Varför uppfattar inte svenskar buddhistisk religiositet som problematisk i samma utsträckning som annan religiositet, när den gör sig påmind i det offentliga rummet? Varför märks inte patriarkala hierarkier lika tydligt när de uttrycks inom buddhistiska ramar? Varför upplevs inte religiös våldslegitimering som lika intressant att berätta om när religionen är buddhism? Varifrån kommer denna välvilja?
Det är David Thurfjell, religionshistoriker och professor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola som ställer dessa frågor. Exempel på denna okritiska välvilja plockar han från lite olika håll, bland annat hänvisar han till en undersökning där man sett att man i svensk buddhistrapportering i dagspress varit nästan uteslutande positivt inställd.
För ett tag sedan läste jag hans tankeväckande kapitel i boken Mystik och andlighet - kritiska perspektiv (2013), som handlar just om svenskars inställning till buddhistiska yttringar, men även om samtida buddhism i väst. Redan vid första läsningen kände jag mig manad att titta närmre på det han skrivit, för även om jag verkligen uppskattade hans kapitel, och fortfarande gör det, så var det något mellan raderna, särskilt i hans slutkläm som jag intuitivt kände att jag behövde återkomma till för att förstå bättre. Nu någon månad senare återvänder jag till mina understrykningar för att se vad det var som skavde.
Kapitlet börjar med att Thurfjell illustrerar buddhistreceptionen i Sverige, genom att berätta om när ett meditationscenter i Jämtland skulle invigas. När elva thailändska munkar installerades under invigningen, beskriver Thurfjell hur representanter från kommunen, samt några svenska deltagare utan familjeband till Thailand, tycktes ha skygglappar för ögonen. De verkade med andra ord inte fästa vikt vid sådant som de förmodligen i andra sammanhang skulle ha varit skeptiska till. De religiösa inslagen sågs välvilligt som en "kulturtillställning kopplad till hälsa".
Jag blir övertygad om att Thurfjell gör en rimlig läsning, även om vi som läsare inte får ta del av de inblandades tankar i någon större utsträckning. Hans syfte med att berätta om invigningen är säkerligen inte att bevisa något, utan handlar snarare om att finna ett illustrativt exempel på vad han menar. Jag själv blir framförallt övertygad för att jag känner igen mönstret från andra sammanhang. För mig är Thurfjells inledande frågor verkligen befogade. I ett respektfullt möte med buddhismen borde vi kunna ha en betydligt mer kritisk inställning, utifrån de värden och perspektiv som vi i andra sammanhang omhuldar.
Thurfjells förklaring till varför svenskar överlag är så välvilligt inställda till buddhismen är idéhistorisk och består av två delar; "Förklaring 1" och "förklaring 2" kallar han dem. Den senare görs till största del med hjälp av två källor: The Making of Buddhist Modernism (2008) av David L. McMahan, samt Buddhism transformed (1988) av Richard F Gombrich och Gananath Obeyesekere.
Förklaring 1
I "förklaring 1" ges Eugène Burnouf (d. 1852) särskild betydelse, genom att anses vara den som angav tonen för den efterföljande europeiska buddhismuppfattningen. Denna professor i sanskrit tolkade buddhismen - närmare bestämt theravada - genom att hävda att buddhism:
- är en ateistisk filosofi, förenlig med dåtidens upplysningsideal och modern naturvetenskap
- endast kan förstås genom indiska ursprungstexter, trots att många buddhistiska traditioner inte erkände dessa texters överordnade auktoritet
Med draghjälp av teosofin kom buddhismen under 1800-talet och 1900-talet alltmer att framstå som filosofisk bokreligion, eller som filosofi snarare än religion, medan ritualism, offertraditioner, hierarkier, magiska trosföreställningar och dogmer kom i skymundan.
Förklaring 2
I "förklaring 2" tar Thurfjell upp reformrörelser i framförallt Burma och Ceylon, dagens Sri Lanka, där en "protestantisk buddhism" växte fram under 1800- och 1900-talet. Denna buddhism tog form i interaktion med protestantisk kristendom. Protestantisk kan den sägas vara för att den var "modellerad efter den kristna protestantismen, och för att den för att den utvecklades i protest mot kolonialismen". "Buddhismen på Ceylon var hotad av kristendomens framfart, och som svar på detta hot utvecklade man en buddhism som kunde tävla med kristendomen på kristendomens villkor", skriver Thurfjell. Den "protestantiska buddhismen" kännetecknas vidare av:
- att inte lägga så stor vikt vid rituell praktik
- att övernaturliga inslag tonas ner
- ett fokus på filosofiska resonemang, textläsning och sociala reformer
- en uttalad kompatibilitet med rationellt tänkande och modern vetenskap
- ett upphöjande av lekfolk, i motsats till en munkcentrerad religion som utgår ifrån hierarkier
- ett fokus på den enskilde, och inte - så som traditionellt var fallet - på kollektivet
- betoning på observation och självanalys, snarare än på ramverk för kollektiva riter
- att meditation är för alla, även lekmän. Tidigare var meditation något förbehållet munkar
Inte minst blev meditationens "nya" roll utmärkande för den protestantiska buddhismen:
Från att tidigare ha setts som en teknik för asketiska munkar och nunnor som försakat det världsliga livet, blev meditation nu en metod för att skapa en djupare och mer medveten närvaro i det här livet. Det är alltså inte längre upplysning i traditionell bemärkelse som eftersöks, utan självkännedom och självförbättring, samt bättre fysisk och psykisk hälsa för att klara av det vanliga livet. (Thufjell, sid 135-136)
Thurfjell skriver vidare att den "moderna buddhismen tog alltså över den kristna protestantismens motvilja mot hierarkier och ritualism, samt lånade dess individualism och fokus på det inre livet. Dessa kopplades till idéer om vetenskaplighet, demokrati och social rättvisa. Resultatet blev en religionsform som till stora delar överensstämmer med den buddhismbild som växt fram i europa" (se "förklaring 1").
Detta innebär inte att den 'protestantiska buddhismen' var en produkt av en europeisk världsbild, eller av kristen protestantism, på ett enkelt och ensidigt sätt. Tvärtom var, och är, den "rotad i traditionell asiatisk buddhism" och "har en kontinuitet bakåt i den asiatiska idéhistorien", menar Thurfjell. Däremot kan vi mycket väl tala om denna form av buddhism som en "hybrid". Samma sak skulle kunna sägas om andra buddhistiska traditioner, vilket förvisso inte nämns.
Till vad som skavde
Sammanfattningsvis hävdar Thurfjell att dessa båda "förklaringar", är det som grundat för sekulära svenskars välvilja gentemot buddhism. Så långt är jag med honom. Men vilka slutsatser blir intressanta och användbara i ljuset av detta? Tack vare den gjorda historiseringen förstår vi att mycket av nutida buddhism är en social konstruktion. Jag tolkar till och med in att en av Thurfjells huvudsakliga avsikter är just att framhålla detta, kanske framförallt för att han nöjer sig med att få det sagt utan att dra paralleller till andra konstruerade sammanhang och traditioner.
För mig ligger det nära tillhands att läsa in att han velat få till stånd ett 'avslöjande'. Att jag gör den tolkningen har kanske mindre med Thurfjell att göra, än med det faktum att vi ofta hävdar att något är en 'social konstruktion' när vi vill avslöja något, avslöja för att därefter peka på att förändring är möjlig eller önskvärd. (Se Hacking, 1999.) Likväl skriver Thurfjell att:
den form av denna mångfacetterade religiösa tradition som de [sekulära svenskar] hittar är inte så annorlunda som de trott, och vad de uppskattar mest i den - individualismen, inåtblickandet, det antihierarkiska - har i själva verket sitt ursprung i den tradition de själva avsåg att lämna. (sid 137)
Nog har vi att göra med ett slags avslöjande här. Men vilka är dessa svenskar som bara vill spegla sig i "en sorts spegelkabinett"? Thurfjells kopplingar till sina intervjuer är vaga i kapitlet, som jag ser det. Och händer det inte något när man går från en beskrivning om att svenskar är "välvilligt inställda", till att de sägs vara "buddhistsympatisörer"? Och hur många av dessa så kallade 'buddhistsympatisörer' är verkligen "postkristna protestanter som tröttnat på den tradition de växt upp inom"?
Det svaret har inte jag. Kanhända är de många. Jag känner i alla fall inte igen mig i den beskrivningen. Målet för mig är inte att lämna något bakom mig, utan istället att finna något användbart och gångbart, just utifrån det jag bär med mig. Jag tycker att det låter riskabelt på många sätt att helt ge upp sin bakgrund, för att gå in i rollen som exempelvis "äkta tibetansk munk". Måhända är det inte mig Thurfjell har i åtanke. Kanske inte, men jag stämmer ju så bra in på mycket av det andra han beskriver.
Hur mycket verklig buddhism återstår då i den transformerade samtida buddhismen, eller i den sekulära buddhism, som jag och andra sympatiserar med? Det är verkligen en fråga som inte är enkel att svara på, eftersom det inte finns någon oförvanskad eller otransformerad buddhism att utgå ifrån när man vill avgöra detta. Vad skulle verklig buddhism kunna vara? Thurfjell tycks mena att den endast går att finna i asiatiska kulturer. Vad menas annars med en formulering som "den verkliga empiriskt verifierbara buddhismen [i sammanhanget; med hänvisning till asiatiska kulturer]", eller formuleringen "...utan någon som helst förstahandserfarenhet av asiatiska kulturer eller verkliga buddhister"?
Vad är det som säger att de former som målas upp av buddhism i väst, kommit längre ifrån Buddhas ursprungliga intentioner, än kulturformerna i Asien? Jag föredrar David L. McMahans definition: "The dynamic process of tradition-in-change establishes what Buddhism is empirically." Fler får på så sätt plats.
Mattis, november 2015.
Hacking, Ian. Social konstruktion av vad? Thales, 1999.
McMahan, David L. The Making of Buddhist Modernism. Oxford, 2008.
Thurfjell, David. Varför buddhismen är så omtyckt bland sekulära svenskar (kapitel i boken Mystik och andlighet - kritiska perspektiv av Sorgenfrei, Simon (red)). Dialogos, 2013.
