torsdag 27 februari 2025

Hopp igen


En sketch av Robert Gustavsson som här låtit sig inspireras av programledaren Bertil Svensson när han tillsynes oberörd skar sig i tummen under ett inslag i Sköna söndag 1986. Svensson var i färd med att visa hur man tar hand om sidoskott på en blomsterananas. För mig blir Gustavssons sketch en sinnebild för en viss slags hoppfullhet. Miserabelt.


Hopp måste inte innebära att vi intalar oss att allt är bra eller att allt nog kommer bli bra. Hopp måste inte innebära att krampaktigt leva i en världsfrånvänd vanföreställning.

 

Så här skriver författaren Carsten Jensen om hopp.
"Hopp är ett ofta missbrukat, tröstande ord, som allt för ofta slår över i en passiviserande optimism. Tänk i stället på hopp som en uppfordran till handling. Tänk på allt som är dig allra kärast. Tänk på vad du vill se för framtid. Var inte rädd för vreden, sorgen eller rädslan. För de är alla känslor som växer ur din kärlek till världen. Så var inte dig själv nog. Var mer än dig själv. Var en del av den livsnödvändiga samhällsgemenskapen, som är den enda som kan stoppa klimatförändringar." 
Carsten Jensen. Ur artikeln "Oljan har gjort norrmän till troll". Sydsvenskan den 28:e november 2024 ( A16). Översättning av Johan Malmberg.



 

söndag 23 februari 2025

1, x eller 2?

 

1. Bara sitt!
X. manifesterar sittande
2. Vad är detta sittande?

1 är instruktion
X är beskrivning
2 är en fråga

värt att helgardera 
sig på sittpallen



torsdag 6 februari 2025

andlig anti-intellektualism


som om en teori-impregnerad och
underfundig filosofisk tankegång 
inte skulle kunna vara ett dharmatal

som om den som endast fördjupat sig
i buddhistisk tradition skulle kunna 
vara en allvis fyr för förvirrade i natten



som om inte sinnena kunde skärpas
av kunskap, konst och perspektiv

som om klok och skicklig handling
föddes ur brist på erfarenhet och bildning

som om sitt-tiden betydde mer än eftertanke
och kudden avgjorde ens karaktärs djup 

som om det inte vore bäst och klokast
att lyda Nietzsches och Freuds varning

om att inte söka renhet i absolut mening
med skarpa gränser mellan Gud och djur

och ha utposterade moraliska väktare vid
hägrande gränser saluförande 'andra sidan'

där ord och språk inte fäster utan bara pekar
mot något som antas vara icke påverkansbart 

alltid urkälla med ett flöde från 'alltid samma'
in i tiden, in i rummet, men ändå inte villkorat

utan upphöjt, godare, renare och mer klarsynt 
i evighet. Amen. Aaaaahhhh men!!!!!!!!!!!




andlig renhetsdyrkan

förförd av Andrew Cohen --> 'Enlightenment blues!'
förförd av Alex Vartman --> 'Holy fuck!!!!!!!!'





lördag 4 januari 2025

anarkistiskt fortsättande



 



Den franska nutida filosofen Michel Onfray beskriver vad det innebär att vara nietzschean. Stycket ovan återfinner du i Onfrays Handbok för ateister på sidan femtiofyra. Jag lekte med att byta ut termen 'nietzschean' mot 'buddhistisk' och fann en viss tillfredsställelse i det.

Att vara buddhistisk handlar om att tänka med Buddha. Buddha önskade sig otrogna lärljungar, som just genom sitt förräderi skulle bevisa sin trohet, han ville ha människor som lydde honom genom att följa sig själva och ingen annan, inte ens honom - framförallt inte honom.


Jag är inte buddhist, men jag är tveklöst buddhistisk. Det är jag genom att om och om igen koppla upp mig på buddhistiska texter och röster som jag låter mig inspireras och utmanas av. Under julhelgen dog tyvärr den store spansk-svenska aristoteleskännaren José Luis Ramírez, men hans ord lever vidare. Han brukade säga: "Jag vill inte ha efterföljare. Jag vill ha fortsättare". Det är en sådan anda jag vill ta vid. Jag är anarkist i själen och vill fortsätta efter eget omdöme i dialog med andra. 

Buddha är utvald, inte av Gud och inte av Sanningen, men av mig. Få källor ställer upp så angelägna koordinater att laborera med. Buddha eller buddhismen är inte någon eller något att överlämna sitt ansvar till, utan istället ett svängrum att befinna sig i, ett spelrum att söka svar och ställa frågor i. Tilliten jag har till (den efterkonstruerade) Buddha gäller inte hans förmodade svar. Jag är välvillig och överväger perspektiv och råd som ges, men inte utan huvud. I den mån jag alls kan ha tillit till en sedan länge död person rör tilliten snarare hans förmodade allvar och uppsåt, hans hänsynsfulla omsorg ifråga om livets utmaningar, samt hans angelägenhet att förkroppsliga den egna livsfilosofin. Men det är naturligtvis inte den verkliga Buddha jag bjuder in till dialog. Den verklige Buddha - som mycket väl kan ha funnits - är för länge sedan skingrad och omskapad i en myriad av former, och är egentligen inte möjlig att greppa. Framför mig har jag istället en högst levande fiktion.

Enligt det gängse narrativet möter Buddha efter sitt uppvaknande en viss person innan han möter de fem som sedan tämligen snabbt blir övertygade och därefter hans första följare. Denna person bär namnet Upaka och hans respons på Buddhas anspråk löd enligt sägen: "Måhända så min vän." ("May it be so, friend". M.N. 26.). Han gick alltså inte med på att bli förförd och infångad.

I ett samtal med Glenn Wallis kallar buddhistkännaren Charles Hallisey 'Upaka' muntert och skämtsamt för 'McMaybe'. Enligt tradition sägs Upaka ha varit en naken asket som följde den ytterst stränga ajivikaskolan, en lära som förkunnade allomfattande determinism. Innan han gick sin egen väg efter att ha lyssnat till Buddha sägs han ha skakat sitt huvud i en gest som signalerade att han inte var helt överväldigad. (Schumann. 2016, s 63.) Hallisey lyfter tanken om att det kanske var denna kille som "got it right. And the people who said 'Yes sir!' that got it wrong." (https://www.youtube.com/watch?v=4QCsx8vMw8M). 

Upaka var inledningsvis verkligen berörd och tagen av mötet med Buddha. Så beskrivs det. Därefter valde han att vandra vidare. Kanske bar han med sig mötet med Buddha hela livet, funderar Hallisey. Kanske påverkade mötet honom djupt. Vem vet? Kanske återgick han till dem sina och lät sig återfångas av den av honom redan inkörda läran. Hur som helst förblir han ett litet 'error' i det buddhistiska maskineriet, en kortslutning i frälsandet och tillflykten. Mer får vi inte veta i de gamla texterna.

Men jag då? Varifrån kommer jag? Vem är jag i mötet med Buddha och buddhismen? För det första är jag inte ensam. Jag kommer som flera. Jag kommer som Nietzsche när nietzscheanen i mig upptäcker att Gud smugit sig in i ett resonemang trots att Gud inte nämnts vid namn. Jag kommer som Richard Rorty när rortianen i mig ryggar tillbaka inför någons strävan efter renhet eller ambitioner om fasta grunder att stå på. Jag kommer som Don Cupitt när cupittianen i mig vill hävda att det inomvärldsliga är allt vi behöver och att det är här det glada guldet finns. Jag kommer som en anhängare av Epikuros när epikurén i mig vill ge 'anspråkslös hedonism som livsfilosofi' en chans trots sitt skamfilade rykte. Jag kommer som Wendell Berry när berrianen i mig vill se mer jordbundna alternativ till energislukande, uppvärmande och resurstärande konsumism. Jag kommer som Martin Hägglund när hägglundianen i mig får tillfälle att utmana med sekulär tro, men till skillnad från Hägglund avser jag inte avfärda buddhismen för dessa inomvärldsliga ändamål (trots att jag medger att Hägglunds kritik av buddhismen är klockren sett till hans exempel). 

Som läsaren säkert förstår är det här det händer, i utrymmen mellan olika röster och det går inte riktigt att säga vilken som är min bland andras. Jag är väl den som vandrar i mina skor och konkretiserar just min väg. Jag är väl samtidigt sammankomsten för rösternas förhandling om vägens koordinater. Tankarna som förs fram är kanske inte jag, men träffpunkten och platsen för dem är väl jag? I spelrummet som äger rum i mig företräds buddhismen av Buddha, men även av andra röster. Intill Gotama står Dogen och andra både döda och nu levande buddhistiska lärare. Det ska sägas att mötet inte nödvändigtvis måste innebära aktiverandet av en viss persons röst. Det kan även innebära att väva in och överväga en viss kulturs levnadssätt, exempelvis den buddhistiska kulturen i Ladakh som Helena Norberg-Hodge skrivit så intressant om. 

Rösterna är en slags krafter, en slags vindar som formar och för med sig. Här i denna pågående intra-aktivitet är jag landskapet som formeras av det inre och det yttre, som sätts i rörelse och handlar. Jag är en fortsättare av många spår i spänningarna som uppstår mellan de olika infallen. I mig formeras raukar, en slags stenpelare med olika höjd, en slags riktmärken som ibland liknar fyrar. Raukar finns i Sverige på och omkring Gotland, men även på Öland. De bildas i gränslandet mellan hav och land - raukarna står 'emellan' eller 'mitt i' om man vill - formade av både vind och våg. På grund av att bergartens kvalitet är olika mjuk kan det bildas flera mer motståndskraftiga hårdare kärnor. Det är dessa kärnor som utgör och håller uppe raukarna. Även mitt landskap är formbart, fortfarande under bearbetning. Jag är utsatt, men också berikad av krafter, sårbar. Det händer att pelare välter. Jag tar form och eroderas på samma gång. Jag är landytan för krafter att verka på så att landmärken reses.



Schumann, H.W. The Historical Buddha. 2016 (First edition: ty. 1982, eng. 1989).



skillnad



om du verkligen vill
upprätta skarp skillnad
mellan stor och liten
mellan mästare och oss
mellan absolut och relativt
mellan ovillkorat och villkorat
mellan visshet och grundlöshet
mellan himmelskt och världsligt
mellan högt och trivialt
mellan nytt och banalt
mellan insikt och erfarenhet
finns massivt stöd att få


men inte här hos mig!


 

steg utan stege



Varför inte sikta mot stjärnorna?
Varför sätta upp gränser för en själv?
Ja kanske för att vi är just det,
genomsläppliga gränser,
begränsade varelser


men du vet kraft måste inte
vara superduperkraft


du kan känna för den som är dig nära
ja även för en tredje längre bort
men din medkänsla måste inte vara
utan gränser och allomfattande

och du kan älska din mamma och pappa
men du måste inte älska hela världen
utan det räcker med vidsynt vänlighet

och din upplevelse av att vara vaken
behöver inte pågå ända in i natten

och du kan vara klok
utan att vara allvetande

och du kan veta vad du finner skönt
utan en yttersta smakdomare

och du kan vara fri utan att
underordna dig något bestämt

och du kan säga saker utan
att riktigt veta vad det är värt

och du kan möta dig själv utan
att lägga an en lång stege

och du kan möta verkligheten
utan att kunna se in i den

och du kan vara stark utan
att vara superduperstark

rätt bra va? rätt moget va?





torsdag 17 oktober 2024

Appreciate your life

 

Ur boken Appreciate your life - the essence of zen practice av Taizan Maezumi Roshi. Shambala Classics, 2001. För översättningen till svenska ansvarar jag. Siffrorna är sidoangivelser.


4

"Vem är jag?", "Vad är detta?" Dessa utforskningar är de mest grundläggande och viktigaste koanerna. Precis som med alla koaner måste vi svara dem utifrån vårt eget liv. Vad är vårt liv? Och vetandes vad det är, hur lever vi det?


4

Vi ser inte att vårt liv just här, just nu, är nirvana. Kanske tänker vi att nirvana är en plats där det inte finns några problem, inga villfarelser. Kanske tänker vi att nirvana är något väldigt vackert, något ouppnåeligt.


4

[...] vad vi tänker att vårt liv är och vårt faktiska liv [...] hur kan vi inse att där verkligen inte finns en klyfta mellan [...]?


4

När vi lever det tänker vi inte på det. Med ens vi tänker något om det verkar vi i ett dualistiskt tillstånd och ser inte vad vårt liv är.


5

Vi praktiserar inte för att uppnå förverkligande; när vi praktiserar behöver vi i själva verket inte förvänta oss någonting. Varför inte? För att allting är redan här!


7

Vänligen njut av detta underbara liv tillsammans. Uppskatta världen av endast detta! Det finns inget extra, inget tillägg. Uppskatta ditt liv genuint som den mest värdefulla skatt och ta omsorgsfullt hand om det.


7

zazen är praktiken och förverkligandet av att manifestera [uppenbara/ge uttryck för] vår kropp som bodhi, som upplysning. 


10

Dogen Zenji skriver: "Tänk på icke-tänkande." Hur tänker du på icke-tänkande? Icke-tänkande. 


10

När vi sitter har vi kanske upplevelsen av att observera. Att observera inkluderar den som observerar och objektet som blir observerat. Detta är dualistiskt. Så länge vi är dualistiska kan vi inte uppleva varande, seende, att höra, att smaka, att nudda. Så länge det finns uppdelning mellan dig och något annat finns där separation [avstånd/avskiljande].


11

Om vi inte kan erfara icke-tänkande kommer vi inte att förstå vad vårt liv verkligen är.


11

Där finns inga tankar eftersom där inte finns någon 'tänkare'. Istället är vi tankarna som kommer upp. Där finns ingen fågelsång för det finns inga koncept om fågelsång. Istället är vi dessa ljud. På samma sätt är vi regndroppar, vi är åskan och blixtarna. I sittandet uppenbaras och manifesteras hela universum.


15

Detta liv är ogripbart. Varför är det ogripbart? För att det är utan gräns. Vi kan förstå detta rent intellektuellt upp till en viss punkt. Men hur kan vi erfara detta obegränsade liv fullt ut? Glöm helt enkelt ditt själv. Var detta liv! Utan undantag är vi alla detta obegränsade ogripbara icke-tänkande liv. Detta är den andre kudden ["second pillow", en ordlek med "second arrow"].


15

När du verkligen greppar detta faktum är glädje endast glädje. Smärta är endast smärta. Men mitt i glädjen och smärtan finns där ingen glädje och ingen smärta. Mitt i tänkande finns där inget tänkande. Mitt i självet finns där inget själv. Detta är den fundamentala visdomen i zazen.


16

Hur är våra liv i förverkligande/realiserande/insikt [eng. "realization"]? Endast som vi är. Endast som du är. Endast som allt är. Hur kan vi uppskatta vårt liv på detta vis? Detta är den mest grundläggande frågan i vår praktik.


18

frid är redan här som ditt liv.


26

Praktikens syfte är 'inget syfte'.


27

Mästaren Joshu frågade Nansen: Vad är vägen? Nansen svarade: Det ordinära sinnet är vägen. ["Ordinary mind is the way." Alternativa översättningar: 'det alldeles vanliga sinnet', 'det alldagliga sinnet', i motsats till det extraordinära.]


27

Att säga att det ordinära sinnet är vägen är inte tillräckligt, eftersom ordet 'är' pekar på ett åtskiljande, en separering.


32

På ett sätt är obundenhet [eng. "detachment"] lika dåligt som bundenhet [eng. "attachment"]. Och bundenhet kan på ett sätt vara lika gott som obundenhet. [...] Utan bundenhet kan vi inte leva. 


34

det är inte 'du' som sitter, utan Buddha.


34

När vi säger att praktik och upplysning är ett menar vi att praktiken inte är ett medel för att uppnå något med. Praktiken är snarare fullgörandet av det från början upplysta livet. Det du förväntar dig, eller strävar efter att uppnå, är redan här!


34

När du sitter shikantaza var shikantaza.


35

Var snäll och jaga inte efter något annat, utan uppskatta just detta livet - alla livets aktiviteter - som ett uttryck för förverkligande.


42

Dogen Zenji skriver till och med om att gå på toaletten och hur du bör torka rumpan. Han beskriver detta i detalj. Det är något av en extrem ceremoniell handling.


60

Att födas är att leva och bli sjuk och bli gammal. Dogen Zenji berättar för oss att det finns en buddha inom sjukdom; det finns en buddha mitt i att åldras; det finns en buddha inom lidande. Mer precist uttryckt: att födas är liv av buddha, vara sjuk är liv av buddha, att bli gammal är liv av buddha, död är inget annat än liv av buddha. Det är samma liv som vårt liv. Gör inte skillnad på buddhas liv [alternativt 'buddhalivet'] [eng. "the life of buddha"] och ditt liv.


62

Principen om ingen vinst gäller även för upplysning. Eftersom vi redan är det behöver vi inte förvänta oss något. Det kan vara den allra viktigaste attityden att ha i förhållande till vår praktik och vårt liv. Vi kan betrakta detta ur två perspektiv. Ett är: "Förvänta dig ingenting". Det andra är: "Allting är redan här!"


71

Vi säger att bodhisattvans jobb är att sälja vatten vid floden.


76

Tänk utan att tänka. Sitt utan att sitta.


101

Dogen Zenji talar om kontemplation, sinne och obeständighet som en och samma sak.


102

När vi säger att hunden har buddhanatur menar vi att hunden är buddhanatur.


105

Hur kan vi hantera denna svårighet i att vårt odelade liv - vårt liv som vägen - är uppdelat i alla dessa skillnader? Alla vi, som vi är, är allt; vi bör inte gå bet gällande denna poäng. När vi inser det kommer all denna diversitet - inklusive dikotomier som gott och ont, rätt och fel, manligt och kvinnligt, natt och dag, liv och död, etcetera - att framstå som inget annat än den odelade vägen, vägen som realiseras av vårt ordinära liv. [...]

Detta odelade liv av buddhor och förfädrar manifesteras som skillnad, som diversitet.


119

...Buddhanatur är nirvana. [...] Dogen Zenji säger: "Överväg att nirvana i sig självt är ingenting annat än vårt liv."


114

Vi föds och lever. Det finns ett före och ett efter. Men liv blir inte död och död blir inte liv - på samma sätt som aska inte blir ved. Du kanske undrar om läran om återfödelse. Vi förnekar inte återfödelse. I enlighet med karmiska orsakssamband händer det som händer. Men liv kommer likväl inte bli död, och död kommer inte att bli liv. Det är ofött och icke-dött. 


122

Mästaren Seppo var en mycket berömd zenmästare. Det sägs att femtonhundra munkar praktiserade vid hans kloster. Efter två år påbörjade Gensha en pilgrimsvandring till andra kloster. Under sin vandring slog han i tån mot en vass sten. Gensha skrek rakt ut: "Varifrån kommer denna smärta?"

Denna kropp är tom så varifrån kommer smärta? När vi slår i tån brukar vi inte sällan skrika "Jävla sten!" eller "Vilken idiot jag är!" Vilken slags medvetenhet har vi? Men i Genshas fall frågade han sig: "Varifrån kommer smärtan?" Och i det ögonblicket uppnådde han förverkligande [upplysning].