen, från 1993
114
Om vi nyligen börjat praktisera kan det vara omöjligt att se ett stort trauma som en gåva, att se en vass sten som en diamant.
115
Det är inte det att problemen försvinner eller att livet 'förbättras', utan livet förvandlas istället sakta - och de vassa stenarna som vi hatade blir välkomna diamanter. Vi blir kanske inte förtjusta när vi ser dem, men vi uppskattar möjligheten som de ger, och så omfamnar vi dem snarare än springer ifrån dem.
117
Ett liv att glädjas åt innefattar smärta, besvikelse och sorg. [...] 'detta är förskräckligt - och på samma gång möjligt att glädjas åt.'
124
När vi sitter avslöjar det ändlösa snurrandet i våra huvuden vår strategi. Om vi namnger våra tankar tillräckligt länge kommer vi att känna igen vår strategi. Det är strategin självt som skapar de surrande tankarna. Endast en sak i vårt liv undgår denna strategi och det är vår kropps fysiska och organiska liv.
125
...vi vill att någon ska trösta oss, rädda oss, ge oss frid. Vårt oupphörliga tänkande, planerande och kartläggande handlar alltid om detta. [...] istället för att förbli med våra tankar, namnger vi dem tills de lugnar sig något och sedan gör vi vårt bästa att uppehålla oss med det som är verkligheten, icke-dualismen som är vår förnimmelse av våra liv just i denna stund.
127
Jag talar inte om evig lycka (det finns inte något sådant), utan om glädje ["joy"].
129
Vi måste sitta många många år innan vi inte tror våra tankar. Det måste vi verkligen.
130
Ju mer vi praktiserar och blir medvetna om saker, ju mer kommer det som vi inte är medvetna om att flyta upp till ytan. Plötsligt slår det oss: 'Åh det har jag aldrig insett förut.' Det bara flyter upp.
Del V
149
När vi sitter är det viktigt att bibehålla fullkomlig stillhet i så stor utsträckning som möjligt: att vara uppmärksam på tungans plats i munnen, på ögongloberna, på fingrarnas fingrande. [...] Då begären kommer anstränger vi oss att förändra livet till något annat än vad det är. Det sista vi vill är alltså att vara stilla. I fullständig stillhet blir vi medvetna om vår ovilja att vara det vi är i just denna sekund. Och det är extremt irriterande; vi vill helt enkelt inte göra det.
149
Vi försöker upphöra med att tänka istället för att vara medvetna om vårt tänkande.
156
Är spänningen och smärtan verklig? Något är där, men vad är det?
159
Vi ser inte längre vattnet, känner inte lukten av skogen, förnimmer inte vår kropp. Förnimmelserna är borta. Vi har offrat vårt liv i denna stund för att tänka på saker som inte är närvarande, inte verkliga, inte här och nu.
172
Praktiken är nödvändig för mig med. Anta att jag hoppas att min dotter ska vara hos mig under julen, och att hon ringer och säger att hon inte kommer. Praktiken hjälper mig att fortsätta älska henne, snarare än att bli upprörd över att hon inte gör som jag vill. Tack vare praktiken kan jag älska henne mer. Utan praktiken hade jag varit en ensam grälsjuk gammal dam.
176
För att göra vad praktiken kräver behöver vi oändligt med tålamod, vilket även betyder att erkänna när vi inte har något tålamod. Så vi behöver vara tålmodiga med vår brist på tålamod: att erkänna när vi inte vill praktisera är också praktik. Vårt undvikande och vårt motstånd är en del av det konceptuella ramverket som vi inte är redo att titta på ännu. Det är okej att inte vara redo. Allt eftersom vi blir mer och mer redo, bit för bit, öppnas ett utrymme upp och vi kommer vara redo att erfara lite mer, och sedan ytterligare lite mer. Motstånd och praktik går hand i hand. Vi gör alla motstånd mot vår praktik, eftersom vi alla gör motstånd mot våra liv.
183
Om jag verkligen lyssnar på värken på min vänstra sida finns där ett inslag av nyfikenhet; av vad är detta?
Del VI
190
På detta kampens slagfält [...] börjar vi inse att vi har ett val. Ett handlar om att vägra praktiken: 'Jag tänker inte namnge dessa tankar; det är tråkigt. Jag kommer bara sitta här och drömma om något njutbart'.
190
Var får vi modet ifrån? Modet ökar i takt med att vi fortsätter att praktisera och bli medvetna om vårt eget lidande och (om vi är verkligt ihärdiga) lidandet vi orsakar andra. Vi börjar inse att vi skadar livet om vi vägrar utkämpa striden här. Vi måste göra ett val mellan att leva ett dramatiskt men självcentrerat liv och ett liv baserat på utövande.
192
Ett glädjefullt liv betyder inte att vi alltid är lyckliga, lyckliga, lyckliga. Det betyder helt enkelt att livet är rikt och intressant. Det kan hända att vi rent av hatar vissa aspekter av att leva, men på det stora hela är det mer och mer tillfredsställande att leva. Vi bekämpar inte längre livet med strid.
193
...nyfikenhet är i någon mening praktikens hjärta.
195
Praktiken är inget annat än den nyfikenhetens attityd: Vad pågår här, nu? Vad tänker jag? Vad känner jag? Vad presenterar livet för mig? Vad gör jag med detta? [...] Praktiken handlar om sådana undersökningar.
196
Vårt nyfikna sätt var inte där i våra ivriga reaktioner. Istället för en observant nyfikenhet är vi fast i besatthetens virvel.
196
En tvångsmässig perfektionism kan vara vår virvel. Virveln kan vara filosofisk och handla om begäret att skaffa sig en komplett bild av hur allt hänger ihop. Denna virvel handlar om att försöka göra vårt liv tryggt: vi tänker att vi har mer trygghet om vi förstår fullständigt. En annan virvel handlar om att arbeta och hela tiden sysselsätta oss. Ett närliggande sätt är att göra många saker på en och samma gång. Våra virvlar utgör vår personliga stil och vi upptäcker vilka de är när vi namnger våra tankar. Det är därför namngivandet är så väsentligt. Vi behöver veta när och hur vi tycker om att slingra oss; vi behöver veta vår egen specifika stil att slingra oss på, vårt eget sätt att virvla runt.
Medan vi sitter lär vi oss hur vi tycker om att lura oss själva. När vi bedrar oss själva - upptagna i vår virvel - är vi inte nyfikna, utan mekaniska och vi följer en omedveten bana vi gjort tidigare: 'Jag måste vara så här och jag måste göra det så här'.
197
Sittande grundar sig inte i hopp; det grundar sig i att inte veta, i en enkel öppenhet och nyfikenhet: 'jag vet inte, men jag kan undersöka'.
198
När vi börjar sitta har våra tvångsmässiga tankar och virvlar mycket energi, men den drivkraften upplöses när vi sitter längre perioder. Våra tankar lägger sig mer och mer och vi är i enkelhet med våra kroppsliga förnimmelser, med livet som det är.
200
Elev: Jag inser att detta att mina självcentrerade tankar faktiskt kan försvinna på riktigt är skrämmande. Min skräck handlar om att jag kanske inte skulle existera alls utan den fundamentala bundenheten till självet.
Joko: Ja. Bara notera det. Ju mer vi noterar att vi inte vill att det skiftet ska äga rum, ju mer blir vi paradoxalt nog fria att tillåta det. Det kan inte tvingas fram. Där finns inget att tvinga. Vi är bara uppmärksamma med öppenhet och nyfikenhet.
200
Medan vi undersöker sådana tvångsmässiga tankar överger eller förvisar vi dem inte. Men de förlorar sakta sin makt över oss under tiden som vi ser vad de är och känner den underliggande rädslan som finns bakom dem.
201
Joko: Där finns en slags opersonlig kvalitet, eller ett slags Guds synvinkel på saker och ting, som utvecklas hos den som sitter en längre tidsperiod. Jag talar inte om att bli känslokall och hjärtlös, eller grym. Jag är inte en känslokall person, men jag har utvecklat denna opersonliga kvalitet i mitt liv.
Elev: Jag har känt dig i många år och tror jag förstår vad du menar. Enligt mig har du blivit varmare och mer tillgänglig i takt med att du blivit mer opersonlig.
Joko: En gång i tiden var jag för rädd för att tillåta personer komma nära. Numera ser jag på sådant jag tidigare fann upprörande och säger: 'Ah, detta händer. Intressant.'
203
Vi tror att vi kommer att bli underbara nya versioner av dem vi är just nu. Men verklig förvandling betyder att nästa steg kanske innebär att vara en hemlös uteliggare.
203
Praktiken handlar om att öppna upp oss så att detta 'jag' som vill ha, vill ha, vill ha och vill ha - som vill att hela världen är dess föräldrar - växer upp. Att växa upp är inget som intresserar oss särskilt mycket.
204
Med glädje [joy] menar jag inte lycka. Glädje har mer med nyfikenhet att göra.
205
När vi är deprimerade vill vi bara få depressionen att upphöra. På samma sätt är det när vi är oroliga eller förvirrade. Istället behöver vi närma oss vårt sinnestillstånd med nyfikenhet och öppen förundran. Det öppna nyfikna lyssnandet till livet är glädje - oavsett vilken sinnesstämning vårt liv har.
Detta är förvandlingens väg. Vi blir mindre insvepta i vårt självförsvarande perspektiv på livet - där vi begär vad vi vill ha - mindre bundna till bilder eller fantasier om hur vårt liv måste bli. Praktiken - förvandlingens väg - är en långsam vändning över tid mot ett nytt sätta att vara på i världen. Detta sätt kommer med säkerhet bli terapeutiskt, men det är inte det som är dess syfte.
205
En person som är fullt nyfiken är varken lycklig eller olycklig. En krypande bebis som upptäcker ett decilitermått som vi satt på golvet är varken lycklig eller olycklig. Istället för att vara lycklig är bebisen uppslukad. Den är inte äregirig: det är varken en bra eller dålig bebis; den är helt enkelt uppslukad i undran över vad den ser.
207
Det är fortfarande så att en sittning som denna - att sitta i två dagar och kämpa för att behålla uppmärksamheten - är vad vi talar om. I ett seriöst utövande finns det inget sätt att hoppa över denna sortens kamp. Där måste finnas en längre tids kamp. Där finns ingen väg ut.
209
Borde vi bli passiva och bara låta allt vara som det är, utan att alls göra någonting? Nej. Men med attityden att där finns något fel som behöver rättas till hamnar vi i trubbel med det känslomässiga sammanhang som vi tillför.
215
Vad är en känsla? En känsla är helt enkelt en kombination av kroppsliga förnimmelser och tankar. Tankarna är självcentrerade tankar. 'Hur vågar han gå ut med någon annan! Han sade att han älskade mig.' Sådana tankar griper oss som en eld. 'Hur vågar han göra det!' Våra tankar snurrar och virvlar. 'Han borde inte gör så!' Om och om igen rullar de. Medan vi i denna stund tänker dessa tankar spänner sig kroppen. Anta att vi istället namnger tankarna. Det kan ta dagar, men vid någon tidpunkt kommer tankarna att rasa samman och kvar har vi endast denna spända lidande kropp. Vad händer om vi bara uppehåller oss vid den spända lidande kroppen utan tankar? Spänningarna ökar och sedan ger de vika - och känslan är över. Faktum är att det finns inget verkligt med en självcentrerad känsla.
216
Elev: När jag namnger tankar och en tanke reser sig och börjar vandra in i mitt huvud och då jag halvvägs genom säger 'Hoppsan det är en tanke', borde jag då direkt återvända till mina kroppsliga förnimmelser, eller är det en god idé att först observera tanken fullt ut innan jag sätter den åt sidan?
Joko: Om den tanken har någon slags stark påverkan i ditt liv kommer den att komma tillbaka. Du behöver inte bekymra dig över att inte bli klar med den.
217
Anstränga sig att vara medkännande är som att anstränga sig att vara spontan.
(Beck, Charlotte Joko. Nothing Special - Living Zen. Harper One, 1993. Mina översättningar. Siffrorna är sidoangivelser.)
Se även:
Charlotte Joko Beck - Everyday Zen
Zen - "Inget speciellt". Del I
Zen - "Inget speciellt". Del II och III
Zen - "Inget speciellt". Del VII och VIII
