Hur uppkom tanketraditionen i vilken man antar att det finns två världar, en eterisk och en tung av jord? Den eteriska världen ovanför den jordiska i en dualism där världen kluvits i två. Hur uppkom den starka traditionen av att tänka att det rent av finns en verklighet verkligare än verkligheten? En tanke som kan komma till uttryck på en rad olika sätt, exempelvis då vi antar att det finns absoluta värden som grundar våra socialt praktiserade värden. Eller absoluta sanningar som garanter för det vi anser rimligt. Eller när vi tänker in evigt i det timliga. Det rör sig om föreställningar om en andlig sidovärld eller en högre sfär som på något sätt måste medlas för att inkarneras i världen där vi gör våra erfarenheter. Hur uppstod denna ideologi om medling mellan en rent andlig ideal sfär och vår mänskliga? Varför har vi människor varit benägna att tänka så?
Religionsfilosofen Don Cupitt föreställer sig ett antal situationer i mänsklighetens historia som banat väg för denna riktning. Redan under den äldre stenåldern uppstod säkerligen en fascination över det man erfar under trans och hallucinationer, erfarenheter som lär ha uppstått i samband med dans, musik, tuggande, rökande eller drickande. Dessa upplevelser lät sig bäst beskrivas som visioner av en annan värld. Även drömmar leder lätt tanken till parallella världar. Visionerna lär redan då ha tolkats som laddade med budskap.
Cupitt reflekterar även över ett annat inslag i människors liv under stenåldern. I tidiga grottmålningar finns avbildningar av jakt, djur, dans och människor, i vissa fall djurhövdade människor. Genom att representera ett djur - med hjälp av ett djurhuvud eller ett totem (laddat föremål) - kan man ha föreställt sig ha upprättat ett band till ett djurs kraft eller väsen som ett led i att kontrollera jakten.
Jag föreslår med tanke på detta att den tidigaste formen av tro var 'totemism' - för att leva med framgång i denna värld behöver du vara vägledd av fulländade varelser som lever i en högre osynlig värld. Totemet var den första versionen av platontisk 'idé' eller 'form', det exemplariska, universella, representerande saken av sin sort. Totemism var ett tidigt utkast till platonism; (Cupitt. 2006, s 119. Min översättning.)
Tidigt i människans historia var olika ritualer struktursättande - en krigsdans gjordes på ett bestämt sätt, allt i rätt ordning enligt ritualen. Ritualen vägledde, strukturerade, legitimerade och utgjorde en auktoritet. Cupitt liknar ritualer med så kallade 'läroboksexempel' där vi får en perfekt och universell bild av till exempel en fågelart. På samma sätt kan en krigsdans antas fånga krigande. Ritualen och illustrationen är menad att kommunicera en perfekt ren bild av vad som utgör det essentiella. Genom gestaltningen antas vi få kontakt med vad som är överallt giltigt, alltså evigt. Och var finner vi detta om inte i en annan parallell värld? Vi antar att det går att hämta in, eller kanske snarare hämta ner, det essentiella och evigt giltiga från en sidovärld eller högre verklighet.
Vad Platon sedan gjorde, var enligt Cupitt att demytologisera och schematisera äldre religiösa föreställningar. Platon levde i en tid när teorier och hela system av tankegångar byggdes upp och erkändes som en värld i sig. I tiden växte det fram ett erkännande av ideala, immateriella, universella och mentala enheter. När vi förstår denna mentala världs förträfflighet är det som när vi förstår att en cirkel i geometri är en perfekt cirkel bortom empiri. Denna nya värld utgjordes av språk och idéer som antogs vara objektivt verkliga och oberoende av människan, fristående i en sfär skild från människan - alltså inte skapade av människan.
En annan faktor som rimligen har bidragit till upprättandet av två-världar-dualismen är att vi föds och dör. Jag antar att födsel och död varit gränssituationer som varit svåra att greppa ända sedan urminnes tider. Varifrån kommer vi? Vart försvinner vi? Även detta lockar oss att fantisera om annorlunda världar bortom vår.
Andra tänker att två-världar-dualismen befästes i människans föreställningsvärld för att den de facto upptäcktes och blottade sig, ja för att en sådan dualism är reell och faktiskt definierar vår värld på det mest väsentliga sätt och ger den mening. Den verkligare verkligheten gav sig i så fall till vissa människor som mer sann, andligare, skönare eller absolut - verkligare!
Talet om kontakten med en annan värld kan likväl vara blygsamt i anspråken på vad man kan veta säkert. Framträdandet av en annan verklighet beskrivs då av personerna som gåtfullt, diffust, okänt, undflyende, fascinerande och spännande; som ett budskap som söker oss, eller en svårtydd rörelse bortom våra mer familjära gränser. Dylika händelser behöver inte nödvändigtvis vara extraordinära. På liknande sätt har vi upplevt att en dröm berört oss någon gång och vi kan tänka på hur spårfinnare läser av detaljer i naturen. Det är som att vi anar att vi står i kontakt med något men utan att riktigt veta 'vad'. Eller som att något talar till oss men vi vet inte riktigt 'vem' eller 'innehållets betydelse'. Dessutom är vi osäkra på 'hur', ja till och med 'när', eftersom det kan vara oklart då det började och slutade, eller om det alls ägt rum. 'Varför' vet vi inte heller, även om det ofta är 'varför' vi lägger störst vikt vid.
Flertalet moderna människor som känner sig tilltalade av något bortom på detta vis, lär här i landet Sverige emellertid nöja sig med att själva erfara detta från tillfälle till annat, glada i att ge det värde i andan "jag tror på något" eller "jag är i kontakt med något" - men utan att känna sig manade att söka sig en egen bättre teckentydare, en medicinman, drömtydare eller 'sann konstnär'. (Rollen 'guru' eller 'präst' tycks mig i det här sammanhanget mindre passande, kanhända för att de ofta tar på sig att förvalta trossatser och mindre agerar som lyhörda teckentydare, men jag inser att så inte behöver vara fallet.)
Sökandet efter den egna fattningsförmågans gräns finner jag sympatisk, likaså viljan att utforska den språkliga meningens gräns. För en del med denna nyfikenhet inför det outgrundliga och hemlighetsfulla, kan det visserligen visst vara aktuellt att söka upp personer med schamanliknande expertis, men då oftare med intention till dialog än med en stark vilja att underordna sig en annans utsaga. Sanningen med stor S hålls på avstånd av de lite mer blygsamma, och det andliga blir aldrig riktigt greppbart för dessa mindre anspråksfulla. Samtalen lägger sig på en teckentydningsnivå där gåtfullheten förblir ett framträdande drag. Anspråken på ren och klar tillgång till det skådade uteblir. Det är som att de vill ha ovissheten kvar.
De mindre blygsamma däremot säger sig ha blivit kanal för en annan verklighet som om de fått direkt tillgång till denna. De hävdar tillförlitligheten i vad som framträder och gör anspråk på att ha fått visshet i vad som ger sig som sant, andligt, skönt eller verkligt. Den sällsamma kontakten med en absolut dimension antas ge dem insikt och upplysning. På det följer att de blir eftertraktade.
Många gånger är det 'kunskaper' som man anses få tillgång till i kontakten med det absoluta eller andliga. Men i andra fall innebär kontakten snarare att man förmår kanalisera en källa av något slag - om än bara tillfälligt - exempelvis en källa av ren evig aldrig sinande kärlek. Den kärlek som strömmar ur en person som kan kalibrera det andliga antas då inte bara vara verklig, utan framförallt verkligare. Kärlek av denna gudomliga sort anses inte vara frambringad och skapad av en rad betingelser här på jorden. Den antas finnas som redan existerande kraft, inte villkorad, inte tillfällig, inte relativ, utan absolut och evig; en essens oberoende och opåverkad av det världsliga. Detta är inget jag själv upplevt och tanken känns främmande. Det tycks mig verkligare att allt som strömmar ur mig är villkorat och att mina kunskaper färgats och fållats in av min beskaffenhet.
Mina kanaler verkar vara tilltäppta med jordig smuts. Ni vet jag är en gris med knorr. Det jag finner angeläget utspelar sig i denna värld och för denna värld. Knorren pekar mot gyttjan. Utifrån ett inomvärldsligt perspektiv vill jag undersöka och utveckla grundlösa grunder, det vill säga utgångspunkter utan fast och säker förankring i något universellt och evigt bortom denna värld. Min filosofi är aldrig helt ren, strävar inte efter renhet, utan den är formulerad mitt i skiten.
Källa
Cupitt, Don. The old creed and the new. 2006.
