nirvāna, bara en färdighet?

"Målet med Buddhas undervisning är att oavbrutet och omsorgsfullt föra utövaren mot utvecklandet av en enskild färdighet: nirvāna (Pali: nibbāna) - förmågan att lösgöra sig från vanor och egenskaper som skapar bedrövelse, nöd och elände, förmågan att låta allt detta passera. Jag kan höra en kör av bekymmersfulla frågetecken: 'Detta nirvāna, den buddhistiska vägens summum bonum, är det bara en färdighet? Är det inte en supermänniskas bedrift, som att prata med Gud eller tränga igenom verklighetens slöja, uppnåbart endast för de största spirituella virtuoserna? Att lära sig ett främmande språk kräver färdighet. Att bygga ett skåp kräver färdighet. Att göra en chokladfudgekaka kräver färdighet. Kan nirvāna verkligen kategoriseras som mänsklig färdighet? Prova ett experiment. Läs suttorna i denna bok som om de var grammatik, instruktionsmanualer, eller recept. Läs dem alltså som om de försåg oss med konkretiserbara riktningar vilka för med sig ett faktiskt resultat. Notera för dig själv huruvida föreställningar som 'andlig', 'religiös', 'transcendent' eller liknande tillämpas, eller om det hela rör sig om gammalmodig vedermöda, en fråga om ansträngning, arbete, utövande, kultivering och utveckling. En läsare som möter några fina ord på en boksida kanske får en känsla av 'andlig friskhet' för en stund, men inte förrän 'mödosam färdighet' blir den verksamma termen, istället för 'andlig friskhet', kommer han eller hon förbli 'som en koherde som räknar andras kor', som Buddha uttrycker det (Dhammapada 19), saker och ting blir gemytlig-gjorda men inte genom-arbetade."

Glenn Wallis

Hämtat ur boken Basic teachings of the Buddha, 2007. Sidan xl. Min översättning.

Soundtrack till föregående inlägg

Gotama, en människa?!

När en buddhist säger att Buddha var människa undrar jag ofta om hen verkligen menar vad hen säger. När man allteftersom får reda på mer om hur en specifik buddhist tänker växer nämligen undringarna ofta och jag ställs inför frågan om denna buddhist menar något helt annat med 'människa' än vad jag själv lägger in i begreppet. Glenn Wallis, fil.dr. i sanskrit och docent i religion vid University of Georgia, verkar ha en liknande erfarenhet. Han skriver så här i sin inledning till boken Basic teachings of the Buddha:

Föreställningen att Buddha var allt igenom människa skulle bland flertalet buddhister genom historien ytligt sett inte vara något omstritt. 'En människa; utöver det vanliga och extraordinär, men människa', så har en lärare uttryckt det. Men lyssna till en theravadabuddhist som berättar en historia om Buddha, observera en zen- eller pure-land-utövare interagera rituellt med en buddhastaty, iaktta en utövare av vajrayãna eller tantra som reciterar mantran medan de tittar på en målad skriftrulle som avbildar en buddha eller bodhisattva. Gör det, och en viss dissonans blir oundviklig: de säger 'mänsklig', men de handlar verkligen som om Buddha, statyn, mantrat, ikonen, eller till och med läraren, besatt övernaturliga förmågor.  

(Wallis, Glenn. 2007. Sidan xxxvii. Min översättning.)

Och så här skriver Wallis längre in i boken...

Jag finner denna benägenhet [att göra Buddha till något mer än människa] - som anhängare av Buddha visar i varje rand - djupt kontraproduktiv i relation till vad han förordar för mänskligt välmående. Och om Buddha inte talade om mänskligt välmående, om han inte talade om en välmående människa, om han inte talade om människovarat enkelt och avskalat, om han inte talade om verklighet, om han inte adresserade denna värld, och om han inte hade dig och mig i åtanke när han gjorde det, varför i all världen skulle vi då skänka mannen ens det minsta intresse? Vi behöver inte ännu en allvetande sanningssägare eller frälsare som befriar oss från... vad? ...oss själva, vårt människoöde? - behöver vi det? Har vi verkligen råd med att förspilla mer av vår värdefulla dödliga existens på fler bedårande berättelser om speciella väsen, fantastiska platser, övernaturliga sinnestillstånd, och extraordinära framtida händelser? Jag är kanske en obotlig empiriker, men när de säger "speciellt" [extraordinärt, något utöver det vanliga, anmärkningsvärt] rynkar jag pannan och lägger huvudet på sned. Speciellt? Hmm. Visa mig.  Om det är demonstrerbart och möjligt för människor att uppnå och förstå, om du kan visa mig, i så fall är det inte utöver det vanliga. Om något är extraordinärt i marginalen (att upptäcka i livet efter detta) köper jag det inte. Gör du det? Buddha sade att det var med sin kropp på sex fot, försedd med iakttagelse- och föreställningsförmåga, som han insåg och förklarade verklighetens natur (Samyuttanikāya 1.2.26). Hur skulle det kunna vara annorlunda för dig och mig? Hur kan en buddha vara något annat än en vanlig människa och någon annanstans än i livet?

(Wallis, Glenn. 2007. Sidan 164. Min översättning.)

Om Žižeks infallsvinkel på västerländsk buddhism

Den slovenska filosofen Slavoj Žižek hävdar att buddhismen är ett perfekt smörjmedel i en alltmer effektiviserad värld genom att den utgör botemedel mot stress och snabba förändringar, utan att göra anspråk på att vilja förändra den ordning och de system som orsakar stressen. Žižek menar att västerländska former av buddhism hjälper till att upprätthålla och bibehålla den globala kapitalismens snabba skiftningar och stressande dynamik. Vidare utgör västerländsk buddhism för Žižek det (fungerande!) skräddarsydda tillägg som kan hindra oss från att bli galna i en nyliberal värld.


Žižek förklarar därtill att buddhismen kan tjäna som en älskvärd lögn som hindrar oss att se det ohållbara och makabra politiska tillståndet; den fetisch vi kan klamra oss fast vid för att uthärda en alltför hård sanning; likt en sörjande till en nära anhörig som griper efter något - som skapar en fetisch vilken gör att den döde kan leva vidare och i någon mening finnas kvar; här en fetisch som gör att en person kan uthärda den hårda verklighetens faktum; införstått att denna persons accepterande av sakernas tillstånd skulle rämna om fetischen inte gick att behålla eller upprätthålla.


Žižek får medhåll av socialantropologen Per Drougge som skrivit en tänkvärd och kritisk artikel om mindfulness. I denna kan vi läsa:

För hundra år sedan var det ännu vanligt att västerländska kommentatorer beskrev buddhismen som en livsförnekande, pessimistisk eller rent av nihilistisk religion. Det var naturligtvis en skev bild som vi idag kan göra oss lustiga över, men frågan är dock om inte dagens populära föreställningar om buddhismen slagit över i den motsatta extremen. Redan innan mindfulness blev ett svenskt ord hade buddhismen börjat beskrivas som ett slags 'lyckovetenskap', symboliserad av skrattande munkar och idag presenteras ofta buddhism som ett slags livsstilsval för (vit) medelklass. Det är förstås detta slags bild av buddhismen som ligger till grund för mindfulnessideologin och som gör att en filosof som Slavoj Žižek kan beskriva 'västerländsk buddhism' som ett perfekt ideologiskt supplement till den globala kapitalismen. 

(Drougge, 2014. Sidan 214. Ur boken Mindfulness - tradition, tolkning och tillämpning. Redaktör Katarina Plank.)

Men hur ser den buddhism ut som Žižek beskriver? Med hjälp av hans artikel From Western Marxism to Western Buddhism från 2001 (http://www.cabinetmagazine.org/issues/2/western.php) kan vi få syn på detta. Av denna artikel förstår vi att en västerländsk buddhist kan förmå övertyga sig om att det kapitalistiska spelet är en slags sken- eller skuggvärld, en verklighet som inte är riktigt verklig, ett spel vi därför kan spela med distans. All yttre verklighet förmodas förövrigt vara sådan och orsaken till vårt lidande är inte denna verklighet, utan istället våra begär och vår åtrå efter materiella ting. Det är den inre friden som betyder något; den inre tillflyktsorten dit det går att dra sig tillbaka från den sociala världen och dess krav. Žižek menar att inte minst tibetansk buddhism tjänar idag som skärm för projektioner av västerländska fantasier. Fantasier vi sägs projicera handlar till exempel om att det går att leva ett enkelt tillfredsställande liv utan ständiga begär efter mer. Så ter sig den buddhist som Žižek målar upp.


Men är det verkligen vanligt att en västerländsk buddhist tar verkligheten för overklig och oviktig, som ett sken där det inre livet är mer avgörande och ses som mer verkligt? Att hen vill avhålla sig från världen och distansera sig i och från det sociala livet? Så här skriver Žižek i en annan artikel:

Sättet att handskas med dessa svindlande förändringar, säger denna visdom, är att avstå från alla försök att behålla kontrollen över det som sker; dylika ansträngningar förkastas såsom varande uttryck för maktutövningens moderna logik. I stället bör man ”släppa taget om sig själv” och driva fram, samtidigt som man upprätthåller en inre distans till och likgiltighet för den accelererande processens vansinniga dans. Denna distans grundar sig på insikten om att det omgivande kaoset i sista hand bara är en icke-substantiell mångfald av skenbilder som inte egentligen berör oss i vår innersta kärna. 

Här frestas man nästan att återuppliva den gamla ökända marxistiska klichén om religionen som ”folkets opium”, som det inbillade komplementet till det verkliga livets misär. Den ”västerländskt buddhistiska” meditativa hållningen kan sägas vara det mest effektiva sättet för oss att fullt ut delta i den kapitalistiska ekonomin och samtidigt fortsätta att framstå som själsligt sunda. Om Max Weber levde i dag skulle han definitivt skriva en andra volym som kompletterade hans Den protestantiska etiken, med titeln Den taoistiska etiken och den globala kapitalismens anda.

(Žižek. Aftonbladet. 2005.05.30.)

http://www.aftonbladet.se/kultur/huvudartikel/article10604052.ab

Här är buddhisten som Žižek målar upp en person som vill avstå alla försök att behålla kontrollen över det som sker, en person som odlar en likgiltig distans till omvärlden och som inte gör något motstånd i den rådande ordningen, samt en person som tror sig ha en 'inre kärna'. Jag är tveksam till att flertalet utövare av västerländsk buddhism känner igen sig i Žižeks beskrivning av dem. I mina öron låter detta alltför enkelt och till vissa delar rent av obuddhistiskt. Jag undrar även om de västerländska buddhisterna, tillsammans med andra likasinnade, verkligen är så många till antalet att de skulle kunna upprätthålla den globala kapitalismen? 

bild från pixabay

Kanske stämmer hans beskrivningar in på oreflekterade nyandliga 'feel-good-varianter' av västerländsk buddhism, eller på delar av vad som äger rum inom mindfulnessvågen. Det finner jag värt att betänka. En närliggande infallsvinkel och spännande fråga är vad våra mycket spridda och populära buddhastatyer och buddhabilder spelar för funktion i moderna heminredningsmiljöer och spaanläggningar. (Se bilden ovan.) Hur tolkar vi detta fenomen? Det slår mig att detta fenomen inbegriper betydligt fler människor än det antal som västerländska buddhister kan sägas utgöra.

Žižeks perspektiv är alltså inte oangeläget för mig, men måhända är beskrivningarna av buddhismen i mångt och mycket hans egen buddhism, det vill säga föreställningar som är byggda så att de passar väl med hans kritik av kapitalism, samt med idén om att kapitalismen behöver supplement för att rulla. Žižek är visserligen inte helt okunnig om buddhism, men jag har inte funnit att han utgår ifrån en grundlig och omsorgsfull empiri där västerländsk buddhism iscensätts. Att ta med sig Žižeks perspektiv in i ett sådant sammanhang kunde vara spännande, men i det här sammanhanget verkar Žižeks metod snarare vara den mellan tummen och pekfingret. Hur många av dem han beskriver skulle själva beskriva sig som buddhister?

McMindfulness

En kritik som liknar den Žižek för fram finner vi i en artikel som heter Beyond McMindfulness från 2013, skriven av David Loy och Ron Purser. (Se länk nedan.) Åtminstone David Loy skulle med eftertryck kunna sägas vara en tongivande företrädare för västerländsk buddhism (med zenbuddhistiska förtecken). Tillsammans med Purser har han skrivit om hur mindfulness används med syftet att minska stress, samt förbättra effektiviteten och produktiviteten på arbetsplatser. De är kritiska till när mindfulness används för att passa företagsvärlden och andra institutioner på ett sätt där ett underliggande syfte kan antas vara att bevara status quo. De skriver att "ivern att sekularisera och göra en säljbar handelsvara av mindfulness som teknik kan komma att bli en olycklig avvikelse från denna uråldriga lära, där intentionen var avsevärt bredare än att bota en huvudvärk, minska blodtryck, eller hjälpa chefer att bli mer fokuserade och produktiva" (Min översättning). Enligt Loy och Purser står vi inför vad vissa kritiker kallar "McMindfulness".

"Hittills har mindfulnessrörelsen undvikit varje allvarligt övervägande om varför stress genomsyrar moderna företagsinstitutioner. Istället har bolag hoppat på mindfulnessvågen eftersom den behändigt och passande lägger ansvaret på individen, på den anställde: stress ses som ett personligt problem, och mindfulness erbjuds som den rätta medicinen för att få anställda att arbeta mer effektivt och lugnt i osunda miljöer. Maskerat i en omsorgsfullhetens och humanitetens aura görs mindfulness om till en säkerhetsventil, som ett sätt att lätta på trycket - en teknik för att hantera och anpassa sig till det gemensamma livets stress och krav. Resultatet är en atomiserad och väldigt privatiserad version av mindfulness..." (Min översättning.)

Loys och Pursers uppfattning är att denna form av mindfulness är något tämligen utbrett: "Olyckligtvis ser många utövare en mer etisk och socialt ansvarsfull mindfulness som en perifer angelägenhet, eller som ett icke nödvändigt politiserande av ens sökandes personliga själv-förvandling" (Min översättning.) Därmed ger de i stor utsträckning stöd för Žižeks uppfattning, men med den invändningen att kritiken är en buddhistisk ståndpunkt.

Mattis, oktober 2016.

David Loys och Ron Pursers artikel Beyond McMindfulness (2013):
http://www.huffingtonpost.com/ron-purser/beyond-mcmindfulness_b_3519289.html

Tillägg: 

Några veckor efter att jag publicerat inlägget ovan lyssnade jag till Stephen Batchelor som uttalade sig så här i en intervju: 

"Den slovenska filosofen Slavoj Žižek har kritiserat mindfulness för att vara 'the opium of bourgeoisie'. Han har en poäng. Människor letar efter utvägar att avskärma sig från smärtan vi finner i världen. En stor del av beroendebeteenden - det kan handla om drickande, droger, sex eller vad det nu än kan vara - är ofta sätt att avskärma sig. Och du kan använda mindfulness eller andningsmeditation på det sättet också. Detta handlar återigen om faran i att presentera mindfulness eller meditation som någon slags teknik som inte är integrerad i en filosofisk förståelse av världen, en etisk finkänslighet och en eftertänksam inriktning ['a contemplative disciplin']." 

Stephen Batchelor. Ur en intervju med Rachael Kohn för australienska ABC-radio, 2/3 2014. Min översättning.

http://mpegmedia.abc.net.au/rn/podcast/2014/03/sot_20140302.mp3

Se även: 

https://www.youtube.com/watch?v=hUoogTofM2A 

https://www.youtube.com/watch?v=tngPRg3Y_fU

bild och dikt

lätt löv dalar

mot mitten

  (       .       )

utan sidovindar

 

den tysta klangen

hos ett berättat blad

vars landning inte

gör något väsen 

men kanske

registreras 

av någon slags fågel

som kan sjunga ut

Foto: Linn Gustavsson

bara sitt?!

Ur BBC Radio 4´s podcast 'In our time' om zen (4/12 2014):

"Ett sätt för mig att begripa zens inställning i uttalanden som 'bara sitt' eller 'genom att sitta är du buddha' - uttalanden som zenmästare kan vara ovilliga att förklara - är att påminna mig om att det är uttalanden som sker i en specifik kontext. Om man närmar sig de på ett abstrakt vis (dvs utan den konkreta kontexten) verkar de inte betyda något vettigt. Men när zenmästaren säger 'försök inte nå upplysning' förmodar han att han talar till någon som redan åtagit sig strävan efter upplysning. [...] 'Försök inte nå upplysning' är ett sätt att artikulera attityden du bör ha under det att du försöker uppnå upplysning. [...] När de säger detta är de omgivna av folk som är i en institution som är vigd åt att nå upplysning. [...] Om du tar det zenmästaren säger ur sin kontext blir uttalandet mystiskt."

Eric Greene 

(Min ungefärliga översättning av Greenes utläggning som har sin början 24 minuter in i samtalet. http://www.bbc.co.uk/programmes/b04sxv29)

Eric Greene föreläser om östasiatiska religioner vid Bristols universitet.

ressentiment?

Ordet kommer från franskans 'ressentiment' som betyder något i stil med 'förbittring' och används inom filosofin som en psykologisk term.

Ressentiment är vad som kan uppkomma om en person känner sig förorättad, förnärmad, i underläge, mindervärdig eller rent av oduglig, t ex då man blir kränkt, övervunnen eller tilltryckt. Det kan t ex uppstå reaktioner som illvilja, fientlighet, hat, bitterhet, hämnd, missunnsamhet, misstänksamhet, avund och svartsjuka. Andra ressentimentsfulla reaktioner kan ske via projicering och genom identifiering ('vi-känsla') med - eller rent av upphöjande av - andra som också befinner sig i underläge i någon mening.

Ressentimentsfulla reaktioner orsakas inte av det som utgör mig (min kropp, min natur) utan uppstår som en slags (passiv?) maktlös reaktion på vad jag utsätts för, på vad som affekterar mig. Ressentiment uppstår vidare ur att man upplever sig som brist, alltså i saknad av något, t ex kraft, styrka, makt eller förmåga. (För att vidareutveckla denna tankegång kan man ta hjälp av filosofen Spinoza.)

Om ressentiment uppstår präglar det ens tanke-, känslo- och handlingsliv. Reaktionerna kan vara i öppen dager för en själv och för andra, men de kan även verka underkuvat och omedvetet under ytan och komma att förvandlas till oigenkännlighet när de väl kommer till uttryck. Fientlighet kan t ex förvandlas till blidhet. Nietzsche menar i sin teori om herre- och slavmoral även att ressentiment är grunden för en moral som förnekar sin källa till frustration. (Se bl a Nietzsches Bortom gott och ont och Om moralens härstamning.)

'Vanmakten, som inte hämnas, skall bli något "gott". Och den ängsliga undergivenheten skall göras om till "ödmjukhet". Underkastelse under den man hatar skall bli till "lydnad" (underkastelsen, nämligen, under en som påstås ha gett order om denna underkastelse - man kallar denne någon för "Gud"). Den svages avsaknad av offensivvilja, den feghet som han är begåvad med så rikt mått, hans sätt att stå vid dörren, som en tiggare, och vänta - allt detta ska få ett mer välklingande namn. "Tålamod" - dygden framför alla dygder. Att inte kunna hämnas skall sägas vara att inte vilja hämnas, kanske till och med att förlåta ("ty de veta icke vad de göra" - vi vet däremot mycket väl vad de gör!). Det talas också om att "älska sina fiender" - och då svettas man en smula...' 

Nietzsche. Om moralens härstamning. (1887), 1994, sidan 49.

Ressentimentets möjlighet till förvandling gör det svårt att känna igen. Vi måste försöka se vad som ligger bakom våra uttryck och bli medvetna om vilken känsloton vi möter vår värld med. Missunnsamhet behöver t ex inte alltid komma till uttryck som det; måhända kommer det till uttryck i form av ständiga självpåminnelser om att berömma andra, en forcerad generositet. När vi gör saker för att inte förlora hoppet om oss själva, när vi vill undvika att se situationer då våra förmågor att kunna delta med styrka inte räcker till, när vi skyler över vår sårbarhet, när vill behålla vår värdighet, vårt ansikte eller position, då kan det hända att vi blir omedvetna om vårt ressentiment och att vi förlorar kontakten med våra bakomliggande motiv.

En rimlig kritik av det ressentimentsfulla handlar emellertid inte om att se ner på förtryckta, svaga, uppgivna och livströtta sidor hos oss människor, eller på undergivna, slavar och underklassen. Kritiken bör istället ta fasta på det livsförnekande i att utgå från sina brister - vad man inte är, alternativt: det livsförnekande i att vägra se sig som brist genom att skyla över den på olika sätt.

En rimlig kritik kan även ta fasta på det ressentimentsfullas iakttagbara negativa inverkan på våra liv. Exempelvis kan hat-, hämnd- och bitterhetskänslor förpesta både ens eget och andras liv, och krampaktigt försvar eller krampaktig självhävdelse i jag-slutenhet kan göra en ohälsosamt missunnsam och svartsynt paranoid. Medan däremot känslor av rofylldhet och vänlighet kan öppna en för världen, göra en mer objektiv och generös, samt få en att känna glädje. Vissa ressentimentsfulla reaktioner som t ex projicering kan även få en att förvränga verkligheten. Värst av allt kanske ändå är att det ressentimentsfulla kan förminska en människa, kan hindra henne från att blomstra och frodas.

Finns det personer som skulle kunna sägas personifiera ett icke-ressentimentsfullt handlande och förhållningssätt? Kanske skulle Dalai Lama kunna sägas vara en sådan person. Av den anledningen kan det vara intressant att ta del av följande stycke där han talar om hur han brukar uppmana fattiga daliter (oberörbara) i Indien, specifikt sådana daliter som nu är buddhister i Bhimrao Ambedkars fotspår.

"I indien har man kastsystemet. De som tillhör den lägsta kasten kallas ibland oberörbara. Den nu bortångne doktor Bhimrao Ambedkar tillhörde denna kast. Han var en framstående jurist, Indiens förste justitieminister, och den man som skrev Indiens konstitution. På femtiotalet blev han buddhist. Hundratusentals människor följde hans exempel. Fastän de nu betraktar sig som buddhister lever de fortfarande i fattigdom. Ekonomiskt sett är de oerhört fattiga. Jag säger ofta till dem: 'Ni måste med självförtroende ta initiativet för att få till stånd förändringar. Ni kan inte bara lägga skulden för er situation på dem som tillhör de högre kasterna'.
   Så ni som är fattiga, ni som lever under svåra förhållanden, er uppmanar jag med kraft att tro på er själva och arbeta hårt för att ta vara på era möjligheter. De rikare bör visa större omtanke om de fattigare, och de fattiga bör tro på sig själva och göra sig all möda." (Dalai Lama. Ett öppet hjärta. 2003, sidan 25-26.)

Jag konstaterar att Dalai Lama inte uppmanar daliterna att agera utifrån ressentiment; tvärtom uppmanas de att utgå från sin egen kraft och de möjligheter som ges. På samma sätt brukar han uppmana (exil-)tibetaner att förhålla sig till kineser och Kina; med vänlighet och medkänsla. Därför fick han Nobels fredspris. Hans ord förvånar inte på denna punkt. Men borde han inte i samma andetag som han riktar sig till daliterna förhålla sig mer kritiskt till ett förtryckande kastsystem? Det är verkligen inga kraftord som Dalai Lama använder när han talar om de rikare och högre kasternas ansvar. Han säger bara kort och gott att de borde "visa större omtanke".

Måste det att man uppmanar sig själv och andra att leva mindre ressentimentsfullt innebära att man ej höjer sin röst om strukturellt våld och strukturell orättvisa? Med denna fråga är jag inte ute efter att kritisera Dalai Lama - han kan vara en skarp kritiker av system och har exempelvis utförligt talat om hur Kina systematiskt utövat förtryck i Tibet - utan jag vill med exemplet ta upp spänningen som kan bli mellan å ena sidan kritik av 'system och ageranden som skapar lidande' och å andra sidan strävan att förhålla sig fri från ressentiment och inte gå in i en passiv offerroll.

Mattis, september 2016.