formerandet av två-världar-dualismen

Hur uppkom tanketraditionen i vilken man antar att det finns två världar, en eterisk och en tung av jord? Den eteriska världen ovanför den jordiska i en dualism där världen kluvits i två. Hur uppkom den starka traditionen av att tänka att det rent av finns en verklighet verkligare än verkligheten? En tanke som kan komma till uttryck på en rad olika sätt, exempelvis då vi antar att det finns absoluta värden som grundar våra socialt praktiserade värden. Eller absoluta sanningar som garanter för det vi anser rimligt. Eller när vi tänker in evigt i det timliga. Det rör sig om föreställningar om en andlig sidovärld eller en högre sfär som på något sätt måste medlas för att inkarneras i världen där vi gör våra erfarenheter. Hur uppstod denna ideologi om medling mellan en rent andlig ideal sfär och vår mänskliga? Varför har vi människor varit benägna att tänka så?

Religionsfilosofen Don Cupitt föreställer sig ett antal situationer i mänsklighetens historia som banat väg för denna riktning. Redan under den äldre stenåldern uppstod säkerligen en fascination över det man erfar under trans och hallucinationer, erfarenheter som lär ha uppstått i samband med dans, musik, tuggande, rökande eller drickande. Dessa upplevelser lät sig bäst beskrivas som visioner av en annan värld. Även drömmar leder lätt tanken till parallella världar. Visionerna lär redan då ha tolkats som laddade med budskap.

Cupitt reflekterar även över ett annat inslag i människors liv under stenåldern. I tidiga grottmålningar finns avbildningar av jakt, djur, dans och människor, i vissa fall djurhövdade människor. Genom att representera ett djur - med hjälp av ett djurhuvud eller ett totem (laddat föremål) - kan man ha föreställt sig ha upprättat ett band till ett djurs kraft eller väsen som ett led i att kontrollera jakten. 

Jag föreslår med tanke på detta att den tidigaste formen av tro var 'totemism' - för att leva med framgång i denna värld behöver du vara vägledd av fulländade varelser som lever i en högre osynlig värld. Totemet var den första versionen av platontisk 'idé' eller 'form', det exemplariska, universella, representerande saken av sin sort. Totemism var ett tidigt utkast till platonism; (Cupitt. 2006, s 119. Min översättning.)

Tidigt i människans historia var olika ritualer struktursättande - en krigsdans gjordes på ett bestämt sätt, allt i rätt ordning enligt ritualen. Ritualen vägledde, strukturerade, legitimerade och utgjorde en auktoritet. Cupitt liknar ritualer med så kallade 'läroboksexempel' där vi får en perfekt och universell bild av till exempel en fågelart. På samma sätt kan en krigsdans antas fånga krigande. Ritualen och illustrationen är menad att kommunicera en perfekt ren bild av vad som utgör det essentiella. Genom gestaltningen antas vi få kontakt med vad som är överallt giltigt, alltså evigt. Och var finner vi detta om inte i en annan parallell värld? Vi antar att det går att hämta in, eller kanske snarare hämta ner, det essentiella och evigt giltiga från en sidovärld eller högre verklighet.

Vad Platon sedan gjorde, var enligt Cupitt att demytologisera och schematisera äldre religiösa föreställningar. Platon levde i en tid när teorier och hela system av tankegångar byggdes upp och erkändes som en värld i sig. I tiden växte det fram ett erkännande av ideala, immateriella, universella och mentala enheter. När vi förstår denna mentala världs förträfflighet är det som när vi förstår att en cirkel i geometri är en perfekt cirkel bortom empiri. Denna nya värld utgjordes av språk och idéer som antogs vara objektivt verkliga och oberoende av människan, fristående i en sfär skild från människan - alltså inte skapade av människan.  

En annan faktor som rimligen har bidragit till upprättandet av två-världar-dualismen är att vi föds och dör. Jag antar att födsel och död varit gränssituationer som varit svåra att greppa ända sedan urminnes tider. Varifrån kommer vi? Vart försvinner vi? Även detta lockar oss att fantisera om annorlunda världar bortom vår. 

Andra tänker att två-världar-dualismen befästes i människans föreställningsvärld för att den de facto upptäcktes och blottade sig, ja för att en sådan dualism är reell och faktiskt definierar vår värld på det mest väsentliga sätt och ger den mening. Den verkligare verkligheten gav sig i så fall till vissa människor som mer sann, andligare, skönare eller absolut - verkligare! 

Talet om kontakten med en annan värld kan likväl vara blygsamt i anspråken på vad man kan veta säkert. Framträdandet av en annan verklighet beskrivs då av personerna som gåtfullt, diffust, okänt, undflyende, fascinerande och spännande; som ett budskap som söker oss, eller en svårtydd rörelse bortom våra mer familjära gränser. Dylika händelser behöver inte nödvändigtvis vara extraordinära. På liknande sätt har vi upplevt att en dröm berört oss någon gång och vi kan tänka på hur spårfinnare läser av detaljer i naturen. Det är som att vi anar att vi står i kontakt med något men utan att riktigt veta 'vad'. Eller som att något talar till oss men vi vet inte riktigt 'vem' eller 'innehållets betydelse'. Dessutom är vi osäkra på 'hur', ja till och med 'när', eftersom det kan vara oklart då det började och slutade, eller om det alls ägt rum. 'Varför' vet vi inte heller, även om det ofta är 'varför' vi lägger störst vikt vid. 

Flertalet moderna människor som känner sig tilltalade av något bortom på detta vis, lär här i landet Sverige emellertid nöja sig med att själva erfara detta från tillfälle till annat, glada i att ge det värde i andan "jag tror på något" eller "jag är i kontakt med något" - men utan att känna sig manade att söka sig en egen bättre teckentydare, en medicinman, drömtydare eller 'sann konstnär'. (Rollen 'guru' eller 'präst' tycks mig i det här sammanhanget mindre passande, kanhända för att de ofta tar på sig att förvalta trossatser och mindre agerar som lyhörda teckentydare, men jag inser att så inte behöver vara fallet.) 

Sökandet efter den egna fattningsförmågans gräns finner jag sympatisk, likaså viljan att utforska den språkliga meningens gräns. För en del med denna nyfikenhet inför det outgrundliga och hemlighetsfulla, kan det visserligen visst vara aktuellt att söka upp personer med schamanliknande expertis, men då oftare med intention till dialog än med en stark vilja att underordna sig en annans utsaga. Sanningen med stor S hålls på avstånd av de lite mer blygsamma, och det andliga blir aldrig riktigt greppbart för dessa mindre anspråksfulla. Samtalen lägger sig på en teckentydningsnivå där gåtfullheten förblir ett framträdande drag. Anspråken på ren och klar tillgång till det skådade uteblir. Det är som att de vill ha ovissheten kvar.

De mindre blygsamma däremot säger sig ha blivit kanal för en annan verklighet som om de fått direkt tillgång till denna. De hävdar tillförlitligheten i vad som framträder och gör anspråk på att ha fått visshet i vad som ger sig som sant, andligt, skönt eller verkligt. Den sällsamma kontakten med en absolut dimension antas ge dem insikt och upplysning. På det följer att de blir eftertraktade.

Många gånger är det 'kunskaper' som man anses få tillgång till i kontakten med det absoluta eller andliga. Men i andra fall innebär kontakten snarare att man förmår kanalisera en källa av något slag - om än bara tillfälligt - exempelvis en källa av ren evig aldrig sinande kärlek. Den kärlek som strömmar ur en person som kan kalibrera det andliga antas då inte bara vara verklig, utan framförallt verkligare. Kärlek av denna gudomliga sort anses inte vara frambringad och skapad av en rad betingelser här på jorden. Den antas finnas som redan existerande kraft, inte villkorad, inte tillfällig, inte relativ, utan absolut och evig; en essens oberoende och opåverkad av det världsliga. Detta är inget jag själv upplevt och tanken känns främmande. Det tycks mig verkligare att allt som strömmar ur mig är villkorat och att mina kunskaper färgats och fållats in av min beskaffenhet. 

Mina kanaler verkar vara tilltäppta med jordig smuts. Ni vet jag är en gris med knorr och knorren pekar ner mot gyttjan. Det jag finner angeläget utspelar sig i denna värld och för denna värld. Utifrån ett inomvärldsligt perspektiv vill jag undersöka och utveckla grundlösa grunder, det vill säga utgångspunkter utan fast och säker förankring i något universellt och evigt bortom denna värld. Min filosofi är aldrig helt ren, strävar inte efter renhet, utan den är formulerad mitt i skiten.

Källa

Cupitt, Don. The old creed and the new. 2006.

mamma

Jag är glad att mamma kunde skratta, ibland okontrollerat. Som alla visa människor kunde hon även skratta åt sig själv. Jag är även ytterst tacksam för att vi kunde dela intresset för trädgård, skog, aktuella händelser, politik och filosofi. Det var därtill i stort sett alltid givande att prata relationer med mamma. Hennes goda middagar innebar även näring för själen. 

Ytterligare en sak vi delade var kärleken till mina söner. Neo och Levis älskade sin farmor tillbaka. När min son Neo fick höra att hans farmor gått bort slängde han sin mobiltelefon till marken. På andra sidan luren förstod jag att han inte ville höra. Det är svårt att ta in. Farmor Eva fanns alltid nyfiken tillhands. När Levis skickade henne sina fina sms lös det om henne. Hon levde sig in i både Neos och Levis liv och försökte alltid utgå ifrån var de än befann sig i livet så att hon kunde möta upp dem. Hon ville veta om allt de höll på med och följde gärna när de skejtade, spelade fotboll, fiskade, sprang, övade inför prov, tecknade eller byggde kojor.

Vi stod varandra nära. Vad betyder det i vårt fall? Jag funderar särskilt över vad det innebar för mig att stå just min mamma nära. Jag tänker att en av de saker som kännetecknar en riktigt nära relation är 'friktion'. Så tänker i alla fall jag. Om du inte krockat eller kolliderat med en person kom du aldrig riktigt nära. Det värmeskav som uppstår i friktion är vanligtvis inte den värme vi brukar syfta på som värmen i en relation. Däremot uppstår värmeskav många gånger där kärlek och närhet finns som grund. När man tänker efter är det ju helt naturligt att vi som är nära stöter ihop. Med mamma kunde jag vara mig själv och det var en stor gåva, och ibland var det just för att jag var mig själv som hon blev irriterad på mig och jag på henne.

När det hände var det verklig irritation, men lustigt nog gick irritationen aldrig på djupet och förfulade vår relation. Jag skulle säga att just detta var det allra finaste i vår relation, att tillfällig friktion aldrig blev annat än tillfällig. När det var över var det över och vi kom snabbt tillbaka till ett grundläge av genuin acceptans och glädje över varandra.   

När jag blev irriterad kunde det vara för att jag tyckte att hon stressade på för mycket med praktiska ting. Andra gånger kunde det vara för att hon lade orden i munnen på mig och tog över min talan i situationer utanför familjen. Då kunde jag bli störd och tycka att hon tog över för mycket. Jag värjde mig mot att bli idealiserad, förvanskad och omstöpt för att passa in. Det var nog baksidan av att mamma hade en enorm styrka i att kunna hitta rätt våglängd i sociala situationer. Antagligen var det även ett led i att hon ville vara en god människa. Ett sista exempel på när det kunde uppstå friktion mellan oss var när hon ville ta kontroll över saker jag tyckte att andra eller jag själv hellre skulle få rå över. Det var inte alltid lätt för mamma att ta ett steg tillbaka. Andra gånger var hon ett föredöme i just detta. Som alla personer var mamma komplex. 

Det som varit fint dagarna efter mammas bortgång är att jag tillsammans med framförallt pappa och min syster Linn kunnat prata på detta vis om mamma. Det känns viktigt att minnas henne på ett verkligt sätt, att få henne att stanna kvar som den hon var. När jag hör andra tala om mamma - ja mig själv också för den delen - är det ibland som om mamma märkligt nog blir alltmer diffus, att hon försvinner bort trots att det är om henne vi pratar. Kanske sker det som mest när vi idealiserar henne eller när vi pratar på i för högt tempo. För att kunna frammana minnen av mamma behöver jag försätta mig i en öppen sinnesstämning som utmärks av att inte forcera och försköna.

När jag väl minns mamma med en mångfald av sidor - när hon blir verklig, alls inte perfekt - är det kärlek jag känner. Det är jag ytterst tacksam för. I låten 'Thankful' sjunger Neil Young på sin nyligen släppta skiva det jag känner: "I'm thankful for the way I feel, when I'm looking at what's real". Jag är med andra ord tacksam för vad jag känner inför min verkliga mamma.

Mattis, 17:e juni 2025

(text skriven till begravningen)

mammi

efter barnet kommer

mamman som stannar

så länge hon lever

så länge hon lever

det är med barnet som

en mamma kommer 

sen tonåringens mamma

sen pappans mamma

vad är en mamma?

alltid någons mamma

mammor kommer

och mammor går

där det finns hål

saknas en mamma

där hon blivit ryckt

faller vi utan famn

ur hålorna stiger de 

jordiga minnenas rök

en lyfter sig endast upp

med det bredvid gapen

Buddhismen som annanhet och gemensam grund

 

Mitt intresse för buddhism handlar inte främst om att klargöra vad buddhism är, utan istället om 'vad vi kan göra med buddhism utifrån vad buddhism är'. Jag påminner mig med jämna mellanrum om att buddhism inte är en sak utan många, att den är en väv av många olika trådar. Även inom en och samma traditionsgren finns det flera olika trådar att dra i. Ibland hänger de ihop och då du drar i en tråd kan andra trådar dras med, andra gånger löper tråden du drar i tämligen fritt. Det kan också hända att det trasslar till sig och att det uppstår motstridigheter.

Vad buddhism är spelar roll. Källan är inte oväsentlig. Ska buddhism(-er) generera något måste man gå till källan och dra. Ifall vi vill verka tillsammans med en källa och tradition som har potentialen att ta oss ut ur oss själva, en källa som inte bara bekräftar det vi redan är eller står för utan som förmår utmana och rucka om oss, finns det all anledning att vara noga med att låta källan vara det den är, utan att förvanska historien. På så sätt kan historien fortsätta att verka som annanhet. 

Därtill kan det naturligtvis finnas fler skäl till att inte förvanska källan. Ytterligare ett kan till exempel vara att vi ser det som värdefullt att ha gemensamma referenser att förhålla oss till, en gemensam värld att dela. En sådan värld kan liknas vid en stjärnhimmel som vi alla kan orientera oss efter. Genom att ha tillgång till en gemensam stjärnhimmel med ljuspunkter och koordinater vi alla kan förhålla oss till, kan vi verka kollektivt och inte bara enskilt som fristående individer. 

Om vi däremot inte är noga med vad som egentligen sades, skrevs, eller hände i det förgångna, lär vi så småningom gå miste om en gemensam grund att utgöra skillnader uppå. Vi går miste om gemensam mark om vi som individer trycker in vad vi vill ska finnas i traditionen, alltså om vi hittar på vad vi vill att traditionen ska vara utifrån våra egna begär och rädslor utan ett verkligt intresse för det förflutnas spår. Om vi tar alltför lätt på vad traditionen säger lär buddhismen med andra ord bli urvattnad. I förlängningen torkar kanske källan ut helt och en tradition som buddhismen har kanske spelat ut sin roll i framtiden. Det verkar emellertid inte hända inom åskådlig framtid. Jag och många med mig finner buddhismens trådar väl värda att dra i, väl värda att syna.

För att hålla liv i en tradition eller källa behöver vi förankra delar av traditionen i våra egna liv. Traditionen får då en personlig utformning där den färgas på ett specifikt sätt av individer, ibland egensinniga individer. På ett kreativt sätt lyckas människor bringa liv i gammalt material, men det är inte alltid det lyckas. Mekaniskt upprepande av former, praktiker och tankegods - kanske i en strävan att göra rätt och konservera - kan vara en anledning till att vi ibland får en skelettliknande tradition snarare än en levande. 

En annan anledning till att en tradition bleknat i ett visst sammanhang kan vara att hänvisningarna till traditionens källor varit sällsynta, svepande eller diffusa. Trådarna man dragit i, om man alls kan kalla dem det, har då blivit en slags spöktrådar svåra att syna. Vi kan visserligen få en intressant lära ändå, men det är oklart hur den hänger ihop med det förflutna och arvet av andra som gått före oss. 

Den formulerade livsfilosofins kontext blir otydlig om den är sig själv nog. Den får ingen förankring utan flyter omkring tillsynes bortom tiden. Frågan är om inte det tillsynes tidlösa och rotlösa är det som särskilt lätt blir tidens gisslan, med låg resiliens för tidens vindar och strömningar. Runt den lära som formuleras utan källor och historia viker den gemensamma marken undan och det ges endast ett litet centrum att trampa runt på. Bortom detta centrum sträcker inga gemensamma referenserna ut sig. Vi får en liten avklippt värld.  

För mig handlar det inte om att försöka bli ett med traditionen. Total identifikation med en tradition skulle innebära en strävan efter att utplåna sitt eget omdöme och ge upp sin integritet. För mig handlar det istället om att respektera källor och traditioner i ett möte där man inte gör allt till samma. När jag drar i en tråd kan det vara för att jag tycker att den passar in i min väv, men ibland kan det vara för att en tråd utgör en spännande kontrast till det jag håller på med. När jag väver min egen livsfilosofi lånar jag röster och trådarna jag drar i kommer från olika källor. Att nämna vilka är inte oväsentligt. Det bereder väg för gemensam mark att utforska.  

Norman Fischer om självcentrering

"Varför skulle världen förändras i enlighet med vad jag vill? Varför skulle den inte förändras i enlighet med den väldiga mängd omständigheter som utgör världen i varje stund?"

Norman Fischer

(Ur avsnitt 217 i Sam Harris podcast Ten Percent Happier. Avsnittet publicerades den 11:e december 2019 med titeln The world's a mess, but don't freak out. https://podcasts.apple.com/us/podcast/the-worlds-a-mess-but-dont-freak-out-norman-fischer/id1087147821?i=1000459279355 . Min översättning från engelska till svenska. 27:00-27:10)

Mogna vanliga människor

 

Zenprästen och poeten Zoketsu Norman Fischer ger sin syn på vad det innebär att vakna upp.

"Det är inget speciellt med dharma. Det är inget speciellt med Buddha. [...] Enligt mig lämnar du inte ditt hem, ger bort allt du äger och vandrar runt i vildmarken om du är en välanpassad, lycklig och glad kille. Nej Buddha var en bekymrad kille [som ung]. Enligt min mening kom han senare att bli en 'vanlig person', en alldeles vanlig människa. För mig är detta uppvaknande - att bli en vanlig mogen mänsklig varelse. Jag tror inte att [termen] 'uppvaknad' stakar ut något annat än det, men saken är den att om du tittar dig omkring så inser du hur ovanligt det är. De flesta människor har inte mognat och växt upp och de flesta är inte vanliga. Vi har idéer om psykisk sjukdom och om framgång. Vi tycker att vissa personer är framgångsrika och anser andra vara psykiskt sjuka. I själva verket är vi alla psykiskt sjuka och det finns inga framgångsrika människor. Det som är ovanligt är vanliga mogna människor. Som tur är existerar de. Ibland lägger vi inte ens märke till dem. Kanske för att de inte är framgångsrika och har de markörer vi har kommit att värdesätta. Men om du har ögonen öppna kan du se dem och uppskatta dem."

(Ur ett samtal mellan Norman Fischer och Ross McKeachie. Upplagt på YouTube av Banyen Books & and Sounds den sjätte oktober 2022. Min översättning från engelska till svenska. Jag har valt att översätta det engelska 'normal' med det svenska 'vanlig'. 54:40 - 56:24)

(https://www.youtube.com/watch?v=A98eUBXbNTI&t=3279s)

i spåren av Don Cupitt

Don Cupitt, 1934 - 2025.

Den brittiske teologen och religionsfilosofen Don Cupitt gick bort den 18:e januari 2025, nittio år gammal. Jag fick reda på det för ungefär en månad sedan och bestämde mig då för att skriva något i hans fotspår. För mig var Cupitt den som fick mig att tro att en värld utan Gud är en fullgod värld i vilken vi kan finna mycket glädje, mening, förundran och värme. Han fick mig att släppa Gud och känna att jag klarar mig lika bra, ja rent av bättre utan Gud. Det var drygt tio år sedan. När jag fick veta att Don Cupitt dött bestämde jag mig för att återvända till hans författarskap och på så sätt hedra honom. Jag köpte mig en bok som jag vid den tidpunkten ännu inte hade läst - The revelation of being från 1998. När jag citerar den nedan är det jag själv som översatt till svenska. Boken handlar om hur vi möter livet och varat, om hur Cupitt erfarit varat genom åren, samt om hur vi som människor försökt täcka över livets karaktär av ohejdad förändring och flyktighet på olika sätt.

I dessa dagar är min mamma svårt sjuk och jag känner mycket med henne, vilket gör att jag tänker särskilt mycket på åldrande, sjukdom och död just nu, men också på liv och allt det goda och vackra som det för med sig. I min text här försöker jag tänka liv och död som en helhet. Texten blev under processens gång ett sätt att bearbeta mina känslor och det jag är satt att hantera. Till detta har jag använt Cupitt. 

Hur finner jag mig i en värld i vilken min mamma är svårt sjuk? Hur kan jag hantera situationen och möta henne där hon är (och även pappa där han är)? Min mammas sjukdom är självklart något jag vill utradera. Ja naturligtvis försöker vi råda bot på sjukdom om vi blir sjuka och naturligtvis uppstår djup saknad om någon vi älskar skulle dö. På så sätt är sjukdom och död i högsta grad verkliga problem och utmaningar att tackla. Lidandet vill vi minska.

Samtidigt tillhör sjukdom och död livet och utgör de villkor som följer med när liv ges. Du får alltså inget liv, du får inte leva, om du inte också drabbas av sjukdom, ålderdom och slutligen dör. Din mamma gav dig med andra ord din död i födelseögonblicket och hon fick i sin tur sin död av sin mamma. Så kan vi verkligen tänka, menar Cupitt. Det betyder att du inte kan växa dig stark utan att i grunden vara sårbar. Jag provar det synsättet nu när min mamma är sjuk. Jag försöker förstå att död och smärta inte är motsatsen till liv, utan istället ingredienser i det som är liv. Lidande behöver vara där, behöver vara här. En strävan efter att helt utplåna det vore en strävan att i grunden utplåna sig själv.

Av detta drar jag slutsatsen att om vi vill omfamna liv är det klokt att även omfamna död, i alla fall så som döden kommer till uttryck i livet. Det skulle bli ett aldrig sinande problem om vi helt skulle försöka sudda ut sjukdom, åldrande och död, om vi ville råda bot på grundförutsättningar vi inte kan rå på. Liv är rörelse och förändring, flyktigt, aldrig stillastående, aldrig fullt greppbart. Solen är enligt Cupitt en stark symbol för livet och även för hur vi människor kan leva som ett uttryck för livet. Rent bokstavligt är solen med och frammanar specifika skillnader i näst intill oändliga antal här på vår planet. Men inte ens solens form är permanent. Den ger liv med sina strålar, sina eldar, till dess form övergår till att bli annat. 

En människas form är inte heller permanent. Varje människa utgör livets framfart tills det tar en annan riktning, lämnar oss och far vidare skapande en annan skillnad. Vi lever tills vi tar slut. Alla solar brinner inte lika länge. Livet består av former som formerar om sig, som reproducerar sig, som förvandlas, allt är övergående och på väg. Det både vänder och händer utan bestämd riktning. En del koordineras, annat krockar. Det är vad det är. Ett frammanande utan förlaga och mål. Ett ständigt flöde av orsaksbundna tillfälligheter. 

Den som tar fasta på det absurda och meningslösa i detta, lär göra det för att det fanns en föregående föreställning som präglat dem och som sedan ryckts undan, en föreställning om en mer planlagd och meningsgiven värld i vilken Gud eller någon annan form av högre makt riktar sitt gillande eller sin kärlek, och där någon form av lag eller kosmisk ordning definierar vad som är gott och ont. Ibland rymmer en sådan världsbild även en tro att Gud kan ingripa för att skipa rättvisa bland människorna och meningen med människans liv ses som given. Varje person antas ha fått en livsuppgift från vilken man kan avvika. Livets gåtor har ett inbyggt facit, om än ett dolt sådant. Med detta som utgångspunkt blir ett vara och en värld utan denna ordning tom, absurd och meningslös. Men utan en förhistoria om en sådan ordning blir livet inte längre absurt och meningslöst, utan bara 'livet så som livet är', varken orättvist, absurt eller meningslöst i sig. Livet blir det som skänker liv och det som livet blir. Mysteriet Livet kommer utan facit. 

Saker och ting kan bli missgynnsamt för enskilda varelser eller för hela arter, men livet i sig tar inte fel riktning. Vad som än händer rullar det på utan fel, utan att i stort följa någon människas plan. Så mäktigt, så oändligt. Människans meningsskikt blir i detta perspektiv likt tunna frökapslar som far runt i vinden, och som någon gång landar på marken och bryts ner. Våra mänskliga språkspel tar sig möjligen över horisonten, men hörs inte ut i rymden. Så mycket mer omfattande är varat än människans språk och mening. Det storslagna och pampiga ordet 'LIVET' lyckas inte fånga det. 

Ordet förmår visserligen peka på något som fanns långt långt innan ordet började nyttjas och på något som fortfarande finns. Här är liv, här är vi i livet. Tänk att det är livet självt som kan sägas peka tillbaka på sin egen existens, tänk att det är liv som omtalar 'livet' med hjälp av människomunnar och alltså hänvisar till sig självt. När ordet har klingat ut, när människorna som kunde ordet inte längre finns, kommer det fortsätta att bli till, kanske stumt i sin självmedvetenhet men det lär fortskrida lika oändligt. Om det inte skulle förmå belysa sig självt genom någon form av språkande varelse skulle det alltså likväl förbli lika strålande. Vad är sublimt för en människa om inte detta? Det är inget vi kan kontrollera. Svårt att komma till insikt om.

Även om vi kommit runt tanken om att livet i grunden är orättvist, absurt och meningslöst, kan varat fortfarande upplevas som skrämmande och obarmhärtigt i sin kraft och framfart. Förmår vi möta det? Vad händer om vi försöker ta in detta som är så undflyende och som utgör osäkerhet - detta oändligt ovissa, denna grundlöshet, detta svalj av vilse, detta för människan så ohanterliga? Går det att möta? Har inte vi människor försökt råda bukt på det genom att täcka över det? Är inte detta täckande i så fall ett naturligt försvar i fruktan för varat? 

Rädd för att ens mening är fjuttig. Rädd för oförutsedda förändringar, rädd för förväntade förändringar. Rädd för att förlora sådant som är värdefullt just nu. Rädd för att något visst inte ska stå still och bli kvar. Rädd för att värden inte ska vara eviga. Rädd för flyktiga sanningar. Rädd för att en annans uppfattning ska underminera min. Rädd för att en viss person inte ska finnas kvar. Rädd för att skiljas. Rädd för att inte få behålla sig själv och det man är nöjd med, det man kämpat sig till. Rädd för att bli tunnhårig och slak. Rädd för att förlora makt. Rädd för att inte kunna äga. Rädd för att det inte ska vara som det var. Rädd för vad mina barn kan tänkas möta i framtiden. Rädd för att varat inte är anpassat för det mänskliga. Rädd för att allt inte handlar om mig, och inte ens mina barn. Rädd för att vara svag. Rädd för ryggskott. Rädd för att bli sjuk. Rädd för att inte bli frisk. Rädd för att bli gammal. Rädd för att dö. Rädd för att vara varats typfall, kortlivad som fågeln. Ibland rädd som i skärrad, ibland rädd som i ängslig, ibland bara motvillig.

Idén om Gud kan ha hjälpt till att täcka över det verkliga varat. Rädsla, motvilja och ängslighet inför varat kan vara en förklaringsgrund till att vi vill att Gud ska finnas, menar Cupitt. Monoteism kan ha uppstått i ett försök att göra det ofattbara och oregerliga till något mer planenligt och föreskrivet, till något med avsikt, mening och mål. Det oordnade blir på så sätt mer ordnat. Även om människorna då visserligen inte får den yttersta makten, för den tillskrivs ju Gud, kunde man genom att underordna sig Gud få sekundär tillgång till makt genom att lyda och liera sig med Gud. En viss känsla av kontroll kunde infinna sig, kontroll över det egna ödet, åtminstone över livet efter detta. Genom att Gud antogs ligga bakom världen, genom att hans lagar eller vilja antogs styra den, kunde mening upprättas, framförallt 'meningen med livet'. Cupitt menar att även i de fall då gudstro inneburit en rädsla för Gud kan detta ha varit att föredra framför en rädsla för det okontrollerbara varat. Att vara rädd för Gud kan alltså framstå som ett bättre alternativ för oss människor än att behöva möta det ohanterliga och väldiga blivandet av orsaksbundna tillfälligheter.

Ett annat sätt att täcka över varat kan vara att idealisera naturen genom att beskriva den som harmonisk, eller som alltigenom skön och läkande. Att vara 'sammanlänkad med naturen, varat och livet' låter så fint när till exempel ekologiskt sinnade buddhister förordar det i hopp om att skapa en mer hållbar värld för människor, växter och djur. Visst behöver vi inse att allt hänger ihop och anpassa oss till denna insikt, men måste vi inte också inse det sublima, övermäktiga och okontrollerbara i blivandet som är det liv vi vill länka oss till? Ett liv som är allt annat än fullt ut harmoniskt. Det var ju detta hejdlösa blivande som Buddha menade orsakade en bumpig färd, det vill säga dukkha (lidande), alltså ett lidande orsakat av livet självt. Det var ju detta han gjorde till det mest centrala i sin lära.

Cupitt lyfter fram att förtjänsten i Buddhas lära ligger i att inte ondgöra sig över döden och lidandet som fenomen, utan istället finna ut hur vi lämpligen förhåller oss till dem. "För problemet ligger inte i åldrandet och död, utan snarare i det som är skräckslaget i oss inför åldrande och död, och som helt enkelt inte kan förlika sig med slumpmässigt skapade tillfälligheter och det tidsbundna. Det själv som vill vara en egen inneboende natur [eng. "a substance"] vill skilja vara från blivande; det vill frigöra sig från tiden. Det fruktar inte bara döden, utan det förgängliga och flyktiga som sådant", skriver Cupitt (s 81). Det vill alltså egentligen inte vara liv så som liv är, utan istället liv så som det aldrig givits; icke-liv.

Cupitt hävdar att varat inte måste framstå som enbart skrämmande, tillintetgörande, förkrossande oändligt och tomt på mening. Mänsklig mening har ju faktiskt kunnat upprättats mitt i det som är livet och varat, och då inte alltid med hänvisning till något som antas finnas bortom livets vägg eller ovan jorden. En mamma finner till exempel allt som oftast mening i omsorgen om sitt barn. Denna mening är sprungen ur livet självt, inte som en metamening för livet men som väsentlig för människan. Och mänskligt blomstrande och välmående har ju kunnat upprättas mer eller mindre spontant även i samhällen där det inte oavbrutet talats om föreskrivna planer för människan och upphöjda budord att följa. Det kan till exempel ske i hälsan att njuta av livets goda på ett närvarande sätt. Jag tänker även på den förfriskande glädje som kan uppstå spontant i arbete, eller då vi hjälper andra, eller i kreativt skapande. Allt detta är livets förtjänst. 

Vi lyckas skapa ett eget litet kosmos i det större gigantiska. I livet skapas både små och stora världar. Den lilla världen är inte falskare än den stora, bara mindre och helt nödvändig för oss människor. I den lilla världen kan vi beröras starkt av det som är uppenbart kortlivat, flyktigt och skört - till exempel en trollslända, eller en ljusspegling - och inför den stora världen, stjärnhimmeln, havet, öknen, och bergen berörs vi av de stora vidderna och en känsla av mäktig oändlighet. Det är de två sätten som varats sublima sidor lättast kommer till uttryck, menar Cupitt.

Cupitt upplever livet som bitterljuvt, ibland ter det sig skrämmande för honom, men han drabbas också av en kärlek till livet och varat. Det försöker han beskriva i boken The revelation of being. Han menar att det finns en väg bort från 'rädsla för varat' till en glädjefull och helhjärtad kärlek till varat. Han ser det som sin livgärning att ha tillgodosett oss med ett performativt språk som gör detta möjligt. Språket anses kunna verkställa perspektivskiften som gynnar vår mänskliga blomstring. Med kreativa sätt att beskriva människan och hennes plats på jorden kan vi bejaka livet istället för att bli ett motstånd.

Vad Cupitt ger oss är beskrivningar och uppmaningar som inte har fäste i en förmodad gudomlig världsordning, utan istället i sådana verkliga skeenden som vi har erfarenhetsmässig tillgång till, sådana skeenden som vi kan betrakta som rimliga utifrån vad vi anser oss veta. Han vill ge oss en sammanhängande helhet där idéerna för vår livsfilosofi är kompatibla med vår världsbild i övrigt. Det han beskriver är det han erfar i livet, inte något sidan om livet, något hinsides, eller djupt inneboende i livet. Det är ytan han försöker fånga. 

Cupitt har gjort det till sin livsuppgift att beskriva - egentligen 'expressivt måla' - och på så sätt räcka över världen och människan till oss i ett språk som även vi kan börja använda. Hans perspektiv kan färga av sig och det är det som är meningen. Han ser språket som en viktig del i praktiken. Vi kan använda det för att förvandlas. När det gäller uppmaningarna han ger kan vi testa dem för att se vad som händer. Om vi finner resultaten gynnsamma vill vi förmodligen fortsätta på samma spår. Ibland sammanflätas hans beskrivning med en uppmaning som när han exempelvis talar om tättingen och juvelvingen:

 

För vägledning i objektlös fröjd vänd dig till tättingen, vår sångfågel i de norra skogarna. På vintern blir det mindre än en timme innan sången dör varje natt: men vid första ljusstråle vaknar tättingen, hittar mat och sjunger. Hur den sjunger! Och vänd dig till juvelvingen, den blå dagfjärilen. Den är väldigt kortlivad: den uppstår, torkar sina vingar, parar sig hejdlöst, smuttar lite, vecklar ut sig i solskenet, lägger sina ägg och dör, allt inom några få dagar. Men precis som sångfågeln är den full till bristningsgränsen av livets fröjd. Och vi, vi som iakttar dessa djur, vi upptäcker att vi är djupt rörda av de mest flyktiga skönheterna: vatten, stänk, regnbågar, moln, flygande insekter, fåglar, skuggor, blommor, stunder av kärlek eller vänskap. (Don Cupitt. The Religion of Being. 1998, s 149. Min översättning.) 

En annan 'uppmaning som samtidigt beskriver' (vad tro i handling är) kan låta så här hos Cupitt:

tro är ett låt-vara. Förmågan att sväva fritt och lätt på rena tillfälligheter. Det är förmågan att låta språket löpa, tecken dansa och världen flöda fram. Tro är att med lätthet säga ja till livet. Tro låter varandet vara. (Don Cupitt. Emptiness & brightness. 2001, s 72. Min översättning.)

Uppmaningen om 'låt-vara' passar med Cupitts beskrivning av varat som ett flöde av ständiga skiftningar. Det handlar om att försöka finna sig i livets ofrånkomliga förändringar och rätta in sig i det ständiga flödet av vad som passerar. Det handlar som sagt vidare om att inte bli ett bittert motstånd till livet. Jag vet inte om Cupitt hävdar att vi kan komma till en punkt där det alltid är lätt att säga ja till livet - det skulle verkligen förvåna mig - men han menar att hans språk kan generera 'ett lättare ja' genom att omtala den bejakande akten på detta tillskurna sätt. Genom att höra ja-sägandet beskrivas på detta vis får vi inpräntat att det är möjligt (om vi fått ett förtroende för författaren) och då kan vi också få det att hända. 

Att säga ja till livet är en akt av acceptans. Det är att erkänna sig som ett med livet. Att bejaka livet är att inte fly, undvika, förvränga, eller döma det. Om jag startar ett enmanskrig, ett bitterkrig eller rättvisekrig mot livet, finner det egentligen ingen mottagare. Livet är inte ett objekt på det viset. Jag gör klokare i att försöka surfa på livets betingelser med mina värden mot mål jag satt upp tillsammans med andra. Allt jag möter måste jag inte gilla. Att acceptera är inte detsamma som att tycka om, utan det handlar mer om att agera utifrån givna förutsättningar och om att se verkligheten som den ter sig, samt om att frigöra sig från tankar om hur det borde vara. Psykologen och psykoterapeuten Anna Kåver skriver klokt om detta i sin bok Att leva ett liv, inte vinna ett krig (2002). I boken tar hon upp att acceptans inte handlar om passivitet:

 

"Att bli passiv, ge upp och tappa kraft är inte det jag menar med acceptans. Tvärtom, och paradoxalt nog, kan en accepterande inställning bryta inre låsningar och blockeringar och göra oss öppna, flexibla och mycket mer aktiva i att hitta lösningar ur problem. Eller att förändra något som vi vill förändra.

Att se klart på läget och hantera en situation genom att skrida till handling trots att känslan inuti kanske instruerar dig att undvika eller ge upp, brukar jag kalla för att 'acceptera genom handling'" (s 35).

 

I boken The revelation of being tillhandahåller Cupitt ett sekulärt alternativ till den kristna treenigheten och berättar att: "Något helt och hållet naturligt visade sig vara allt det som det övernaturliga antogs kunna vara" (s 10). Den naturalistiska treenigheten består av vara/människa/språk. De tre hänger ihop och idén om enhet kvarstår. Cupitt menar att denna sekulära omvandling är en religiös frigörelse, inte ett förfall: "Kärleken till det flyktiga och slumpmässiga varat, som har kommit till mig under senare år är ett religiöst framsteg uppå den kärlek till Gud som fyllde mig så från 1952 till någon gång runt 1978" (s 94). Gud har ersatts av begrepp som naturen, livet och varat. Allt ryms i varat. Varat är allt, en enhet som ständigt producerar skillnad. "Varat är fortfarande ett avgrundsmysterium före språk och aldrig helt och fullt greppbart", skriver Cupitt (s 88). Han stryker över ordet 'vara' för att markera att varat både är före och mer omfattande än språket som försöker fånga det. Det drar sig ständigt undan vårt tal om det. 

Sonen i sin tur har ersatts av människan som skapas i ständigt uttryck för varat och som fått sitt liv av det. Den heliga anden har ersatts av språket som är det som belyser världen och vägen vi väljer. Vi vägleds med andra ord av språk. Cupitt beskriver sin uppenbarelse av denna helhet som "en immanensifiering av treenigheten - ett nedtagande till ändlighet och tid" (s 94).

Jag avrundar med ett i mitt tycke passande citat från ett samtal jag lyssnade till under tiden jag höll på med denna text. Samtalet knöt an till det jag just höll på att skriva om. Filosofen och hjärnforskaren Sam Harris hade bjudit in zenprästen och poeten Norman Fischer till sin pod. Jag noterade att Fischers tankespår många gånger tedde sig snarlika Cupitts. I slutet av samtalet säger Fischer till Harris: "Låt mig vara tydlig. Jag säger inte att vi alla ska vara muntert glättiga varje dag [...], bland annat av den anledningen att det idag skulle te sig obegripligt att inte också bära på en hel del sorg sett utifrån den tid vi lever i. Men sorg är inte en dålig sak. [...] Sorg är ena sidan av myntet om kärlek är den andra" (50:00-51:30). Tidigare i samtalet brast han ut: "Varför tillkännager vi inte kollektivt att detta är en vacker tid på jorden? Detta är kanske rent av den stund då vi förstår hur mycket vi älskar varandra, just för att vi har dessa problem" (47:35-47:47) (Min översättning).

Utan lidande är världen inte verklig.

Till minne av Don Cupitt,

Mattis i april 2025

Samtalet med Norman Fischer som jag hänvisar till finner man i avsnitt 217 i Sam Harris podcast Ten Percent Happier. Det publicerades den 11:e december 2019 med titeln The world's a mess, but don't freak out. https://podcasts.apple.com/us/podcast/the-worlds-a-mess-but-dont-freak-out-norman-fischer/id1087147821?i=1000459279355