Här är några utdrag ur zenbuddhisten Shohaku Okumuras bok Living by Vow (Wisdoms Publications, 2012). För översättningarna ansvarar jag. Jag har skrivit om Okumura i ett tidigare inlägg, men framförallt har Sten Barnekow skrivit om honom i sina böcker Erfarenheter av zen och Än zen då. I den förra skriver Barnekow i förordet: "På ett besynnerligt sätt har utövandet av meditation [i vår samtid och säkert inte bara i den] reducerats till föreställningar om meditation. Istället för att nyanserat närma sig de erfarenheter som är möjliga när zenutövaren timme efter timme sitter på en kudde och stirrar in i en vägg, görs doktrinen, de läror som tillskrivs denna upprätta buddhistiska skräddarställning, till det primära, till såväl meditationens orsaker som dess konsekvenser. På så vis blir abstrakt zen mer reell än sinnlig zen. Konsekvenserna är betydande. Zenprästen Shohaku möter ofta västerlänningar som, uppfyllda av zenlitteraturens löften om transformering och nya fördelaktiga mänskliga kvaliteter, är inställda på att de ska få 'något'. Han uttrycker förundran över de orimliga krav och förväntningar på livet, meditationen och läraren som många kommer till honom med. Han upplever åtskilliga människors syn på zen som mystifierad, och känner sig föranledd att försöka avmystifiera sin religiösa praktik" (s 19).
I flera av utdragen nedan kan man läsa in denna ambition. Vi får ta del av Okumuras personliga reflektioner över sitt eget praktiserande, men vi får även funderingar och anvisningar om vad det innebär att utöva buddhism i en mer generell mening, till exempel vad gäller att avge löften inom buddhismen.
29
När vi lovar något upplever vi att vi har en plikt. Vanligtvis är att avge ett löfte som att man lovar något: om vi sedan inte håller det känner vi oss dåliga eller ängslas över att vi kommer att straffas. Men löfte i buddhism är inte på detta vis. Det är inget vi gör med vårt intellekt eller utifrån ytlig känsla. Vi avger löfte i förhållande till Buddha, i förhållande till något absolut och oändligt. Som bodhisattva kan vi aldrig säga: "Jag har uppnått alla löften". Vi kan inte vara stolta över våra prestationer, för i jämförelse med det oändliga är allt vi uppnår obetydligt. Var och en av oss har så klart olika förmågor. Om vi inte kan göra så mycket praktiserar vi bara lite. Det finns ingen anledning för oss att känna oss små eller att säga att vi är ledsna för detta. Vi försöker bara att vara precis här med denna kropp och detta sinne, och röra oss framåt ett steg i taget, eller bara ett halvt steg. Konkret sett är detta vår praktik.
30
Ett liv väglett av löften är ett liv som är levandegjort och inspirerat av löften, inte ett liv som är övervakat, bannat eller lindrat av löften. Dessa verb skapar ett avskiljande mellan personen och löftet. Den simpla frasen: "leva genom löfte" ["living by vow"] betonar att personen och löftet är ett. Vårt liv är självt ett löfte.
57
När vi är omedvetna om förgänglighet och egots tomhet ["egolessness"] tycks egot vara världens centrum. Ilska och girighet uppkommer för att egot försöker att skydda sig. Girighet driver oss att samla på oss mer och mer för att tillfredsställa våra egocentriska begär. Ilska är orsakat av egots behov av att förbli tryggt och kraftfullt. Dessa tre gifter är vårt dåliga karmas grundläggande orsaker.
68
Men Buddha undervisade oss inte i att ta vår tillflykt till någon gudom bortom denna förnimbara värld. Han lärde oss att finna tillflykt [eng. "refuge" - tänk på det svenska ordet 'refug'] inom denna värld, inom oss själva.
136
Det kallas nirvana. Det är inte ett särskilt mentalt tillstånd, utan snarare ett levnadssätt grundat på obeständighet och egolöshet. I varje stund måste vi återigen vakna till våra livs obeständiga verklighet. Allt förändrar sig alltid, och där finns ingen essens. I mahayanabuddhismen kallas detta för 'tomhet'. Buddha lärde att det fanns två olika sätt att leva sitt liv. Om vi är blinda för egots tomhet och obeständighetens verklighet blir våra liv lidande. Om vi vaknar till denna verklighet och lever i enlighet med den blir våra liv nirvana. Detta uppvaknande kallas bodhi eller upplysning.
138
Visdom är även väsentligt i meditation. Om vi inte förstår meditationens betydelse och mening, blir vårt praktiserande av zazen inget mer än en flykt från ett larmigt samhälle. Det blir en meningslös metod för att lugna våra sinnen och minska vår stress. Om våra liv är skadliga för andra och om vi praktiserar meditation för att slappna av och få mer energi för självcentrerade aktiviteter, har vår praktik inget att göra med buddhistisk lära.
147
Självklart har vi även i zazen vilseledande tankar, begär och känslor. Och så låter vi dem vara. Detta 'låta vara' är transformation. Vårt liv är inte längre personligt och vi lever ut den allomfattande livskraften. Detta är meningen med zazen.
157
Vi kanske tänker att denna passage [i 'the Heart Sutra'] hänvisar till något som existerar bortom fenomenen vi ser. Vi tror att syftet med vår praktik är att realisera eller inse detta något bortom fenomenen. Men detta är inte buddhism. Det finns inget bortom denna förnimbara värld, inget bortom denna värld i vilken saker och ting alltid förändras, träder fram och försvinner.
162
Vi ser vanligtvis inte verkligheten själv, utan bara våra förutfattade meningar: saker vi gillar eller inte gillar, något användbart eller oanvändbart, något åtråvärt eller oönskat. Vi delar upp verkligheten i kategorier när vi jagar saker vi åtrår och försöker undvika sådant vi avskyr. Vårt liv blir en fråga om att jaga och fly.
163
Om våra liv utgår ifrån dikotomier som bra och dåligt, jagar vi bra ting och springer från dåliga ting. Vi är angelägna om huruvida vi är bra eller inte. Om vi tror eller tycker att vi är bra är livet värt att leva. Om vi tycker att vi är dåliga är livet bara ett misstag. Detta dualistiska tänkande gör vårt liv stelt och trångt.
168
Vissa människor tror att upplysning är att se och bli ett med något formlöst och permanent bortom konkreta saker och ting som har form och som är obeständiga. Men 'the Heart Sutra' säger att "form är tomhet, tomhet är form". Vi bör inte söka efter tomhet bortom form. Där finns inget bortom fenomenen. Fenomenen är tomhet.
169
Där finns inget vi kan hålla fast vid, inget vi kan greppa. Vi öppnar våra hjärtan.
170
Tomhet betyder ogripbar. Vi öppnar vår hand och ser saker och ting från andra perspektiv genom att vi låter våra egna personliga måttstockar passera.
174
Vi fortsätter att praktisera denna zazen; sitter och låter våra tankar vara, försöker se saker och ting på det mest flexibla sätt. Detta betyder inte att vi negerar våra villfarelser. Vi kan aldrig negera dem; de utgör vårt liv.
176
Vi är alla förbundna, så där finns inget att erhålla och inget att förlora.
178
I tidig buddhism heter det 'villkorad uppkomst' ["dependent origination"], men i mahayanabuddhismen efter Nagarjuna heter det 'uppkomst i ömsesidigt beroende' ["interdependent origination"]. Det är så av en anledning. I den tidiga buddhismens undervisning rörde sig orsak och resultat endast i en riktning.
181
Denna strävan som motiverar oss att leva ett liv fritt från lidande är bara ännu ett själviskt begär. Vi skapar ett begär om frigörelse eller upplysning som ersätter begäret efter berömdhet och hälsa. Objektet för vårt begär är annorlunda, men vad som händer i oss är detsamma. Vi upplever otillfredsställelse och drivs att finna något att bota den med. Andligt sökande må vara en mer sofistikerad form av begär, men det är samma princip. När vi verkligen hänger oss åt praktiken blir detta en avgörande fråga: Är inte begäret efter att avlägsna okunnighet orsakat av okunnighet? I zazenpraktiken måste vi fråga oss själva: "Är inte denna praktik som att dra bort kudden vi har under oss när vi sitter?"
183
"ungdomens arrogans och hälsa". Denna formulering träffade mig. Jag kom till insikt om att min övertygelse att praktiken [zazen] var det bästa och mest meningsfulla sättet att leva, att detta var inget annat än "ungdomens och hälsans arrogans". Det var därför jag kände mig förlorad när jag inte längre kunde praktisera på detta sätt på grund av min hälsa. Min tidigare praktik hade varit ett försök att tillfredsställa ett behov av status och fördelar. Jag ville leva ett bättre liv än vanliga människor.
184
Nu när jag fann mig själv oförmögen att fortsätta den [tidigare] praktiken, var jag förvirrad och deprimerad. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag upptäckte att jag hade förlitat mig på en praktik som var möjlig endast för de unga och hälsosamma. Jag använde Buddhas undervisning, och Dogen Zenji, Sawaki Rochi, och Uchiyama Rochi till att uppfylla mina egna begär. Denna upptäckt bröt helt ner den "ungdomens och hälsans arrogans" som jag hade. Jag såg tydligt att min praktik inte hade varit för 'Buddha Dharmas' skull, utan för min egen självtillfredsställelse. Jag visste att jag inte kunde fortsätta att praktisera med denna attityd. Inte heller kunde jag sluta praktisera och gå tillbaka till ett ordinärt liv. Jag var fast i denna situation för en tid.
En dag fick något mig att sätta mig på en kudde. Jag hade inget begär, ingen anledning, inget behov av att sitta, utan fann mig själv sittande i min lägenhet. Det var mycket fridfullt. Jag satt inte på grund av Buddhas lära. Jag behövde ingen anledning att sitta; jag bara satt. Där fanns inget behov av att tävla med andra eller mig själv. Därefter behövde jag inte sitta så ofta som jag hade tidigare. Jag kunde sitta precis så mycket som mitt fysiska tillstånd tillät mig. Slutligen kände jag mig fri i förhållande till min förståelse av Buddhas undervisning och mitt begär efter att vara en god munk. Jag kände mig fri att vara mig själv och inget mer. Jag var fortfarande en vilsen vanlig människa med sin okunskap och sina begär. Men när jag satt och lät tankarna vara så var jag - eller mer precist uttryckt: "så var min 'zazen" - fri från okunnighet och själviska begär.
185
Om vi tror att vi kan bli helt fria från okunskap och begär som ett resultat av att ha erfarit upplysning, så har vi ännu inte skådat oss själva ordentligt. Medan vi vaknar till verkligheten av oss själva, ser vi tydligare att vi är djupt förvirrade.
186
När vi börjar praktisera har vi i stort sett alltid ett problem. Vi upplever att något besvärar oss. Vi vill finna ett bättre sätt att leva. Vi upplever att något saknas eller att något inte är helt rätt. Det är därför som Shakyamuni Buddha lämnade sitt hem. Han var en kronprins och ändå lämnade han sitt palats och blev en tiggare för att söka livets sanning. När vi börjar praktisera eller studera har vi samma problem.
188
Men att bli fri i förhållande till något och att avlägsna något är två olika saker. Vår boddhisattvapraktik handlar inte om att eliminera villfarelser eller de tre gifterna 'okunnighet, girighet och hat'. Vi bör inte negera något. Vi bör acceptera allt och sträva efter att jobba med det.
190
Vår praktik är inte en flykt från ett världsligt liv med begär och villfarelse. Det är ingen metod att "uppnå" upplysning eller visdom. Vi sitter bara i den absoluta verklighet som äger rum före uppdelningen i upplysning och villfarelse. De är båda här. Vi negerar ingenting. Vi accepterar allting som verklighet och jobbar ihop med det.
192
Jag fann att jag inte behövde tävla med andra människor eller med mig själv. Jag behövde inte tävla om vem jag var eller om den jag trodde jag borde vara. Jag var tvungen att acceptera realiteten om den halvt fördärvade kroppen i en väldigt svår situation. När jag gjorde det fanns där inget att söka, inget att fly från. Jag behövde inte sitta fjorton perioder per dag i fem dagar. Jag behövde helt enkelt bara inrätta mig i nuet.
Detta var vändpunkten i min praktik. Jag blev fri i förhållande till min egen praktik. Jag blev fri i förhållande till min lärares undervisning och Buddhas undervisning. Jag inrättade mig i verkligheten där jag befann mig och praktiserade så mycket jag kunde. Detta är verkligen fridfull praktik. Du behöver inte tävla och konkurrera. Slå dig bara ner. Om jag inte hade haft fysiska problem tror jag inte att min praktik hade förändrats. Jag tyckte att jag var en stor zenmästare [...]. Dålig erfarenhet gav mig ett bredare perspektiv på dharma. Jag är verkligen tacksam för det.
195
Vi är begränsade och blir oflexibla av vår kunskap och vårt sätt att tänka. Liv rör sig ständigt. Det är mjukt och flexibelt. När du placerar en stor sten på en planta försöker den ta sig igenom eller runt om hindret och fortsätta växa. Detta är livskraftens flexibilitet. Om vi har en idé om att vi måste vara på det ena eller andra sättet, har vi något väldigt tungt som som tynger ner vårt liv. Vi kan inte växa. Vi tänker att vårt liv är ett misstag och att vi har problem. Men livets kraft är flexibel. Det finns alltid ett annat sätt att leva, att växa och manifestera vår livskraft.
195
Vi fruktar på grund av våra begär. Vi tänker att de måste fullgöras och vi är rädda att det är omöjligt. Vi tänker att det endast finns ett sätt att leva även om där finns många sätt. Så våra begär, våra idéer, våra värden blir hinder och vi är inte fria. Detta är fruktans innebörd. Men om vi avlägsnar våra inbillade hinder kan vi växa i många olika riktningar.
196
Vi ser att vi är vilse och begränsade, så därför släpper vi taget om våra tankar.
196
Vi blir flexibla när vi frigör oss själva från våra fixerade idéer. Detta är prajñā [visdom].
198
Så vi måste fortsätta praktisera utan förväntningar. Det är väldigt svårt.
199
Om vi tänker att det går bra för oss, har vi allaredan ett problem. Om vi tänker att vi är goda människor för att vi försöker göra världen bättre, har vi ett problem. [...] Om vi tänker på detta vis ignorerar vi 'tomhet'.
223
Under denna zazen är individualiteten inte förlorad. Detta är min praktik; ingen annan kan sitta i mitt ställe.
239
När vi talar om zazen, är zazen självt någon annanstans. Så när vi sitter zazen, bör vi glömma vad zazen är, för vi gör det redan.
Här kommer ett extra utdrag hämtat ur boken The Mountains and Waters Sutra av Shohaku Okumura (sid 69, 2018):
Den första halvan i var och en av de fyra boddhisattvalöftena motsäges av den andra:
Varelser är oräkneliga; jag lovar att frigöra dem.
Villfarelser är outtömliga; jag lovar att göra slut på dem.
Dharmaportarna är obegränsade; jag lovar att stiga in i dem.
Buddhas väg är oöverträffad; jag lovar att förverkliga den.
Om varelser är oräkneliga, finns det inget sätt vi kan rädda de alla. Om villfarelser är outtömliga, finns det inget sätt att göra slut på dem. Om vägledningarna (dharmaportarna) är obegränsade, kan vi inte bemästra dem. Om uppvaknandet (Buddhas väg) är oöverträffat, kan vi aldrig uppnå det.
Det står klart: när vi gör dessa löften lovar vi att göra något vi inte kan fullgöra. En smart person går inte med på ett sådant löfte; det gör bara en idiot. Motsägelsen här är väsentlig; den visar på ofullständigheten i vår praktik. Oavsett hur hårt vi praktiserar, oavsett hur mycket gott vi än gör, är vår praktik fortfarande ofullständig.
På grund av att vi gjort detta orimliga löfte känner vi oss alltid ofullständiga. Att vakna upp till denna ofullständighet är vår bättring. Löfte och ånger kommer alltid höra ihop; de är två sidor av samma mynt. Grämelse - att vakna till ofullständigheten i vår praktik - stärker vårt löfte. Eller vi skulle också kunna säga att ångern stärker vår praktik i riktning mot vårt löfte.
På youtube finner man denna film som
Shohakus dotter, Yoko Okumura, har gjort
om sin pappa Shohaku och sin familj.
om sin pappa Shohaku och sin familj.
Se även:
Zazen är bra till ingenting
Shunryu Suzuki om zazen
