nu existerar hela tiden:
det relativa är absolut
flyktigheten är konstant
i förändringar som varar
det som kan falla isär
blir det enda verkliga
som skingras i vinden
som blir till stoff och rök
det som nyss försvann
är det enda varaktiga
och den skakiga grunden
är den enda att stå på
en grund i ständig rörelse
på grund av mitt tvivel
och då vi verkligen ser
och vågar osäkra den
en grund i ständig rörelse
på grund av mitt tvivel
och då vi verkligen ser
och vågar osäkra den
vad om vi slutar låtsas
slutar sätta vårt hopp till
att det under denna grund
finns ytterligare en grund
att det finns en grundad grund
där det bara finns en grund
och medger att det endast är
på ytan, en yta, vi kan stå
inför grundlöshetens avgrund
som inte förmår skänka tröst
men som inte därmed måste
få oss att misströsta i mörker
det eviga, stabila och absoluta
behöver inte vara vårt tröst-bröst
utan istället finner vi vår frihet
på avsatsen inför det bottenlösa
(...denna lag står nu här inför oss;
evig men skapad på yta utifrån yta)
