det där glaset

vi betraktar
dricksglaset
liksom andra

vet att allt fast
förflyktigas

någon kan tänka
att det hela glaset
redan är sönder

för att sönder
står skrivet där

att glaset då
är en illusion
ja lite värt

du dricker ur det
men inte med
avsikt att njuta
vad det bjuder

men glaset är ju inte
trasigt när det är helt

det är ungt och friskt
vattnet är det klaraste
glaset är det klaraste

och vi vet dess framtid

det är det verkligaste
inte att det ska gå sönder
utan att det står där här

meningen med livet

Gil Fronsdal


En nunna frågade en gång en abbedissa, "Vad är meningen med livet?"
Som svar frågade abbedissan, "Vad motiverar din fråga?"
Efter att ha funderat en stund sade nunnan, "Rädsla."
"Kom till rätta med din rädsla", sade abbedissan, "så kommer du inte
behöva ett svar på meningen med livet."


(A Monastery Within, 2010, s 62. Min översättning.)

Meditation som frågandets praktik

storartat frågande, storartat uppvaknande
pyttigt frågande, obetydligt uppvaknande
inget frågande, inget uppvaknande

Zenmästaren Kusan Sunim (1901-1983) sätter tvivlet i centrum för sin praktik. Han talar inte om osäkerheten inför alternativa val eller om att kritiskt värdera sig själv, utan istället om att återupprepa och intensifiera en fråga. Enligt koreansk tradition ställs frågan "What is this?" under meditation. Man uppmanas ställa den utan förväntan om svar. Det är alltså inte meningen att frågandet ska leda till att man för resonemang med sig själv om möjliga svar. Istället ska man bli kvar och vila i en stark förundran inför det som är; rikta in sig på 'det som är' utan att veta vad det är. 'Vad är detta?' 'Vad pågår?' Tvivla. Koreansk zenbuddhism ger så tvivlet en central plats i tron.

Författaren Stephen Batchelor, som vistades i ett koreanskt zenkloster under tre år tillsammans med Kusan Sunim, menar att det handlar om att se tvivel som en 'praktik', som något man kan kultivera. Praktiken handlar om att fullhjärtat gå in för att kultivera processer av frågande, nyfikenhet, förvirring, bryderi och häpnad. Batchelor beskriver tiden i Korea så här:

Praktiken där handlade om att lära sig att vila i ett tillstånd av osäkerhet, ett tillstånd som i den traditionen fokuserar på 'great doubt', stort tvivel, genom frågan: 'Vad är detta?' Det var den enda meditationen vi gjorde under tre månader på sommaren och tre månader på vintern; Vi satt på en kudde, stirrade in i väggen och frågade oss: 'Vad är detta?' Det är antagligen den mest kraftfulla meditation som jag någonsin gjort som munk. Det handlade inte om att göra sig till en långtgående skeptiker, utan om att erkänna faktumet att du inte vet vad som pågår, att världen är fundamentalt gåtfull.  

(Ur en debatt med Ven Brahmali vid Melbourne Insight Meditation Group, februari 2014. 1 tim, 47 min, 30 sek in i debatten. Min översättning.)

I ett annat sammanhang blir Batchelor ombedd att berätta mer om sin erfarenhet av att meditera utifrån frågan 'Vad är detta?'. Han svarar då:

För det första orden, formen av ord. De skulle lika gärna kunna vara 'Vem är jag?' Det finns många många zenkoaner som försöker fånga samma sak. 'Vad är detta?' börjar som en ordform. Du upprepar den för dig själv när ditt sinne har uppnått en grad av stillhet och lugn under meditation. Men när orden väl börjar sjunka in, när denna fråga blivit sånär en fysisk förnimmelse, när den börjar genomsyra hela ditt "body-mind", vid denna punkt kan du släppa ordformen och fokusera i betydligt större utsträckning på att färga ditt medvetande, och vad helst detta riktar sig mot, med denna djupgående känsla av nyfikenhet, desorientering, förbryllelse - det är så svårt att finna de rätta orden, men det handlar verkligen om att öppna upp för livet som helt och hållet mystiskt. Snarare än att lösa det mysteriet handlar det om att tränga in i det. När du tränger in i något som är gåtfullt blir det inte mindre mystiskt. Det blir om något mer mystiskt, mer gåtfullt. Så när du nyttjar denna källa av frågande och tvivlande intensifierar du bara än mer. Det [gåtfulla] blir i någon mening bara än mer uttalat. 

Men det leder dig inte in i en kaotisk förvirring. Det blir i själv verket en stilla, i min mening fridfull, relation som du börjar kultivera med livet som sådant. Allting, varje detalj i livet, varje person du möter, varje situation du befinner dig i, blir något som förvånar dig på ett genomgripande sätt, något verkligen egendomligt. Du släpper dina vanemässiga betraktelsesätt och åsikter om både det ena och det andra. Du får mindre fast mark att stå på. 

(Ur Krista Tippetts podcast On Being. Avsnittet heter Wondrous Doubt och sändes den 1 mars 2018.  Min översättning av 23:10-25:13.)

Så här beskriver Kusan Sunim själv sin meditationspraktik:

I zenmeditation är nyckelfaktorn att upprätthålla ett ständigt återkommande tillstånd av att vara frågande. Så när du har tagit tag i hwadun 'Vad är detta?', försök då alltid att upprätthålla frågandet: 'Vad är seende?', 'Vad är att höra?', 'Vad är att förflytta dessa händer och fötter?' och så vidare. Innan den inledande upplevelsen av frågande klingar ut, är det väsentligt att återuppta frågan igen. På detta vis kan frågeprocessen pågå oavbrutet då varje ny fråga överlappar den föregående. Därtill ska du försöka göra dessa övergångar mjukt och regelbundet. Men detta innebär ej att du ska upprepa frågan mekaniskt som om den vore ett mantra. Det är meningslöst att säga 'Vad är detta?', 'Vad är detta?' till dig själv dag och natt. Nyckeln är att upprätthålla ett frågande tillstånd, inte att repetera ord. När väl undersökandet satt igång finns där ingen plats för leda.

(The Way of Korean Zen. 1985, s 61. Min översättning.)

https://www.youtube.com/watch?v=MuHi9Zpx7zo&list=PLC3VuW83EpeRQRQgqiTDAdAf9B3T6jO3J&index=8

https://onbeing.org/programs/stephen-batchelor-wondrous-doubt-mar2018/



Se även: 'Vad är detta?', fler anvisningar

En introduktion till meditation - Gil Fronsdal

Zenläraren Gil Fronsdal ger här några enkla meditationsinstruktioner, vilka kan vara särskilt lämpade för den som söker en introduktion till meditation. Texten är tagen ur Fronsdals bok 'The Issue at Hand' (2008). För översättningen ansvarar jag.


Kortfattad instruktion för sittande meditation

Inta en en bekväm och vaken ställning, antingen på golvet eller på en stol. Slut dina ögon försiktigt och gör dig närvarande i och om din kropp. Det är ofta ett stöd att börja en meditation med två eller tre andetag för att skapa en klar relation till kroppen och andningen, och för att släppa en del av de tankar som cirkulerar i förgrunden. Fäst din uppmärksamhet så du i enkelhet och medvetet noterar andningens fysiska förnimmelser. Andas in och andas ut utan att du försöker kontrollera eller manipulera din andning.

Vila din uppmärksamhet på det ställe där andningen är klarast och lättast att iaktta under det att du blir förtrolig med din andning. Området lättast att iaktta kan vara där magen rör sig in och ut, bröstkorgens rörelser, eller där luften passerar genom näsborrarna. För att underlätta att hålla uppmärksamheten på andningens fysiska förnimmelser är det vanligt att man finner det fruktbart att varsamt och tyst namnge in- och utandningen med "in" och "ut".

Eftersom vaket iakttagande av andningen utvecklar vår förmåga att vara förankrade och uppmärksamma i nuet prioriterar vi uppmärksamt fokus på andningen under meditation. När helst du blir vilse och upptagen av tankar som dyker upp återgår du utan att döma till att iaktta andningen. Men när andra förnimmelser eller upplevelser blir så starka att du tycker att det är svårt att kvarhålla uppmärksamheten på andningen, släpp då andningen och tillåt denna starkare upplevelse att vara i centrum för din uppmärksamhet.

Du kan upptäcka att det är användbart att skilja mellan uppmärksamhetens 'förgrund' respektive 'bakgrund'. Placera inledningsvis din uppmärksamhet på andningen och låt alla dina andra förnimmelser och upplevelser förbli i bakgrunden. Så länge du kan fortsätta ha andningen i förgrunden utan ansträngning låter du bara erfarandet i bakgrunden vara. När någon fysisk, emotionell eller mental upplevelse tränger undan fokuset på andningen låter du ditt sinne vila på denna istället.

Som ett stöd för att kunna fortsätta vara vaket fokuserad på något som dyker upp i förgrunden kan du finna det användbart att varsamt och mjukt ge det ett namn i tanken. Ljud kan namnges som "hör, hör", brännande förnimmelser som "bränner, bränner", glädje som "glädje, glädje" och så vidare. Det väsentliga är att uppleva, känna och fortsätta vara så närvarande som möjligt oavsett vilken erfarenhet du noterar. Upprätthåll en öppen medvetenhet för det du erfar så länge det är i förgrunden för dig. Notera hur erfarandet förändras (om det nu alls gör det). När väl en viss upplevelse inte längre dominerar, eller om det är tillräckligt bekräftat och inte längre kräver din uppmärksamhet, återgå då till att uppmärksamma din andning.

Ett annat sätt att beskriva utövandet av mindfulness är att säga att du medvetet och klarvaket ska vila din uppmärksamhet på andningen tills något annat kräver din uppmärksamhet och distraherar dig från det. När detta händer blir den så kallade distraktionen meditationens fokus. I själva verket har man i utövandet av mindfulness inga distraktioner, utan enbart något nytt att uppmärksamma. Ingenting faller utanför ramarna i mindfulness-meditation. Hela spannet av våra mänskliga sidor tillåts veckla ut sig i ljuset av mindfulness. Fysiska förnimmelser, upplevelser, känslor, tankar, mentala tillstånd, sinnesstämningar, och intentioner; allt är inkluderat.

Under tiden du mediterar håller du uppmärksamheten mjuk och avslappnad, vaket och preciserat. Om du kan urskilja å ena sidan idéer, begrepp, bilder eller berättelser som associativt hänger ihop med någon erfarenhet, och å andra sidan den omedelbart och direkt upplevda erfarenheten, låter du din vakenhet vila på den direkta erfarenheten. Notera det fysiska och mentala erfarandet som faktiskt och påtagligt uppstår i nuet. Registrera vad som händer med det då du varsamt uppmärksammar det. Blir det du upplever starkare, svagare, eller förblir det detsamma?

Uppmärksamma även ditt förhållande till det du erfarit. Upptäcker du motvilja, begär, uppskattning, dömande, rent av fördömande, rädsla, trånande, stolthet eller någon annan reaktion? Insikten om att en smärtsam fysisk förnimmelse är något annat än din reaktion på den kan hjälpa dig att finna balans i obehaget. Det är också väsentligt att vara varsamt uppmärksam på när din reaktion på en upplevelse är mer framträdande än upplevelsen själv. När det är så kan du låta din uppmärksamhet vila på din reaktion. Följ inte med i dina tankar eller berättelser utan uppmärksamma enkelt och tyst det som faktiskt uppstår i din kropp och i ditt sinne.

Alltmedan vi lär oss att vara vakna och lugnt närvarande i vår meditation skapas en grundligare intimitet med oss själva och världen runt oss. Då vi kultiverar vår förmåga att förbli varsamt uppmärksamma på det vi upplever, utan att bli protest, dömande, undvikande, eller krampaktiga i förhållande till det, har visdom och insikt en chans att tränga fram som ur ett källsprång.

(sid 40-43)

Gil Fronsdal om medkänsla

Här är en kort text som ringar in hur man inom buddhism kan se på begreppet medkänsla. Det är ett utdrag ur zenläraren Gil Fronsdals bok 'The Issue at Hand' (2008). För översättningen ansvarar jag.


Medkänsla: att möta lidande utan motstånd

Medkänsla är ett av de mest centrala värdena och idealen i buddhistisk praktik. Om man ser det som ett ideal är det emellertid lätt att man bortser från de svåra omständigheter under vilka medkänsla uppstår. Medkänsla uppstår inte i det abstrakta. Den uppstår då vi är i direkt kontakt med faktiskt lidande. Vi kan kan bli berörda av lidande antingen det är vårt eget eller någon annans.

Vi kan möta lidande med eller utan motstånd. Att möta lidandet med motstånd innebär att möta det med rädsla, förtvivlan, förakt, skygghet eller projektion. Om vi projicerar våra problem och sorger på andra som lider, är vi inte bara i en ogynnsam position att erbjuda hjälp i, vi kan dessutom lätt falla in i sorg, medömkan, och ångest.

När vi möter lidande utan motstånd gör lidandet oss inte till ett offer. Det kan snarare motivera oss på två sätt. Å ena sidan kan det antända önskan, kanske även passionen, att med andlig praktik utreda lidandets orsak inom oss själva. Detta innebär att ha motivationen att vilja klargöra våra motståndssätt, rädslor, fixeringar och krampaktiga tag, såväl som våra glädjeämnen och styrkor. Å andra sidan kan vår kontakt med lidande väcka vår medkännande önskan att lindra lidandet. Det buddhistiska ordet för medkänsla, karuna, betyder mer än bara empati; det inkluderar drivkraften och motivationen att vilja göra slut på lidande. Även då vi inte har möjligheten att hjälpa omedelbart kan sådan omtänksamhet erbjuda tröst.

Karuna som ideal betyder att vara närvarande inför lidande utan förnekelse, försvarsinställning eller aversion. Hur som helst kan vi i vårt livs virrvarr lära oss att vara medkännande i förhållande till våra egna benägenheter att förneka, försvara oss eller visa motvilja, samt i förhållande till smärta som uppstår ur dessa motstånd. Det som påbörjar processen att skingra dessa spänningarnas och rädslans platser är viljan att sitta [viljan att försätta sig] mitt i ens eget liv. Med uppriktig vakenhet och medkänsla upplöses hämndbegär i förlåtelse, hat i vänskap, och ilska i vänlighet. Men om vi förlorar oss i allt vi måste göra, i våra ambitioner, i våra flykter eller fantasier, har medkänsla ingen möjlighet att uppstå.

Ju mer vi accepterar oss själva och vårt eget lidande, ju mer förmår vi uppleva andras lidande. Utövandet av mindfulness hjälper oss att länka oss till andra som jämlikar. Det leder även i sin tur till att vi kan vara på vakt så att vi inte misstar sentimental ömkan för medkänsla, och tycker synd om andra men genom att särskilja oss.

Lidande är en allmänmänsklig upplevelse; att möta det med medkänsla är en av de förnämsta förmågorna vi människor har.

(sid 88-89 )