Att vara buddhistisk handlar om att tänka med Buddha. Buddha önskade sig otrogna lärljungar, som just genom sitt förräderi skulle bevisa sin trohet, han ville ha människor som lydde honom genom att följa sig själva och ingen annan, inte ens honom - framförallt inte honom.
Buddha är utvald, inte av Gud och inte av Sanningen, men av mig. Få källor ställer upp så angelägna koordinater att laborera med. Buddha eller buddhismen är inte någon eller något att överlämna sitt ansvar till, utan istället ett svängrum att befinna sig i, ett spelrum att söka svar och ställa frågor i. Tilliten jag har till (den efterkonstruerade) Buddha gäller inte hans förmodade svar. Jag är välvillig och överväger perspektiv och råd som ges, men inte utan huvud. I den mån jag alls kan ha tillit till en sedan länge död person rör tilliten snarare hans förmodade allvar och uppsåt, hans hänsynsfulla omsorg ifråga om livets utmaningar, samt hans angelägenhet att förkroppsliga den egna livsfilosofin. Men det är naturligtvis inte den verkliga Buddha jag bjuder in till dialog. Den verklige Buddha - som mycket väl kan ha funnits - är för länge sedan skingrad och omskapad i en myriad av former, och är egentligen inte möjlig att greppa. Framför mig har jag istället en högst levande fiktion.
Enligt det gängse narrativet möter Buddha efter sitt uppvaknande en viss person innan han möter de fem som sedan tämligen snabbt blir övertygade och därefter hans första följare. Denna person bär namnet Upaka och hans respons på Buddhas anspråk löd enligt sägen: "Måhända så min vän." ("May it be so, friend". M.N. 26.). Han gick alltså inte med på att bli förförd och infångad.
I ett samtal med Glenn Wallis kallar buddhistkännaren Charles Hallisey 'Upaka' muntert och skämtsamt för 'McMaybe'. Enligt tradition sägs Upaka ha varit en naken asket som följde den ytterst stränga ajivikaskolan, en lära som förkunnade allomfattande determinism. Innan han gick sin egen väg efter att ha lyssnat till Buddha sägs han ha skakat sitt huvud i en gest som signalerade att han inte var helt överväldigad. (Schumann. 2016, s 63.) Hallisey lyfter tanken om att det kanske var denna kille som "got it right. And the people who said 'Yes sir!' that got it wrong." (https://www.youtube.com/watch?v=4QCsx8vMw8M).
Upaka var inledningsvis verkligen berörd och tagen av mötet med Buddha. Så beskrivs det. Därefter valde han att vandra vidare. Kanske bar han med sig mötet med Buddha hela livet, funderar Hallisey. Kanske påverkade mötet honom djupt. Vem vet? Kanske återgick han till dem sina och lät sig återfångas av den av honom redan inkörda läran. Hur som helst förblir han ett litet 'error' i det buddhistiska maskineriet, en kortslutning i frälsandet och tillflykten. Mer får vi inte veta i de gamla texterna.
Men jag då? Varifrån kommer jag? Vem är jag i mötet med Buddha och buddhismen? För det första är jag inte ensam. Jag kommer som flera. Jag kommer som Nietzsche när nietzscheanen i mig upptäcker att Gud smugit sig in i ett resonemang trots att Gud inte nämnts vid namn. Jag kommer som Richard Rorty när rortianen i mig ryggar tillbaka inför någons strävan efter renhet eller ambitioner om fasta grunder att stå på. Jag kommer som Don Cupitt när cupittianen i mig vill hävda att det inomvärldsliga är allt vi behöver och att det är här det glada guldet finns. Jag kommer som en anhängare av Epikuros när epikurén i mig vill ge 'anspråkslös hedonism som livsfilosofi' en chans trots sitt skamfilade rykte. Jag kommer som Wendell Berry när berrianen i mig vill se mer jordbundna alternativ till energislukande, uppvärmande och resurstärande konsumism. Jag kommer som Martin Hägglund när hägglundianen i mig får tillfälle att utmana med sekulär tro, men till skillnad från Hägglund avser jag inte avfärda buddhismen för dessa inomvärldsliga ändamål (trots att jag medger att Hägglunds kritik av buddhismen är klockren sett till hans exempel).
Som läsaren säkert förstår är det här det händer, i utrymmen mellan olika röster och det går inte riktigt att säga vilken som är min bland andras. Jag är väl den som vandrar i mina skor och konkretiserar just min väg. Jag är väl samtidigt sammankomsten för rösternas förhandling om vägens koordinater. Tankarna som förs fram är kanske inte jag, men träffpunkten och platsen för dem är väl jag? I spelrummet som äger rum i mig företräds buddhismen av Buddha, men även av andra röster. Intill Gotama står Dogen och andra både döda och nu levande buddhistiska lärare. Det ska sägas att mötet inte nödvändigtvis måste innebära aktiverandet av en viss persons röst. Det kan även innebära att väva in och överväga en viss kulturs levnadssätt, exempelvis den buddhistiska kulturen i Ladakh som Helena Norberg-Hodge skrivit så intressant om.
Rösterna är en slags krafter, en slags vindar som formar och för med sig. Här i denna pågående intra-aktivitet är jag landskapet som formeras av det inre och det yttre, som sätts i rörelse och handlar. Jag är en fortsättare av många spår i spänningarna som uppstår mellan de olika infallen. I mig formeras raukar, en slags stenpelare med olika höjd, en slags riktmärken som ibland liknar fyrar. Raukar finns i Sverige på och omkring Gotland, men även på Öland. De bildas i gränslandet mellan hav och land - raukarna står 'emellan' eller 'mitt i' om man vill - formade av både vind och våg. På grund av att bergartens kvalitet är olika mjuk kan det bildas flera mer motståndskraftiga hårdare kärnor. Det är dessa kärnor som utgör och håller uppe raukarna. Även mitt landskap är formbart, fortfarande under bearbetning. Jag är utsatt, men också berikad av krafter, sårbar. Det händer att pelare välter. Jag tar form och eroderas på samma gång. Jag är landytan för krafter att verka på så att landmärken reses.
Schumann, H.W. The Historical Buddha. 2016 (First edition: ty. 1982, eng. 1989).