Don Cupitt, 1934 - 2025.
Den brittiske teologen och religionsfilosofen Don Cupitt gick bort den 18:e januari 2025, nittio år gammal. Jag fick reda på det för ungefär en månad sedan och bestämde mig då för att skriva något i hans fotspår. För mig var Cupitt den som fick mig att tro att en värld utan Gud är en fullgod värld i vilken vi kan finna mycket glädje, mening, förundran och värme. Han fick mig att släppa Gud och känna att jag klarar mig lika bra, ja rent av bättre utan Gud. Det var drygt tio år sedan. När jag fick veta att Don Cupitt dött bestämde jag mig för att återvända till hans författarskap och på så sätt hedra honom. Jag köpte mig en bok som jag vid den tidpunkten ännu inte hade läst - The revelation of being från 1998. När jag citerar den nedan är det jag själv som översatt till svenska. Boken handlar om hur vi möter livet och varat, om hur Cupitt erfarit varat genom åren, samt om hur vi som människor försökt täcka över livets karaktär av ohejdad förändring och flyktighet på olika sätt.
I dessa dagar är min mamma svårt sjuk och jag känner mycket med henne, vilket gör att jag tänker särskilt mycket på åldrande, sjukdom och död just nu, men också på liv och allt det goda och vackra som det för med sig. I min text här försöker jag tänka liv och död som en helhet. Texten blev under processens gång ett sätt att bearbeta mina känslor och det jag är satt att hantera. Till detta har jag använt Cupitt.
Hur finner jag mig i en värld i vilken min mamma är svårt sjuk? Hur kan jag hantera situationen och möta henne där hon är (och även pappa där han är)? Min mammas sjukdom är självklart något jag vill utradera. Ja naturligtvis försöker vi råda bot på sjukdom om vi blir sjuka och naturligtvis uppstår djup saknad om någon vi älskar skulle dö. På så sätt är sjukdom och död i högsta grad verkliga problem och utmaningar att tackla. Lidandet vill vi minska.
Samtidigt tillhör sjukdom och död livet och utgör de villkor som följer med när liv ges. Du får alltså inget liv, du får inte leva, om du inte också drabbas av sjukdom, ålderdom och slutligen dör. Din mamma gav dig med andra ord din död i födelseögonblicket och hon fick i sin tur sin död av sin mamma. Så kan vi verkligen tänka, menar Cupitt. Det betyder att du inte kan växa dig stark utan att i grunden vara sårbar. Jag provar det synsättet nu när min mamma är sjuk. Jag försöker förstå att död och smärta inte är motsatsen till liv, utan istället ingredienser i det som är liv. Lidande behöver vara där, behöver vara här. En strävan efter att helt utplåna det vore en strävan att i grunden utplåna sig själv.
Av detta drar jag slutsatsen att om vi vill omfamna liv är det klokt att även omfamna död, i alla fall så som döden kommer till uttryck i livet. Det skulle bli ett aldrig sinande problem om vi helt skulle försöka sudda ut sjukdom, åldrande och död, om vi ville råda bot på grundförutsättningar vi inte kan rå på. Liv är rörelse och förändring, flyktigt, aldrig stillastående, aldrig fullt greppbart. Solen är enligt Cupitt en stark symbol för livet och även för hur vi människor kan leva som ett uttryck för livet. Rent bokstavligt är solen med och frammanar specifika skillnader i näst intill oändliga antal här på vår planet. Men inte ens solens form är permanent. Den ger liv med sina strålar, sina eldar, till dess form övergår till att bli annat.
En människas form är inte heller permanent. Varje människa utgör livets framfart tills det tar en annan riktning, lämnar oss och far vidare skapande en annan skillnad. Vi lever tills vi tar slut. Alla solar brinner inte lika länge. Livet består av former som formerar om sig, som reproducerar sig, som förvandlas, allt är övergående och på väg. Det både vänder och händer utan bestämd riktning. En del koordineras, annat krockar. Det är vad det är. Ett frammanande utan förlaga och mål. Ett ständigt flöde av orsaksbundna tillfälligheter.
Den som tar fasta på det absurda och meningslösa i detta, lär göra det för att det fanns en föregående föreställning som präglat dem och som sedan ryckts undan, en föreställning om en mer planlagd och meningsgiven värld i vilken Gud eller någon annan form av högre makt riktar sitt gillande eller sin kärlek, och där någon form av lag eller kosmisk ordning definierar vad som är gott och ont. Ibland rymmer en sådan världsbild även en tro att Gud kan ingripa för att skipa rättvisa bland människorna och meningen med människans liv ses som given. Varje person antas ha fått en livsuppgift från vilken man kan avvika. Livets gåtor har ett inbyggt facit, om än ett dolt sådant. Med detta som utgångspunkt blir ett vara och en värld utan denna ordning tom, absurd och meningslös. Men utan en förhistoria om en sådan ordning blir livet inte längre absurt och meningslöst, utan bara 'livet så som livet är', varken orättvist, absurt eller meningslöst i sig. Livet blir det som skänker liv och det som livet blir. Mysteriet Livet kommer utan facit.
Saker och ting kan bli missgynnsamt för enskilda varelser eller för hela arter, men livet i sig tar inte fel riktning. Vad som än händer rullar det på utan fel, utan att i stort följa någon människas plan. Så mäktigt, så oändligt. Människans meningsskikt blir i detta perspektiv likt tunna frökapslar som far runt i vinden, och som någon gång landar på marken och bryts ner. Våra mänskliga språkspel tar sig möjligen över horisonten, men hörs inte ut i rymden. Så mycket mer omfattande är varat än människans språk och mening. Det storslagna och pampiga ordet 'LIVET' lyckas inte fånga det.
Ordet förmår visserligen peka på något som fanns långt långt innan ordet började nyttjas och på något som fortfarande finns. Här är liv, här är vi i livet. Tänk att det är livet självt som kan sägas peka tillbaka på sin egen existens, tänk att det är liv som omtalar 'livet' med hjälp av människomunnar och alltså hänvisar till sig självt. När ordet har klingat ut, när människorna som kunde ordet inte längre finns, kommer det fortsätta att bli till, kanske stumt i sin självmedvetenhet men det lär fortskrida lika oändligt. Om det inte skulle förmå belysa sig självt genom någon form av språkande varelse skulle det alltså likväl förbli lika strålande. Vad är sublimt för en människa om inte detta? Det är inget vi kan kontrollera. Svårt att komma till insikt om.
Även om vi kommit runt tanken om att livet i grunden är orättvist, absurt och meningslöst, kan varat fortfarande upplevas som skrämmande och obarmhärtigt i sin kraft och framfart. Förmår vi möta det? Vad händer om vi försöker ta in detta som är så undflyende och som utgör osäkerhet - detta oändligt ovissa, denna grundlöshet, detta svalj av vilse, detta för människan så ohanterliga? Går det att möta? Har inte vi människor försökt råda bukt på det genom att täcka över det? Är inte detta täckande i så fall ett naturligt försvar i fruktan för varat?
Rädd för att ens mening är fjuttig. Rädd för oförutsedda förändringar, rädd för förväntade förändringar. Rädd för att förlora sådant som är värdefullt just nu. Rädd för att något visst inte ska stå still och bli kvar. Rädd för att värden inte ska vara eviga. Rädd för flyktiga sanningar. Rädd för att en annans uppfattning ska underminera min. Rädd för att en viss person inte ska finnas kvar. Rädd för att skiljas. Rädd för att inte få behålla sig själv och det man är nöjd med, det man kämpat sig till. Rädd för att bli tunnhårig och slak. Rädd för att förlora makt. Rädd för att inte kunna äga. Rädd för att det inte ska vara som det var. Rädd för vad mina barn kan tänkas möta i framtiden. Rädd för att varat inte är anpassat för det mänskliga. Rädd för att allt inte handlar om mig, och inte ens mina barn. Rädd för att vara svag. Rädd för ryggskott. Rädd för att bli sjuk. Rädd för att inte bli frisk. Rädd för att bli gammal. Rädd för att dö. Rädd för att vara varats typfall, kortlivad som fågeln. Ibland rädd som i skärrad, ibland rädd som i ängslig, ibland bara motvillig.
Idén om Gud kan ha hjälpt till att täcka över det verkliga varat. Rädsla, motvilja och ängslighet inför varat kan vara en förklaringsgrund till att vi vill att Gud ska finnas, menar Cupitt. Monoteism kan ha uppstått i ett försök att göra det ofattbara och oregerliga till något mer planenligt och föreskrivet, till något med avsikt, mening och mål. Det oordnade blir på så sätt mer ordnat. Även om människorna då visserligen inte får den yttersta makten, för den tillskrivs ju Gud, kunde man genom att underordna sig Gud få sekundär tillgång till makt genom att lyda och liera sig med Gud. En viss känsla av kontroll kunde infinna sig, kontroll över det egna ödet, åtminstone över livet efter detta. Genom att Gud antogs ligga bakom världen, genom att hans lagar eller vilja antogs styra den, kunde mening upprättas, framförallt 'meningen med livet'. Cupitt menar att även i de fall då gudstro inneburit en rädsla för Gud kan detta ha varit att föredra framför en rädsla för det okontrollerbara varat. Att vara rädd för Gud kan alltså framstå som ett bättre alternativ för oss människor än att behöva möta det ohanterliga och väldiga blivandet av orsaksbundna tillfälligheter.
Ett annat sätt att täcka över varat kan vara att idealisera naturen genom att beskriva den som harmonisk, eller som alltigenom skön och läkande. Att vara 'sammanlänkad med naturen, varat och livet' låter så fint när till exempel ekologiskt sinnade buddhister förordar det i hopp om att skapa en mer hållbar värld för människor, växter och djur. Visst behöver vi inse att allt hänger ihop och anpassa oss till denna insikt, men måste vi inte också inse det sublima, övermäktiga och okontrollerbara i blivandet som är det liv vi vill länka oss till? Ett liv som är allt annat än fullt ut harmoniskt. Det var ju detta hejdlösa blivande som Buddha menade orsakade en bumpig färd, det vill säga dukkha (lidande), alltså ett lidande orsakat av livet självt. Det var ju detta han gjorde till det mest centrala i sin lära.
Cupitt lyfter fram att förtjänsten i Buddhas lära ligger i att inte ondgöra sig över döden och lidandet som fenomen, utan istället finna ut hur vi lämpligen förhåller oss till dem. "För problemet ligger inte i åldrandet och död, utan snarare i det som är skräckslaget i oss inför åldrande och död, och som helt enkelt inte kan förlika sig med slumpmässigt skapade tillfälligheter och det tidsbundna. Det själv som vill vara en egen inneboende natur [eng. "a substance"] vill skilja vara från blivande; det vill frigöra sig från tiden. Det fruktar inte bara döden, utan det förgängliga och flyktiga som sådant", skriver Cupitt (s 81). Det vill alltså egentligen inte vara liv så som liv är, utan istället liv så som det aldrig givits; icke-liv.
Cupitt hävdar att varat inte måste framstå som enbart skrämmande, tillintetgörande, förkrossande oändligt och tomt på mening. Mänsklig mening har ju faktiskt kunnat upprättats mitt i det som är livet och varat, och då inte alltid med hänvisning till något som antas finnas bortom livets vägg eller ovan jorden. En mamma finner till exempel allt som oftast mening i omsorgen om sitt barn. Denna mening är sprungen ur livet självt, inte som en metamening för livet men som väsentlig för människan. Och mänskligt blomstrande och välmående har ju kunnat upprättas mer eller mindre spontant även i samhällen där det inte oavbrutet talats om föreskrivna planer för människan och upphöjda budord att följa. Det kan till exempel ske i hälsan att njuta av livets goda på ett närvarande sätt. Jag tänker även på den förfriskande glädje som kan uppstå spontant i arbete, eller då vi hjälper andra, eller i kreativt skapande. Allt detta är livets förtjänst.
Vi lyckas skapa ett eget litet kosmos i det större gigantiska. I livet skapas både små och stora världar. Den lilla världen är inte falskare än den stora, bara mindre och helt nödvändig för oss människor. I den lilla världen kan vi beröras starkt av det som är uppenbart kortlivat, flyktigt och skört - till exempel en trollslända, eller en ljusspegling - och inför den stora världen, stjärnhimmeln, havet, öknen, och bergen berörs vi av de stora vidderna och en känsla av mäktig oändlighet. Det är de två sätten som varats sublima sidor lättast kommer till uttryck, menar Cupitt.
Cupitt upplever livet som bitterljuvt, ibland ter det sig skrämmande för honom, men han drabbas också av en kärlek till livet och varat. Det försöker han beskriva i boken The revelation of being. Han menar att det finns en väg bort från 'rädsla för varat' till en glädjefull och helhjärtad kärlek till varat. Han ser det som sin livgärning att ha tillgodosett oss med ett performativt språk som gör detta möjligt. Språket anses kunna verkställa perspektivskiften som gynnar vår mänskliga blomstring. Med kreativa sätt att beskriva människan och hennes plats på jorden kan vi bejaka livet istället för att bli ett motstånd.
Vad Cupitt ger oss är beskrivningar och uppmaningar som inte har fäste i en förmodad gudomlig världsordning, utan istället i sådana verkliga skeenden som vi har erfarenhetsmässig tillgång till, sådana skeenden som vi kan betrakta som rimliga utifrån vad vi anser oss veta. Han vill ge oss en sammanhängande helhet där idéerna för vår livsfilosofi är kompatibla med vår världsbild i övrigt. Det han beskriver är det han erfar i livet, inte något sidan om livet, något hinsides, eller djupt inneboende i livet. Det är ytan han försöker fånga.
Cupitt har gjort det till sin livsuppgift att beskriva - egentligen 'expressivt måla' - och på så sätt räcka över världen och människan till oss i ett språk som även vi kan börja använda. Hans perspektiv kan färga av sig och det är det som är meningen. Han ser språket som en viktig del i praktiken. Vi kan använda det för att förvandlas. När det gäller uppmaningarna han ger kan vi testa dem för att se vad som händer. Om vi finner resultaten gynnsamma vill vi förmodligen fortsätta på samma spår. Ibland sammanflätas hans beskrivning med en uppmaning som när han exempelvis talar om tättingen och juvelvingen:
För vägledning i objektlös fröjd vänd dig till tättingen, vår sångfågel i de norra skogarna. På vintern blir det mindre än en timme innan sången dör varje natt: men vid första ljusstråle vaknar tättingen, hittar mat och sjunger. Hur den sjunger! Och vänd dig till juvelvingen, den blå dagfjärilen. Den är väldigt kortlivad: den uppstår, torkar sina vingar, parar sig hejdlöst, smuttar lite, vecklar ut sig i solskenet, lägger sina ägg och dör, allt inom några få dagar. Men precis som sångfågeln är den full till bristningsgränsen av livets fröjd. Och vi, vi som iakttar dessa djur, vi upptäcker att vi är djupt rörda av de mest flyktiga skönheterna: vatten, stänk, regnbågar, moln, flygande insekter, fåglar, skuggor, blommor, stunder av kärlek eller vänskap. (Don Cupitt. The Religion of Being. 1998, s 149. Min översättning.)
En annan 'uppmaning som samtidigt beskriver' (vad tro i handling är) kan låta så här hos Cupitt:
tro är ett låt-vara. Förmågan att sväva fritt och lätt på rena tillfälligheter. Det är förmågan att låta språket löpa, tecken dansa och världen flöda fram. Tro är att med lätthet säga ja till livet. Tro låter varandet vara. (Don Cupitt. Emptiness & brightness. 2001, s 72. Min översättning.)
Uppmaningen om 'låt-vara' passar med Cupitts beskrivning av varat som ett flöde av ständiga skiftningar. Det handlar om att försöka finna sig i livets ofrånkomliga förändringar och rätta in sig i det ständiga flödet av vad som passerar. Det handlar som sagt vidare om att inte bli ett bittert motstånd till livet. Jag vet inte om Cupitt hävdar att vi kan komma till en punkt där det alltid är lätt att säga ja till livet - det skulle verkligen förvåna mig - men han menar att hans språk kan generera 'ett lättare ja' genom att omtala den bejakande akten på detta tillskurna sätt. Genom att höra ja-sägandet beskrivas på detta vis får vi inpräntat att det är möjligt (om vi fått ett förtroende för författaren) och då kan vi också få det att hända.
Att säga ja till livet är en akt av acceptans. Det är att erkänna sig som ett med livet. Att bejaka livet är att inte fly, undvika, förvränga, eller döma det. Om jag startar ett enmanskrig, ett bitterkrig eller rättvisekrig mot livet, finner det egentligen ingen mottagare. Livet är inte ett objekt på det viset. Jag gör klokare i att försöka surfa på livets betingelser med mina värden mot mål jag satt upp tillsammans med andra. Allt jag möter måste jag inte gilla. Att acceptera är inte detsamma som att tycka om, utan det handlar mer om att agera utifrån givna förutsättningar och om att se verkligheten som den ter sig, samt om att frigöra sig från tankar om hur det borde vara. Psykologen och psykoterapeuten Anna Kåver skriver klokt om detta i sin bok Att leva ett liv, inte vinna ett krig (2002). I boken tar hon upp att acceptans inte handlar om passivitet:
"Att bli passiv, ge upp och tappa kraft är inte det jag menar med acceptans. Tvärtom, och paradoxalt nog, kan en accepterande inställning bryta inre låsningar och blockeringar och göra oss öppna, flexibla och mycket mer aktiva i att hitta lösningar ur problem. Eller att förändra något som vi vill förändra.
Att se klart på läget och hantera en situation genom att skrida till handling trots att känslan inuti kanske instruerar dig att undvika eller ge upp, brukar jag kalla för att 'acceptera genom handling'" (s 35).
I boken The revelation of being tillhandahåller Cupitt ett sekulärt alternativ till den kristna treenigheten och berättar att: "Något helt och hållet naturligt visade sig vara allt det som det övernaturliga antogs kunna vara" (s 10). Den naturalistiska treenigheten består av vara/människa/språk. De tre hänger ihop och idén om enhet kvarstår. Cupitt menar att denna sekulära omvandling är en religiös frigörelse, inte ett förfall: "Kärleken till det flyktiga och slumpmässiga varat, som har kommit till mig under senare år är ett religiöst framsteg uppå den kärlek till Gud som fyllde mig så från 1952 till någon gång runt 1978" (s 94). Gud har ersatts av begrepp som naturen, livet och varat. Allt ryms i varat. Varat är allt, en enhet som ständigt producerar skillnad. "Varat är fortfarande ett avgrundsmysterium före språk och aldrig helt och fullt greppbart", skriver Cupitt (s 88). Han stryker över ordet 'vara' för att markera att varat både är före och mer omfattande än språket som försöker fånga det. Det drar sig ständigt undan vårt tal om det.
Sonen i sin tur har ersatts av människan som skapas i ständigt uttryck för varat och som fått sitt liv av det. Den heliga anden har ersatts av språket som är det som belyser världen och vägen vi väljer. Vi vägleds med andra ord av språk. Cupitt beskriver sin uppenbarelse av denna helhet som "en immanensifiering av treenigheten - ett nedtagande till ändlighet och tid" (s 94).
Jag avrundar med ett i mitt tycke passande citat från ett samtal jag lyssnade till under tiden jag höll på med denna text. Samtalet knöt an till det jag just höll på att skriva om. Filosofen och hjärnforskaren Sam Harris hade bjudit in zenprästen och poeten Norman Fischer till sin pod. Jag noterade att Fischers tankespår många gånger tedde sig snarlika Cupitts. I slutet av samtalet säger Fischer till Harris: "Låt mig vara tydlig. Jag säger inte att vi alla ska vara muntert glättiga varje dag [...], bland annat av den anledningen att det idag skulle te sig obegripligt att inte också bära på en hel del sorg sett utifrån den tid vi lever i. Men sorg är inte en dålig sak. [...] Sorg är ena sidan av myntet om kärlek är den andra" (50:00-51:30). Tidigare i samtalet brast han ut: "Varför tillkännager vi inte kollektivt att detta är en vacker tid på jorden? Detta är kanske rent av den stund då vi förstår hur mycket vi älskar varandra, just för att vi har dessa problem" (47:35-47:47) (Min översättning).
Utan lidande är världen inte verklig.
Till minne av Don Cupitt,
Mattis i april 2025
Samtalet med Norman Fischer som jag hänvisar till finner man i avsnitt 217 i Sam Harris podcast Ten Percent Happier. Det publicerades den 11:e december 2019 med titeln The world's a mess, but don't freak out. https://podcasts.apple.com/us/podcast/the-worlds-a-mess-but-dont-freak-out-norman-fischer/id1087147821?i=1000459279355
.jpg)