Här är en kort text som ringar in hur man inom buddhism kan se på begreppet medkänsla. Det är ett utdrag ur zenläraren Gil Fronsdals bok 'The Issue at Hand' (2008). För översättningen ansvarar jag.
Medkänsla: att möta lidande utan motstånd
Medkänsla är ett av de mest centrala värdena och idealen i buddhistisk praktik. Om man ser det som ett ideal är det emellertid lätt att man bortser från de svåra omständigheter under vilka medkänsla uppstår. Medkänsla uppstår inte i det abstrakta. Den uppstår då vi är i direkt kontakt med faktiskt lidande. Vi kan kan bli berörda av lidande antingen det är vårt eget eller någon annans.
Vi kan möta lidande med eller utan motstånd. Att möta lidandet med motstånd innebär att möta det med rädsla, förtvivlan, förakt, skygghet eller projektion. Om vi projicerar våra problem och sorger på andra som lider, är vi inte bara i en ogynnsam position att erbjuda hjälp i, vi kan dessutom lätt falla in i sorg, medömkan, och ångest.
När vi möter lidande utan motstånd gör lidandet oss inte till ett offer. Det kan snarare motivera oss på två sätt. Å ena sidan kan det antända önskan, kanske även passionen, att med andlig praktik utreda lidandets orsak inom oss själva. Detta innebär att ha motivationen att vilja klargöra våra motståndssätt, rädslor, fixeringar och krampaktiga tag, såväl som våra glädjeämnen och styrkor. Å andra sidan kan vår kontakt med lidande väcka vår medkännande önskan att lindra lidandet. Det buddhistiska ordet för medkänsla, karuna, betyder mer än bara empati; det inkluderar drivkraften och motivationen att vilja göra slut på lidande. Även då vi inte har möjligheten att hjälpa omedelbart kan sådan omtänksamhet erbjuda tröst.
Karuna som ideal betyder att vara närvarande inför lidande utan förnekelse, försvarsinställning eller aversion. Hur som helst kan vi i vårt livs virrvarr lära oss att vara medkännande i förhållande till våra egna benägenheter att förneka, försvara oss eller visa motvilja, samt i förhållande till smärta som uppstår ur dessa motstånd. Det som påbörjar processen att skingra dessa spänningarnas och rädslans platser är viljan att sitta [viljan att försätta sig] mitt i ens eget liv. Med uppriktig vakenhet och medkänsla upplöses hämndbegär i förlåtelse, hat i vänskap, och ilska i vänlighet. Men om vi förlorar oss i allt vi måste göra, i våra ambitioner, i våra flykter eller fantasier, har medkänsla ingen möjlighet att uppstå.
Ju mer vi accepterar oss själva och vårt eget lidande, ju mer förmår vi uppleva andras lidande. Utövandet av mindfulness hjälper oss att länka oss till andra som jämlikar. Det leder även i sin tur till att vi kan vara på vakt så att vi inte misstar sentimental ömkan för medkänsla, och tycker synd om andra men genom att särskilja oss.
Lidande är en allmänmänsklig upplevelse; att möta det med medkänsla är en av de förnämsta förmågorna vi människor har.
(sid 88-89 )
