Livet i dess vidaste bemärkelse passerar aldrig. Det fortsätter att ge. Generositeten tycks utan gränser. Levande varelser här på jorden multipliceras om och om igen med hjälp av icke-organiskt material och energi. Liv tycks oändligt, men när vi får det till oss ges det ändligt. Det kommer ohejdat, omöjligt att stoppa och styra. Av detta blir det både glädje och lidande. Och när liv ges så ges därtill även död. Vi får liksom ta det goda med det onda.
Det är endast på det viset som 'allt är gott!' Det är så perfekt det kan bli. Liv har aldrig givits på annat vis. Och när någon i zenbuddhistisk eller nietzscheansk anda säger "Perfekt!" eller "Fulländat!" till 'det som sker' uttrycks en underliggande värdering om att livet med fördel välkomnas. Denna någon utbrister vidare "Ja precis så ska det vara!" med insikt om att det inte kan vara på annat sätt - med insikt om att inget gått fel när döden kommer, inte heller när sjukdom kommer, för ett himmelrike utan lidande och problem är inget verkligt och realiserbart liv.
Men om det nu är så att liv och död kommer som en odelbar helhet och om vi därtill väljer att affirmera detta liv, affirmerar vi då samtidigt lidande, sjukdom och död - om än omedvetet? Sett ur ett perspektiv gör vi det, eftersom det liv vi bejakar inte kommer till oss utan att också vara sammanlänkat med lidande, sjukdom och död. Att tacka livet i stort är att tacka allt detta. Så det liv vi affirmerar är aldrig frånskiljt lidande, sjukdom och död. Vi kan således inte affirmera det ena utan att det andra också blir bejakat, för det är ett och samma.
Betyder detta då i förlängningen att vi medvetet bör rikta in oss på att bejaka, värdesätta och tacka död och lidande i samma andetag som vi prisar livet? Nej inte nödvändigtvis. Varför inte? Därför att vi manifesterar liv som människor, inte som liv i största allmänhet. Allt gör oss inte gott, allt får oss inte att blomstra. Sett till specifika situationer - i motsats till att tänka sig att alla situationer uppgått i alltet - är det inte vadhelst mellan himmel och jord som får oss att blomstra, utan istället endast vissa delar. Endast det som leder till hälsa och blomstring är sådant vi naturligt och spontant tackar för. Att tacka lidande och död kommer inte lika spontant.
Det är alltså naturligt för oss att tacka utvalda delar av det som livet ger, men inte andra. När vi tackar livet för dessa delar är det förvisso kanske just livet i vidaste bemärkelse vi tackar, för det är ju det som i första hand ger - både sådant vi uppskattar och sådant vi inte uppskattar och därtill sådant vi förhåller oss neutralt till och dessutom oändligt av vad vi inte har en aning om.
Är detta en insikt som borde leda till möjligheten att vara tacksam inför livet i stort, när vi förhåller oss positiva till vissa av livets sidor, trots att livet förser oss även med olycka och ohälsa? Är det rimligt att vara tacksam inför vad som även inbegriper sådant som förmår förstöra människoliv och miljön runtomkring oss? Jag tänker exempelvis på meteoriter, epidemier och jordbävningar, eller mänskliga egenskaper som girighet och hat, vilka ju också är uttryck för liv. 'Livet i sig' är med tydlighet inte gott för oss människor, det är istället 'allt'. När vi tackar livet för vårt goda bröd och påminner oss om att livet är dess källa, kan vi då förbli positiva när vi därtill minns förra årets hårda storm som slet sönder vårt hus?
Måhända är frågorna felställda. Dessa frågor om livet i dess vidaste bemärkelse fokuserar ju inte på livet i vidaste bemärkelse, utan istället på detaljer. Frågorna ber oss reflektera över huruvida det är möjligt att vara tacksam för livet om vi konfronteras med något visst som inte gynnar oss. Kan vi rikta frågorna annorlunda så att fokus ligger på livet i allmänhet och inte på hur det kan komma till uttryck? Men kan livet i vidaste bemärkelse överhuvudtaget vara ett objekt för tacksamhet? Är 'livet i stort' inte bara en abstrakt och tom kategori omöjlig att fylla med mening om man inte tillåts fylla på med hur det konkret kan komma till uttryck? Kan man överhuvudtaget tolka 'livet i vidaste bemärkelse' bokstavligt och därmed utelämna detaljer för att rikta in sig på helheten - dvs universum, det oändliga, världsordningen, livet, naturen (buddhanaturen)?
Hur kan vi förhålla oss till detta oerhörda som är universum, naturen eller livet om vi inte gör det till ett konkretiserbart objekt? Förmår vi ställa oss inför livet i stort genom språkets kraft där vi frammanar en mental och abstrakt kategori av det, trots att kategorin (begreppet) inte grundar sig på direkt erfarenhet av att ha mött hela livet på en gång? I denna text kan jag ju förvisso tala om det som om det vore verkligt (vilket inte nödvändigt betyder 'konkret').
Vad betyder det att stå ansikte mot ansikte med livet. Är det som att stå på en liten utskjutande klippa riktad mot havet och där varande underställd en väldig storm med atlantiska jättevågor? Är det som att skåda den himmelska vidsträcktheten där klarheten i stjärnorna som lyser kommer av att inget meningsskick skymmer? I metaforer kan livet framstå som oerhört, outgrundligt och sublimt. Är det endast genom metaforer vi kan möta livet i vidaste bemärkelse?
När vi omtalar livet i stort och till exempel säger oss kunna uppleva vanmakt inför livets krafter framstår det inte som obegripligt. Nog kan vi frukta det som är oss övermäktigt! Förmodligen kan vi även ära livet i vidaste bemärkelse liksom man kan ära en oberäknelig gud man inte haft direktkontakt med. Jag antar att vi kan underställa oss livet, vörda och tillbe det, men förmår vi även tacka det?
Tacka är något man gör i efterhand och det faller sig naturligt ifall det var något man uppskattade. Tackar vi då med insikt om att det goda vi fick kom med det onda? Det skulle i så fall vara oerhört storsint. Förmår vi vara så storsinta? Förmår vi yttra "Tacksam för att leva, tacksam för att dö" i samma andetag? Kan vi vara så icke-dualistiska? Är det då vi uppgår i alltet och överskrider våra specifikt mänskliga former? Är det när vi låter sinne och kropp falla? som "sotozenkungen" Dogen uttrycker det. Är det när vi blir ett uttryck för livets kraft om än på ett specifikt sätt, på en specifik plats och i en specifik tid? När vi blir fullgjorda av en oräknelig skara ting? För Dogen är detta att vara fulländad (förverkligad buddhanatur). När en person på detta sätt blir ett med allt liv verkar det emellertid inte finnas plats för tacksamhet. Att komma till uttryck som liv eller att vara intim med livet är inte detsamma som att tacka detta liv.
Frågan om vad det betyder när vi tackar livet för det goda det ger oss kvarstår. När vi tar en tugga av en god apelsin. När vi betraktar våra barn leka. När vi minns vår döda mammas närvaro. När vi tillåts ge till någon vi bryr oss om. När vi verkar för en vision utifrån hjärtefrågor tillsammans med andra. När vi doppar våra tår i sjön vid bryggan. När vi ser grödor växa. När vi hör en systers skratt och en pappas uppmuntran. När vi känner värmen från vår käraste. När vi själva älskar. När vi blir varse att vi lever. Allt detta rör sig om att ta ett steg tillbaka och betrakta på lite avstånd, inte på ett kyligt sätt utan istället med värme. Så tackar vi något enskilt vi anser gott. Tacksamma är vi som människor, inte som liv i största allmänhet.
Även det som kommer med lidande lär vi kunna lära oss att uppskatta. Det var detta som var Nietzsches projekt och terapeuten Phil Stutz går delvis i hans fotspår när han säger att vi med fördel tränar oss i att hysa begär till smärta (eng. "desire pain") och vilja lidande. Det ingår i Stutz träningsprogram att omvandla vår vilja att undvika smärta till att vilja möta den enligt formeln: Bara kom! Älska smärtan! Smärta frigör! Hans avsikt är inte att uppmana till masochism utan att minska smärta och dess makt över oss. Enligt Stutz är smärtan och motgången den tyngd med vilken vi tränar upp vår inre styrka.
Han menar vidare att säga ja till smärtan är ett sätt att komma runt de egna åsikterna om hur livet borde vara, för att istället aktivt acceptera det som är. Genom att öva oss i att omfamna lidande kan vi alltså vara mer i nuet. Och genom att inte väja undan för lidande som vi förknippar med en viss utmaning kan fler möjligheter i livet öppna upp sig för oss när vi tar oss ut ur vår bekvämlighetszon. Vi kan då komma att tacka för att vi fått genomlida viss smärta. Vi kan med andra ord tacka något enskilt vi anser göra ont. Jag noterar det självklara, att det även här i fallet med smärta och lidande handlar om att vi väljer ut delar av livet vi tackar och inte livet i dess vidaste bemärkelse. Ingen människas 'Tack!' kan vara så stort att det rymmer allt som existerar och sker, alla delar, gott som ont.
Jag söker därför något som får mig att fokusera på helheten framför delarna. Det får mig att tänka på utsagor som 'allt liv bär upp allt liv' och 'allt liv ger allt liv'. För mig är det begripligt hur dessa utsagor hänger ihop med insikt och förståelse, där vi begriper att att allt är avhängigt allt annat, men på vilket sätt hänger denna insikt ihop med tacksamhet? Jag förstår även att vi som människor kan underställa oss och finna oss i faktumet att 'allt upprätthåller allt'. Det är ett faktum som kan leda till ett vördnadsfullt förhållningssätt där vi bryr oss om alla delar eftersom allt hänger ihop. Men är det även ett faktum och en förståelse som kan leda till tacksamhet inför 'livet som det övergripande' och inför 'det som rymmer alla dessa relationer och samband'?
Låt mig avsluta med att ta oss tillbaka till den ände där denna essä började, till föreställningen om livet som 'perfekt'. När vi vanligtvis utbrister 'Perfekt!' gör vi det genom att ställa det som sker i förhållande till ett ideal om hur vi vill att det ska vara. Vi värderar genom att jämföra. Men livet rymmer inget utanför och kan därför bara jämföras med sig självt. Inget har gått fel med livet. Livet är som det är. När vi människor gör upp bilder av ett himmelrike är det på sätt och vis att tänka sig en bättre version av livet, ett ideal att jämföra med. Utifrån ett sådant ideal kan livet framträda som bristfälligt och icke-perfekt. Det är bara det att så har vi aldrig erfarit livet. Martin Hägglund, Don Cupitt och andra filosofer har dessutom på ett övertygande sätt visat det ohållbara i att tänka himmelska ideal som eftersträvansvärda.
Det låter världsfrånvänt att eftersträva en bättre version av livet, en uppgradering. Vi tänker för det mesta att livet är som det är och att det är bättre att försöka förstå och finna sig i det än att försöka ändra det. Om vi tänker att det finns en plan för livet kan vi visserligen föreställa oss att livet kommit på avvägar, men jag vet ingen som på allvar hävdar att livet i sig självt är bristfälligt eller att det gått fel. Negationen 'inget har gått fel' är ett nekande där andra sidan av myntet är ett jakande 'Perfekt!'. Likt Nietzsche när han slungar sitt 'Amen!' ut i världsrymden, eller när en annan vänder sig mot en värld i litet format och låter sitt 'Amen!' försvinna in bland det gröna gräset; 'Lovprisa! Sannerligen så må det ske!' sägs högt för en själv och andra människor att höra.
Det sänds även ut med adressat 'Livet' men där finns ingen verklig adress. Det är förmodligen tur för i så fall hade vi haft hela teodicéproblemet i vårt knä, alltså frågorna om hur lidande och onda ting kan existera och motiveras när goda intentioner antas ligga bakom skapelsen. Att ta emot livet som det är och utbrista "Perfekt!" betraktar jag nu vid närmare eftertanke som ett slags tacksamhet. Det är nästan som att säga: "Tack!"
