Här presenteras utdrag ur meditationsläraren Jason Siffs bok Unlearning Meditation (Shambala publications, 2010). Jag ansvarar för översättningen till svenska. Siffrorna är sidoangivelser som vanligt. Håll till godo. Det är min förhoppning att dessa utdrag förmår återge huvuddragen i Siffs tankar om meditation, hans inställning och rekommendationer.
3
Meditation handlar om spänningen mellan att låta ditt sinne vara som det är och meditationsanvisningarna du använder. Oavsett tradition handlar berättelsen om meditation hur vårt kringflackande vandrande sinne och våra meditationsanvisningar samarbetar, strider eller försöker vara oberoende av varandra. De flesta tänker att det borde råda perfekt harmoni mellan ditt sinne och meditationsanvisningarna du följer - det är ju trots allt detta som är meditation! Det är en romantisk idé om meditation.
12
Spänningen i meditation mellan 'meditationsanvisningarna du använder' och 'ditt sinne som det är' leder antingen till åtstramningar, eller till att man spänner av i förhållande till instruktionerna. När vi forcerar våra meditationsanvisningar, försöker vi göra de helt och hållet principfast och korrekt. När vi slappnar av i förhållande till meditationsanvisningarna utför vi dem avspänt, delvis, eller inte alls.
12
Om du till exempel har lärt dig att följa andningen som meditationspraktik, handlar inte denna inställning [i Recollective Awareness Meditation] om att överge den praktiken; det handlar snarare om att göra det utan en viljestark intention.
29
I perspektivet av dharma-undervisning är den mest utmärkande idén som är inbäddad i mina meditationsinstruktioner den om 'villkorad uppkomst', vilken handlar om att Buddha lärde att vår erfarenhet skapas av orsaker och villkor, och inte av ett själv, något annat väsen, Gud eller ödet.
[...] vi kan veta mer om hur våra tankar och känslor är konstruerade av orsaker och villkor i våra liv...
32
Under de mest lyckosamma skedena då jag uppmärksammade andningen, kunde jag notera varje inandning och utandning i ett timmeslångt sittande. Efter att ha försökt upprätthålla denna sortens medvetenhet i många av mina meditationspass under några månader, förlorade jag helt enkelt intresset. Kroppsliga förnimmelser kom periodvis att dominera min erfarenhet, och jag följde dem följsamt. Jag sögs in i uppmärksammandet av ljud, särskilt när jag hängav mig åt Mahasi Sayadaws teknik, så att jag kunde höra skillnaderna i varje fågelsång och insekt som lät, tillika dem av människor skapade ljuden från motorer, radioapparater, högtalare och liknande.
Under mitt praktiserande av Mahasis metod uppstod det gradvis och långsamt en vändpunkt, där jag började ifrågasätta dess filosofi, dess psykologi och dess system att förklara gjorda erfarenheter. Jag slutade med att namnge mina erfarenheter och hade inte längre min uppmärksamhet riktad på något särskilt föreskrivet meditationsobjekt. Vad fanns då kvar? Jag kunde alltid återvända till den okonstlade andningen.
Men jag kunde även återvända till kroppen som satt. Det började fängsla mig mer än andningen. Den var stilla, overksam. Jag kunde sitta i aktiv vetskap om att jag satt. Där fanns inget för mig att reda ut i detta.
Men något oväntat började utvecklas: Jag hade tankar och känslor, inte bara förnimmelser och reaktioner (begär och motvilja). Du kanske undrar var mina känslor hade tagit vägen under all den meditation jag gjorde som munk. Min fru var nunna i Indien och Nepal, och det var först när jag verkligen tillät mina tankar och känslor i min meditation - och inte bara noterade dem, eller riktade in mig på dem som förnimmelser, eller andades igenom dem - som jag började känna sorg, avsaknad, ånger och min egen ensamhet. Jag öppnade upp mig själv för ilska, och erkände att jag kände mig sårad, öppnade upp mig för rädsla och längtan. Jag övertygade mig inte längre om att jag inte skulle ha sådana känslor. När jag begrundade Buddhas undervisning på pali, blev jag mer övertygad än någonsin om att sådana känslor är något avgörande för att förstå hans undervisning. Och genom att sitta stilla med sådana känslor lärde jag mig hur jag kunde tolerera dem och så småningom hur jag kunde utforska dem lugnt och varsamt.
I min meditationspraktiks nyorientering förlorade uppmärksammandet av andningen sin mening. Varje gång jag tänkte på att återföra min uppmärksamhet på min andning, blev jag medveten om att jag tog den bort från ett tankespår - eller en känsla - som jag behövde vara med och lära mig närma. Meditation med fokus på andningen verkade vara i tjänst hos mitt motstånd att vara med mina känslor. En sådan meditation behövdes inte längre och kom i vägen för mig. Så jag lämnade uppmärksamheten på andningen i min praktik bakom mig. På samma sätt lämnade jag nästan allt annat som jag formellt lärt mig.
42
Att uppmärksamma och tala om tankar som "distraktioner" [förvirrade och vilseledande], som "förflutet och framtid", eller som "monkey mind" leder ofta till avståndstagande och till nedvärderande av ens tankar i meditation.
50
Jag föreslår ofta att man i sin meditation ska uppmärksamma berättarens röst, hans eller hennes talmönster, val av ord och känsloton i berättandet, hur det smakar. Inriktningen här handlar om att komma närmre den som talar i ditt huvud. Är det din röst? Eller använder du någon annans röst för just denna berättelse?
Att få en bra bild av berättaren är en del i ekvationen. När vi berättar en berättelse talar vi till en publik. Där finns en särskild någon, eller en grupp människor, som berättelsen riktar sig till. Dina val av ord kan tänkas ge en ledtråd om vem eller vilka som utgör publik. [...] Du vill [kanske] att någon annan hör den här historien, inte vem som helst. Många berättelser [i ditt huvud] är inte monologer.
51
Meditation är ett perfekt tillfälle att sitta med våra historier och att lära känna dem.
51
Vårt förhärskande sätt att välja vilken berättelse vi ska följa är att låta berättelsen välja dig.
53
[Följande uttalande av Siff handlar om reaktioner han mött i samband med att han föreslagit att elever ska föra personliga anteckningar om vad som händer under deras meditationer:]
När jag möter en elev som argumenterar för att all denna återerinran och journalföring innebär distansering från erfarenhet, håller jag helhjärtat med. Men efter att jag nickat instämmande, svarar jag vanligtvis att vi ger våra erfarenhet ord i vilket fall som helst, och att det språk vi vanligtvis använder är generellt sett kanske ännu längre ifrån erfarenheterna de ämnar fånga, ännu längre ifrån än vad vi antecknar i våra meditationsböcker.
58
I de flesta meditationspraktiker är folk instruerade att stilla sina sinnen före de undersöker starka känsloämnen. Lugnet möjliggör att de kan tolerera sina känslor. Men när de gör det är inte det starkt emotionella materialet intensivt längre; det är dämpat, distanserat, snabbt övergående. En person i ett sådant tillstånd är för det mesta helt nöjd med att inte ha de intensiva känslorna längre. Praktiken blir då ett sätt att komma bortom känslomässig intensitet och in i ett stilla tillstånd, istället för ett sätt att titta närmre på känslor. Den mentala kvaliteten 'lugn' är det som utvecklas här.
Många människor mediterar bara för att uppnå detta tillstånd av lugn, så vad är fel med denna bild? Inget om syftet är att bli lugn och att inte erfara några känslor. Men om syftet är att lära sig om intensiva känslor så att man kan bli mindre dominerad av dem, då är det något som inte riktigt stämmer med att hela tiden förlita sig på en kvalitet som gör det omöjligt att närma sig dem.
79
Vilken meditationsinstruktion du än väljer, om så bara för några få minuter, kommer förmodligen att ha något strängt i sig. Att försöka vara varsam skulle förmodligen bli gjort med stränghet, med tvång.
86
Du har verkligen inte mycket kontroll över vad du kommer att tänka, men du har mer kontroll över hur du reagerar på tänkandet och vad du sedan bestämmer dig för att göra med det.
86
Vägen ut ur bundenheten är att sitta med mindre kontroll. Endast det minskar spänningen mellan instruktionerna och sinnet som det är.
95
Det finns en vanlig föreställning om att Buddha undervisade folk att bli varse om sinnena på ett sätt som ledde till endast rena sinneserfarenheter hos den som uppnått befrielse. Vissa personer utvidgar denna idé till att gälla det förverbala stadiet i tidig barndom, och tänker att ett frigjort sinne skulle vara som ett spädbarns sinne, ett sinne utan begrepp. Men vi kan inte gå baklänges in i en värld utan begrepp när vi väl utvecklats i en riktning där vi använder begrepp. Jag tror att Buddha faktiskt undervisade en utveckling av sinnet genom förfining och klargörande av begreppsliga processer fram till den punkt där man är fri från begrepp, och även fri från trosföreställningar som begreppen skapar. [Min anmärkning: För att detta ska bli begripligt för mig läser jag "fri från" ("free from") med innebörden "friare i förhållande till". Att döma av sammanhanget vore det tokigt att förstå det som "ren från" eller "utan".] För att komma dit måste man emellertid färdas längs en väg där man undersöker sina övertygelser, perspektiv och modellerade erfarenheter. Här har vi en annan aspekt av 'unlearning meditation'.
Så hur fungerar denna omvandlande begreppsmässiga process? Den fungerar i tre grundläggande steg.
1. Namnge en erfarenhet.
2. Beskriv den namngivna erfarenheten.
3. Undersök den erfarenhetens berättelse.
100
Om bara fler meditationslärare kunde acceptera rollerna som tvivel, förvirring och kritiskt tänkande spelar i en meditatörs utveckling mot självständighet och autonomi, kunde de kanske stödja dessa som något hälsosamt för individen, istället för att se dem som [tecken på] ett förkastande av deras undervisning eller som ett svek av förtroende.
100
...konfliktfyllda processer är avgörande för alla som vill undersöka idéer, begrepp och föreställningar som han eller hon antagit i meditationspraktiken.
103
Jag kom fram till övertygelsen att som idéer, begrepp eller föreställningar är inget i lärorna sant - de är bara berättelser som hjälper människor att leva mer hälsosamt och lyckligare liv. Detta är raka motsatsen till vad jag trodde i början.
En dag läste jag den berömda passagen i "the Lankavatara Sutra", en mahayanatext: "Från dagen för Buddhas uppvaknande tills hans slutliga inträde i nibbana, förkunnade han inte en enda doktrin."
105
När jag var som mest upprörd, ängslig, eller rastlös och var i behov av att sinnet lugnade sig, tenderade ansträngningen att få min uppmärksamhet att fokusera på andningen att få en hetsig, ansträngd och till och med desperat kvalitet. Det slog mig då att sinnet som var hetsigt var samma sinne som kom med ansträngningen. Inte undra på att mina försök att bibehålla uppmärksamheten på andningen blev forcerade och aggressiva. Det är på det här viset jag fungerar när jag är upprörd. Jag blir rastlös och när jag försöker göra något gör jag det aggressivt, inte saktmodigt och lugnt som jag skulle gjort om jag var mer balanserad.
Det är paradoxalt att agera saktmodigt, lugnt och vänligt när du känner dig rastlös, ängslig och otålig.
106
Många av de meditationsövningar som folk gör i syfte att lugna sinnet, är så snarlika hypnos att jag undrar vilka de faktiska skillnaderna är.
107
När det gäller en andningsfokuserad meditations hypnotiska former, vet du på det stora hela vilken riktning som dina meditationssittningar kommer ta, för du manipulerar och påverkar meditationen i den riktningen.
138
Det måste finnas ett sätt att definiera vad meditation är som inkluderar både ett 'medvetet menat tillämpande av en teknik eller metod', och 'meditationserfarenheter sprungna ur något icke på förhand bestämt'. Denna distinktion leder oss tillbaka till där jag började denna bok, till spänningen mellan meditationsinstruktionerna som du använder och ditt sinne som det är.
145
Det är svårt att vistas med den konfliktfyllda processen utan att vilja göra sig av med den - vilket är precis vad som när den och får den att fortgå. I den konfliktfyllda processen studsar vi fram och tillbaka mellan att å ena sidan vilja att de smärtande och icke önskvärda delarna upphör, och å andra sidan vara villiga att tolerera dem. Mitt i denna process kan det till och med hända att vi upptäcker att vi blir intresserade av denna erfarenhet av att vara i konflikt, och istället för att vilja bli av med den, vill vi att den ska dröja sig kvar så pass länge att den uppenbarar för oss vad som verkligen pågår. Vi kan då se att vi har trätt in i en mottaglig och undersökande process.
Min övertygelse är att när den konfliktfyllda processen är förvisad från meditationsprocessen, får hela vår meditationspraktik lida av denna förlust och man blir mindre sann mot sig själv. De flesta meditationstekniker förnekar antingen att en sådan konfliktfylld process äger rum eller har strategier för att tygla och hindra dess inverkan. Praktiker i vilka man förnekar att konflikt äger rum är ofta sådana som presenterar meditation som endast något fridfullt, avslappnande och med tiden transcendent. Att vara i konflikt ingår inte i det förmodade kontraktet - "the deal" - särskilt inte ifråga om tekniken du använder. Även när det gäller upplevandet av känslomässiga konflikter kring svåra beslut, smärtande minnen, eller ovissa framtidsplaner, kan detta uppfattas som något vilket för dig bort från det sanna sättet att meditera. Sådant utövande som tenderar att tygla de konfliktfyllda processerna och som leder det hela till ett gott resultat är mycket mer subtila i avvisandet av konflikt, men de är likväl avvisande. Instruktionen att acceptera vad än du erfar med jämnmod, verkar exempelvis på ytan förorda att du accepterar alla dina erfarenheter - vilka de än är - men under ytan finns där ett budskap som säger: "Reagera inte på dem", vilket i förlängningen leder till att du inte accepterar dina reaktioner, eftersom det inte är meningen att du ska ha några.
146
Sådana konflikter som rör trosföreställningar och synsätt du lärt dig, och som du förväntas förkroppsliga eller fullgöra, är inte något som ska förvisas, utan något att föra in i din praktik. Ett sätt att använda konflikterna snarare än att undvika dem, är att sitta med hur du är oenig med en viss lära, och lära dig bli medveten om både hur övertygelserna inom läran är formulerade, och synsätten du har som står i motsättning till dessa övertygelser.
155
Att vara mottaglig för vad som uppkommer i början av en meditationssittning, kan i motsats till vad som vanligtvis antas, leda till att man övergår i lugn, rofylldhet och tillstånd av vakenhet.
157
Många av de förbehåll som folk har när det gäller 'unlearning meditation', har att göra med huruvida denna praktik lyckas frambringa något av värde, något som är användbart. Jag är benägen att måla upp en negativ bild av praktiken genom att fokusera mer på problemen än på fördelarna. Detta beror på att jag ser att praktiker som lyckas frambringa något av värde, fungerar bäst när man är i dem. När du befinner dig i en konfliktfylld process där det finns en kamp om att fullföra instruktioner, är det inte ett lämpligt tillfälle att använda en praktik som syftar till att frambringa något särskilt. När du befinner dig i en process där du är mottaglig (känslig) för intryck och inte direkt förmögen att behålla ditt fokus på ett enskilt meditationsobjekt, är det också svårt att föra in en praktik i syfte att frambringa något visst, en praktik som kräver starkt fokus. Men när du verkligen är förmögen att behålla din koncentration på ett enskilt objekt och utföra en instruktion med syfte att frambringa något visst utan ansträngning, då är det rätt tillfälle att utöva en sådan praktik.
Kanhända tänker du att det jag beskriver här är ett idealiskt scenario, ett scenario som inte infinner sig särskilt ofta. Men faktum är att det händer rätt ofta. Vi upptäcker oväntat att vi kan utföra en meditationspraktik som vi tidigare misslyckats med och som vi då försökte utöva "med ansträngning".
158
Vad vi försöker glömma [unlearning] i meditation är idén om att vi bör utöva en 'praktik med syfte att frambringa något visst' hela tiden, och med stor ansträngning, för att kunna uppnå fördelarna. Vi glömmer eller raderar inte ut själva praktikerna - jag föreslår aldrig att elever ska sluta utöva traditionella praktiker som varit bra och användbara för dem.
193
Så under ett stycke ilska under meditation, kan du också lägga märke till smärta, rädsla och skeden där du investerar mindre av dig själv, där du är mildare. Erkännandet av din mildhet kan bli ett sätt att se på händelsen som inte helt och hållet negativ, se att den också innehåller något positivt.
199
'Unlearning meditation' är en process utan slut till den grad att du efter ett tag upplever din meditationspraktik så öppen och fri att du har svårt att minnas hur det var att meditera på ett sätt som kändes stelt, forcerat och resultatorienterat.
199
När någon frågar dig vad du gör när du mediterar kan du tycka att det är svårt att ge ett klart och precist svar. Allt medan du fortsätter blir meditationspraktiken mindre definierad, mindre gripbar och mindre konceptuell. Den blir lös och diffus.
Se även: "Jason Siff - Thought are not the enemy: del I"
Här finner du Jason Siffs hemsida: recollectiveawareness.org
