Jag är glad att mamma kunde skratta, ibland okontrollerat. Som alla visa människor kunde hon även skratta åt sig själv. Jag är även ytterst tacksam för att vi kunde dela intresset för trädgård, skog, aktuella händelser, politik och filosofi. Det var därtill i stort sett alltid givande att prata relationer med mamma. Hennes goda middagar innebar även näring för själen.
Ytterligare en sak vi delade var kärleken till mina söner. Neo och Levis älskade sin farmor tillbaka. När min son Neo fick höra att hans farmor gått bort slängde han sin mobiltelefon till marken. På andra sidan luren förstod jag att han inte ville höra. Det är svårt att ta in. Farmor Eva fanns alltid nyfiken tillhands. När Levis skickade henne sina fina sms lös det om henne. Hon levde sig in i både Neos och Levis liv och försökte alltid utgå ifrån var de än befann sig i livet så att hon kunde möta upp dem. Hon ville veta om allt de höll på med och följde gärna när de skejtade, spelade fotboll, fiskade, sprang, övade inför prov, tecknade eller byggde kojor.
Vi stod varandra nära. Vad betyder det i vårt fall? Jag funderar särskilt över vad det innebar för mig att stå just min mamma nära. Jag tänker att en av de saker som kännetecknar en riktigt nära relation är 'friktion'. Så tänker i alla fall jag. Om du inte krockat eller kolliderat med en person kom du aldrig riktigt nära. Det värmeskav som uppstår i friktion är vanligtvis inte den värme vi brukar syfta på som värmen i en relation. Däremot uppstår värmeskav många gånger där kärlek och närhet finns som grund. När man tänker efter är det ju helt naturligt att vi som är nära stöter ihop. Med mamma kunde jag vara mig själv och det var en stor gåva, och ibland var det just för att jag var mig själv som hon blev irriterad på mig och jag på henne.
När det hände var det verklig irritation, men lustigt nog gick irritationen aldrig på djupet och förfulade vår relation. Jag skulle säga att just detta var det allra finaste i vår relation, att tillfällig friktion aldrig blev annat än tillfällig. När det var över var det över och vi kom snabbt tillbaka till ett grundläge av genuin acceptans och glädje över varandra.
När jag blev irriterad kunde det vara för att jag tyckte att hon stressade på för mycket med praktiska ting. Andra gånger kunde det vara för att hon lade orden i munnen på mig och tog över min talan i situationer utanför familjen. Då kunde jag bli störd och tycka att hon tog över för mycket. Jag värjde mig mot att bli idealiserad, förvanskad och omstöpt för att passa in. Det var nog baksidan av att mamma hade en enorm styrka i att kunna hitta rätt våglängd i sociala situationer. Antagligen var det även ett led i att hon ville vara en god människa. Ett sista exempel på när det kunde uppstå friktion mellan oss var när hon ville ta kontroll över saker jag tyckte att andra eller jag själv hellre skulle få rå över. Det var inte alltid lätt för mamma att ta ett steg tillbaka. Andra gånger var hon ett föredöme i just detta. Som alla personer var mamma komplex.
Det som varit fint dagarna efter mammas bortgång är att jag tillsammans med framförallt pappa och min syster Linn kunnat prata på detta vis om mamma. Det känns viktigt att minnas henne på ett verkligt sätt, att få henne att stanna kvar som den hon var. När jag hör andra tala om mamma - ja mig själv också för den delen - är det ibland som om mamma märkligt nog blir alltmer diffus, att hon försvinner bort trots att det är om henne vi pratar. Kanske sker det som mest när vi idealiserar henne eller när vi pratar på i för högt tempo. För att kunna frammana minnen av mamma behöver jag försätta mig i en öppen sinnesstämning som utmärks av att inte forcera och försköna.
När jag väl minns mamma med en mångfald av sidor - när hon blir verklig, alls inte perfekt - är det kärlek jag känner. Det är jag ytterst tacksam för. I låten 'Thankful' sjunger Neil Young på sin nyligen släppta skiva det jag känner: "I'm thankful for the way I feel, when I'm looking at what's real". Jag är med andra ord tacksam för vad jag känner inför min verkliga mamma.
Mattis, 17:e juni 2025
(text skriven till begravningen)
