Appreciate your life

 

Ur boken Appreciate your life - the essence of zen practice av Taizan Maezumi Roshi. Shambala Classics, 2001. För översättningen till svenska ansvarar jag. Siffrorna är sidoangivelser.

4

"Vem är jag?", "Vad är detta?" Dessa utforskningar är de mest grundläggande och viktigaste koanerna. Precis som med alla koaner måste vi svara dem utifrån vårt eget liv. Vad är vårt liv? Och vetandes vad det är, hur lever vi det?

4

Vi ser inte att vårt liv just här, just nu, är nirvana. Kanske tänker vi att nirvana är en plats där det inte finns några problem, inga villfarelser. Kanske tänker vi att nirvana är något väldigt vackert, något ouppnåeligt.

4

[...] vad vi tänker att vårt liv är och vårt faktiska liv [...] hur kan vi inse att där verkligen inte finns en klyfta mellan [...]?

4

När vi lever det tänker vi inte på det. Med ens vi tänker något om det verkar vi i ett dualistiskt tillstånd och ser inte vad vårt liv är.

5

Vi praktiserar inte för att uppnå förverkligande; när vi praktiserar behöver vi i själva verket inte förvänta oss någonting. Varför inte? För att allting är redan här!

7

Vänligen njut av detta underbara liv tillsammans. Uppskatta världen av endast detta! Det finns inget extra, inget tillägg. Uppskatta ditt liv genuint som den mest värdefulla skatt och ta omsorgsfullt hand om det.

7

zazen är praktiken och förverkligandet av att manifestera [uppenbara/ge uttryck för] vår kropp som bodhi, som upplysning. 

10

Dogen Zenji skriver: "Tänk på icke-tänkande." Hur tänker du på icke-tänkande? Icke-tänkande. 

10

När vi sitter har vi kanske upplevelsen av att observera. Att observera inkluderar den som observerar och objektet som blir observerat. Detta är dualistiskt. Så länge vi är dualistiska kan vi inte uppleva varande, seende, att höra, att smaka, att nudda. Så länge det finns uppdelning mellan dig och något annat finns där separation [avstånd/avskiljande].

11

Om vi inte kan erfara icke-tänkande kommer vi inte att förstå vad vårt liv verkligen är.

11

Där finns inga tankar eftersom där inte finns någon 'tänkare'. Istället är vi tankarna som kommer upp. Där finns ingen fågelsång för det finns inga koncept om fågelsång. Istället är vi dessa ljud. På samma sätt är vi regndroppar, vi är åskan och blixtarna. I sittandet uppenbaras och manifesteras hela universum.

15

Detta liv är ogripbart. Varför är det ogripbart? För att det är utan gräns. Vi kan förstå detta rent intellektuellt upp till en viss punkt. Men hur kan vi erfara detta obegränsade liv fullt ut? Glöm helt enkelt ditt själv. Var detta liv! Utan undantag är vi alla detta obegränsade ogripbara icke-tänkande liv. Detta är den andre kudden ["second pillow", en ordlek med "second arrow"].

15

När du verkligen greppar detta faktum är glädje endast glädje. Smärta är endast smärta. Men mitt i glädjen och smärtan finns där ingen glädje och ingen smärta. Mitt i tänkande finns där inget tänkande. Mitt i självet finns där inget själv. Detta är den fundamentala visdomen i zazen.

16

Hur är våra liv i förverkligande/realiserande/insikt [eng. "realization"]? Endast som vi är. Endast som du är. Endast som allt är. Hur kan vi uppskatta vårt liv på detta vis? Detta är den mest grundläggande frågan i vår praktik.

18

frid är redan här som ditt liv.

26

Praktikens syfte är 'inget syfte'.

27

Mästaren Joshu frågade Nansen: Vad är vägen? Nansen svarade: Det ordinära sinnet är vägen. ["Ordinary mind is the way." Alternativa översättningar: 'det alldeles vanliga sinnet', 'det alldagliga sinnet', i motsats till det extraordinära.]

27

Att säga att det ordinära sinnet är vägen är inte tillräckligt, eftersom ordet 'är' pekar på ett åtskiljande, en separering.

32

På ett sätt är obundenhet [eng. "detachment"] lika dåligt som bundenhet [eng. "attachment"]. Och bundenhet kan på ett sätt vara lika gott som obundenhet. [...] Utan bundenhet kan vi inte leva. 

34

det är inte 'du' som sitter, utan buddha.

34

När vi säger att praktik och upplysning är ett menar vi att praktiken inte är ett medel för att uppnå något med. Praktiken är snarare fullgörandet av det från början upplysta livet. Det du förväntar dig, eller strävar efter att uppnå, är redan här!

34

När du sitter shikantaza var shikantaza.

35

Var snäll och jaga inte efter något annat, utan uppskatta just detta livet - alla livets aktiviteter - som ett uttryck för förverkligande.

42

Dogen Zenji skriver till och med om att gå på toaletten och hur du bör torka rumpan. Han beskriver detta i detalj. Det är något av en extrem ceremoniell handling.

60

Att födas är att leva och bli sjuk och bli gammal. Dogen Zenji berättar för oss att det finns en buddha inom sjukdom; det finns en buddha mitt i att åldras; det finns en buddha inom lidande. Mer precist uttryckt: att födas är liv av buddha, vara sjuk är liv av buddha, att bli gammal är liv av buddha, död är inget annat än liv av buddha. Det är samma liv som vårt liv. Gör inte skillnad på buddhas liv [alternativt 'buddhalivet'] [eng. "the life of buddha"] och ditt liv.

62

Principen om ingen vinst gäller även för upplysning. Eftersom vi redan är det behöver vi inte förvänta oss något. Det kan vara den allra viktigaste attityden att ha i förhållande till vår praktik och vårt liv. Vi kan betrakta detta ur två perspektiv. Ett är: "Förvänta dig ingenting". Det andra är: "Allting är redan här!"

71

Vi säger att bodhisattvans jobb är att sälja vatten vid floden.

76

Tänk utan att tänka. Sitt utan att sitta.

101

Dogen Zenji talar om kontemplation, sinne och obeständighet som en och samma sak.

102

När vi säger att hunden har buddhanatur menar vi att hunden är buddhanatur.

105

Hur kan vi hantera denna svårighet i att vårt odelade liv - vårt liv som vägen - är uppdelat i alla dessa skillnader? Alla vi, som vi är, är allt; vi bör inte gå bet gällande denna poäng. När vi inser det kommer all denna diversitet - inklusive dikotomier som gott och ont, rätt och fel, manligt och kvinnligt, natt och dag, liv och död, etcetera - att framstå som inget annat än den odelade vägen, vägen som realiseras av vårt ordinära liv. [...]

Detta odelade liv av buddhor och förfädrar manifesteras som skillnad, som diversitet.

119

...Buddhanatur är nirvana. [...] Dogen Zenji säger: "Överväg att nirvana i sig självt är ingenting annat än vårt liv."

114

Vi föds och lever. Det finns ett före och ett efter. Men liv blir inte död och död blir inte liv - på samma sätt som aska inte blir ved. Du kanske undrar om läran om återfödelse. Vi förnekar inte återfödelse. I enlighet med karmiska orsakssamband händer det som händer. Men liv kommer likväl inte bli död, och död kommer inte att bli liv. Det är ofött och icke-dött. 

122

Mästaren Seppo var en mycket berömd zenmästare. Det sägs att femtonhundra munkar praktiserade vid hans kloster. Efter två år påbörjade Gensha en pilgrimsvandring till andra kloster. Under sin vandring slog han i tån mot en vass sten. Gensha skrek rakt ut: "Varifrån kommer denna smärta?"

Denna kropp är tom så varifrån kommer smärta? När vi slår i tån brukar vi inte sällan skrika "Jävla sten!" eller "Vilken idiot jag är!" Vilken slags medvetenhet har vi? Men i Genshas fall frågade han sig: "Varifrån kommer smärtan?" Och i det ögonblicket uppnådde han förverkligande [upplysning].

 

On Zen Practice

Ur boken On Zen Practice, 2002: Zen Center of Los Angeles, Wisdom Publications. Red. Taizan Maezumi och Bernie Glassman. För översättningen till svenska ansvarar jag. Siffrorna är sidoangivelser.

XI

Mästaren Dogen sade:

Om jag var där hade jag sagt till prästen Jizo: 'Att inte veta är det mest intima. Veta är också det mest intima. Låt intimitet vara det som är mest intimt. Säg mig sedan: Med vad är du som mest intim?'

8

Taizan Maezumi: Till och med att vara lat och att inte praktisera är fortfarande inget annat än att manifestera Buddhanaturen vara-lat-och-inte-praktisera. Denna icke insedda Buddhanatur är som att ha guld men tro att man är fattig.

20

Taizan Maezumi: "Vad är visdom? Vad är anuttara samyak sambodhi?" Det är vårt liv självt. Vi inte bara har den visdomen; vi använder den ständigt. När det är kallt sätter vi på oss mer kläder. När det är varmt tar vi av oss kläder. Om vi är hungriga äter vi. När vi är ledsna gråter vi. Är vi glada skrattar vi. Det är fulländad visdom.

20

Taizan Maezumi: Fåglar kvittrar, hundar springer, berg är höga, dalar låga. Allt är fulländad visdom! Årstiderna ändras, stjärnorna lyser på himlen; det är fulländad visdom. Oavsett om vi inser det eller ej är vi alltid mitt bland det som utgör vägen, eller mer precist uttryckt: Vi är inget annat än vägen själv.

21

Taizan Maezumi: Det är inte en fråga om att damma av, eller om att polera och glänsa.

22

Taizan Maezumi: Var och en av oss är fulländad och fri. Detta är ett mycket starkt bejakande av vårt liv, en kraftfull affirmation. 

Poängen med vår praktik är inte att bli något annat än vad vi redan är, så som en Buddha eller upplyst person, utan att inse och bli medveten om faktumet att vi i oss själva till vårt ursprung är vägen själv, fri och fulländad. Om vi praktiserar för att bli något annat sätter vi helt enkelt ett annat huvud ovanpå vårt eget och gör oss själva till spöken. Ett huvud är tillräckligt!

27

Taizan Maezumi: Det är inte zazen att bara sitta och tänka på alla sorters ting, den ena efter den andre; det är i själva verket att dagdrömma! Så under sittandet för du dessa engagemang och angelägenheter åt sidan; försök bara sitta väl [bra, gediget, omsorgsfullt]. 

33

Taizan Maezumi: Nu är det faktiskt så att sådana här ting händer - du skulle bli förvånad över i vilken utsträckning vi kan träna oss själva. Den tredje anfadern, Kanchi Sosan Daishi, dog stående. Många munkar dog sittandes. Några dog till och med sittandes i eld. En munk som dog på detta vis uttryckte sina sista ord på följande sätt: "Frigörande sinnet, till och med eld svalnar."

33

Taizan Maezumi: Det är här vi fastnar. Vi försöker förstå upplysning med vårt urskiljande sinne; likväl är det just vår urskiljande diskursiva tanke som binder oss. Frågan är verkligen hur vi kan gå bortom, hur vi kan överskrida den dikotomin. Men vi måste alla börja med det urskiljandet sinnet.

34

Taizan Maezumi: Vad än Gutei ombads att svara på så höll han upp sitt finger. Och när han var döende berättade han för sina lärjungar att han fått denna 'ett-finger-zen' från mästaren Tenryu och att han använt det hela livet utan att det någonsin uttömts och sinat. Därefter, då han höll han upp sitt finger, dog han.

34

Taizan Maezumi: Om du till exempel bränner ditt finger eller blir skadad finns det inget utrymme att tänka; du skriker "AAARRGGGHH!" Det är allt!

38

Taizan Maezumi: En större behållare kan rymma mer, men vår praktik är utan botten.

64

Taizan Maezumi: Och Dogen Zenji ber oss ha ett hjärta som havet, vilket rymmer allt utan att klaga. Det sväljer allt - grumligt vatten, rent vatten, till och med avfall och döda ting.

39

Taizan Maezumi: Men det är inte du som utför zazen, utan zazen som gör zazen. Det är det som är samadhi. 

58

Taizan Maezumi: Mästare Obaku, det vill säga mästare Rinzais lärare, var berömd för att han återkommande tillrättavisade och påminde sina elever om att de inte skulle förvänta sig något av de tre skatterna [de tre juvelerna]. Gång på gång hördes han säga detta. En dag syntes emellertid mästaren Obaku buga och han konfronterades då ifråga om sin praktik: "Du säger alltid till dina elever att de inte ska ha några förhoppningar om de tre skatterna. Likväl har du bugat dig djupt."  Faktum är att mästaren Obaku hade bugat sig så frekvent och under så lång tid att det hade uppstått en stor valk på pannan där han nuddat golvet. När han ombads förklara sig svarade mästaren Obaku: "Jag förväntar mig inget. Jag bugar mig endast."

73

Ko'un Yamada: Förverkligandet som kommer ur zazen är blott och bart fakta, ett upplevt faktum på samma sätt som smaken av te.

74

Ko'un Yamada: När detta händer ackompanjeras det av en storartad sinnesfrid. I det ögonblicket känner vi det som om en stor börda vi burit på huvudet eller axlarna, ja rent av på varenda ställe av vår kropp och i själen, plötsligt lättar, försvinner eller kastas bort.

86

Bernie Glassman: Situationer som dyker upp i vårt dagliga liv kan utgöra koaner. I realiteten är det precis på det viset som många koaner i de klassiska koansamlingarna blivit till.

127

Maezumi: En dag i mästaren Nansens tempel tvistade munkarna ["of the east and west halls"] om en katt. När Nansen såg detta höll han upp katten inför dem och sade: 'Om ni kan säga ett ord kommer jag inte att döda den.' Sällskapet visade ingen respons. Nansen delade då katten i två delar. När Nansen senare berättade för Joshu vad som hänt tog Joshu av sina sandaler, satte dem på huvudet och gick. Nansen anmärkte: 'Om du hade varit här kunde du ha räddat katten'.

169

När du har tilltro till Buddha, "casting away your body and mind", finns där inget sinne förutom Buddha, och ingen Buddha förutom sinne; där finns inga varelser förutom Buddha och ingen Buddha förutom varelser; där finns ingen mark förutom Buddha och ingen Buddha förutom mark. Det är detta som menas med att ha tilltro till Buddha.

synonymer använda i boken tillsammans med det absoluta:

129

...det absoluta, totaliteten, alltings fulländadhet...

140

...varats grund, tomhet, det absoluta.

dukkha triggar bortvändhet

 

"Ett sätt att förstå lidande är att lidande är ett bortstötande och förkastande av verkligheten."

Yuval Noah Harari

Upplagt på YouTube av Yuval Noah Harari den 20:e sept 2024. Ur ett samtal mellan Yuval Noah Harari och Jon Kabat-Zinn med Wisdom 2.0 som värd. Samtalet hölls i New York den 12:e sept 2024.

https://www.youtube.com/watch?v=7r5lw3jPrUk&t=1138s. 18:30-18:37

121 108 visningar • 20 sep. 2024 • #NexusBook #YuvalNoahHarari #mindf

machozen

…machozenmachozenMACHOZENMACHOZENMACHOZEN           

M

A

C

H

O

(ZEN)

skärvorna i korgarna och ruinen

Buddhismen träder fram ur universums ordning som en skimrande mandala, lyser upp mörkret och har kraften att göra bot på lidanden var helst de uppstår. Det är en evig visdom som kommer rullande med tre juveler: Juvelen Buddha är upplyst. Hans medkänsla når allt, hans läkekonst enorm. Han har sett in i det allra djupaste av universum och med detta klara seende ger han oss dharmajuvelen, den gyllene medelvägen förankrad i själva kosmos ordning. Vi har även juvelen sangha - sammanhållningen mellan munkar och nunnor - som har levt vidare i 2500 år och välkomnar oss in i gemenskapens läkande krafter. I sanghans ringande klockor hör vi det vi innerst inne vill höra. Äntligen frihet på riktigt. Äntligen mening på riktigt. Äntligen räddade. Kanske inte just nu men idealen tycks inom räckhåll. Vi har allt vi behöver. Möjligheten att ta sin tillflykt känns verklig. Jag känner mig kallad och vill ge mig hän transformationen. Snart kommer även jag att le generöst mot min omgivning och dela med mig av visdomar från den upphöjda läran.

För mig är detta buddhismen såsom något mäktigt och mytiskt. Men en sådan bild håller oss fångna och får mig att vilja utropa: Bryt! Cut! Detta om något rör sig om förförs- och begärsmaskiner oavsett om buddhismen kommer i små eller stora farkoster. Fartygen kommer bepansrade och orubbliga i sin riktning. De släpper inte in. Allehanda buddhistiska traditioner har rest buddhismen till att bli självskrivande maskiner som lockar våra begär efter sådant som tröst, ordning, enkelhet och mening. Det maskinerna levererar kommer inte sällan i nummer som 4 ädla sanningar, 8-faldiga vägen, nirvanas 3 eldar, villkorad uppkomst med 12 länkar och så vidare. Visst, det kan vara till hjälp! Stor hjälp! Inte minst för att de har bringat ordning! På så sätt blir det lättare att greppa de mentala verktygen och lättare att minnas att man har dem i korgen. Men var har de hittat allt? Var dolde det sig?

Buddhismen attraherar mig, men allt mindre i form av den exotiska, magiska och mytiska gestalt som presenterades i den inledande bilden. Vilken gestalt av buddhismen är det då som attraherar mig? Vad är buddhismen eller dharma för mig? Hur önskar jag förhålla mig till den? På vilket sätt kan den träda fram annorlunda?

Som ruin. Som en samling skärvor. 

Låter det dött och kraftlöst? Lås oss dröja vid vad en ruin kan innebära. Om du står inför en ruin möter du naturligtvis förfall och något förgånget, men det kan vara fantasieggande att bygga vidare på historiens skärvor. Även en ruin kan framträda i ett nästan magiskt skimmer. Det magiska ligger i förundran över vad som pågått, över en svunnen tid. Att finna en ruin kan innebära den mäktiga känslan av att ha hittat en rikedom, en skatt, något värdefullt, något gåtfullt som man vill gräva i. 

Det är nästan som att ruinen själv längtar efter mening och ordning. Den ligger där som en stenhög, en spårhög - och i buddhismens fall även som en inskriptionshög, en texthög, en teckenhög, en gåta. Ur dessa skärvor och spillror har våra buddhor rest sig som avatarer och fått egna liv, buddhor som lämnar nya spår allteftersom även de förfaller. Alla dessa buddhor brukar gå under namnet Buddha som om det bara fanns en. De gamla högarna utgör uppenbarligen övergivna lämningar för någon annan att ta upp.

Över en ruin råder det ofta en atmosfär av stillhet, det råder 'ruin-tid' när förflutet träder in med forna dagar i våra dagar. I det förstörda och det föreställt försvunna gör sig vaga energier och anrika former sig påminda, något växer till sig i vår fantasi och i vårt utforskande. Vi söker en ny sammanhängande helhet och frågar oss om det går att använda. I ruinen finner vi ett råmaterial. De forna verktygen ligger utspridda och måste samlas in, dammas av, undersökas och testas. 

Vi lägger örat till ruinen. För att vi ska höra en röst därur måste vi sammanfoga delar. Vi behöver bilda en figur. Buddhan det talas om måste plockas ihop. Vi leker gärna med en figur åt gången. Likt ett barn som leker finner vi bitar som passar ihop. Det tilltalar oss att kunna knyta fullgjorda livsuppgifter till en enda person, så att personens liv kan bli en konkretion av vad vi siktar på, ett inspirerande livsexempel på en tilltalande vandring. På så sätt får vi en ledstjärna. Buddhabitar som inte passar i vårt påbörjade bygge lägger vi åt sidan. Vi vill att berättelsen håller ihop och förmår visa oss hur ett liv kan levas. 

Det mesta av materialet i ruinen lär ligga kvar när vi plockat åt oss det vi finner användning för. Materialet är mycket omfattande. Den som vill börja på nytt söker sig till ruinen igen, eller återvänder till skärvorna i korgarna. Av dessa bitar kan man bygga en helt annan Buddha och historia, inte vilken som helst men en som bitarna tillåter. Vi behöver naturligtvis inte bygga och skapa själva. Vi kan låta någon annan göra jobbet åt oss och betrakta det någon annan har byggt. Vi kan köpa det om de säljer det. Om det är fabrikstillverkat brukar det ge sig tillkänna i röstläge och kroppsspråk hos den som säljer. Siddharta Gautama är alltid ett bricolage, inte ett på förhand bestämt pussel. 

Det är lätt att bli förälskad i både någon annans skapelse och i sin egen. Likt ett barns låtsaskompis kan ens skapelse bli näst intill perfekt. Perfektion brukar emellertid inte höra livet till. Om vi alltid på förhand bedömer vår buddhafigur som mer upphöjd än andra, kanske vi blivit alltför förälskade i en osanning som passar livet dåligt. I verkliga livet brukar ju vanligtvis en persons förträfflighet bli omöjlig att upprätthålla i ljuset av andra personer och i jämförelse med andra exempel.

Det är inte ovanligt att ruiner lockar till sig arkeologer och historiker. Sådana vill ha något annat än en låtsaskompis. De vill ha kriterier som hjälper till att rekonstruera det som var verkligt i det förflutna. De vill ha rimliga sammanfogningar. Likväl är deras figur ett bricolage, om än ett vetenskapligt sådant. I sitt utforskande och byggande finner de att det finns tillägg i ruinen, att saker och ting har lagts dit under tidernas gång. Dessa ting sorteras och läggs till sidan. Människor som förundras över ruinen vill höra av sanningssökarna vad ruinen en gång kan ha varit. 

Forskarnas resultat är hämtade ur spillrorna och gåtan. Deras verk får tyngd av materien, inte av att hänvisa till något evigt och transcendent. De vänder sig till ruinen när de vill veta något och rotar i det förgängliga och förfallna som tidens tand tuggat på. Evigheten spottar inte ur sig något. Den verkar vara tyst. 

Det bepansrade fartyget lockar med sin tydliga riktning, sin kraftfulla beslutsamhet och sina svar.

Ruinen lockar med sina gåtor, gåtor som vi vill ska leda till upptäckter och värdefulla slutledningar.

För mig är dharma inte ett slutet system att veckla ut. Det består av skärvor sammanlänkade av mänskliga händer i ett försök att skapa en sammanhängande helhet. Bitarna kan du vrida och vända på. Låt de inte bara ligga. Vem vet, det kanske står något annat på baksidan. Ruinen är löftesrik. Med hjälp av ruinen kan du börja om igen, men du står då inte inför en början utan snarare betraktar du ett slut. Det ursprungliga har passerat förbi för länge sedan och i den mån det finns kvar i form av spår ligger det begravt. Enligt Georges Bataille kan ruinen emellertid inte hjälpa att den har en slags auktoritet som ingen nu levande rörelse någonsin kan erhålla.

 

Referensen till Bataille fann jag i en av Glenn Wallis böcker. Wallis har inspirerat mig till denna text. Med hjälp av honom blev jag varse värdet av metaforen 'ruin'. Så hette även hans punkband en gång i tiden - metaforen bär han uppenbarligen med sig in i mogen ålder, liksom sin punkiga attityd.

 

Eftertanke: En möjlig svaghet i att tänka dharma eller buddhismen som ruin är att en ruin ju inte består av nu levande människor att ta intryck av och inspireras av. Det är förvisso sant, men för mig är de nu levande människor som vill praktisera dharma med ett dylikt förhållande som det jag presenterat med hjälp av metaforen ruin särskilt intressanta att ta intryck av. För egen del dras jag till personer som förhåller sig något anarkistiskt till tradition, personer som i dialog med traditioner stakar ut sin egen väg. I dharmaruinen betraktar de ett råmaterial att jobba vidare med och i spillrorna som behöver formeras ser de en gåta.

Jonna Bornemark om hållbara system

 

Ett stycke ur filosofen Jonna Bornemarks personligt skrivna bok Jag är himmel och hav:

"Vi förstår ibland den västerländska kulturen som alltför materialistisk, men jag undrar om den kanske inte är materialistisk nog. 

   Vi bryr oss inte tillräckligt mycket om det materiella. Eller bryr oss om det på fel sätt. Vi bryr oss om det som ting att erövra, men inte som något vi hör till och är del av, inte som något vi måste vårda och se som del av ett helt system. Vi uppfattar materia alltför mycket som partikulära objekt av död utsträckning, istället för som en självformande materia i ett levande system.

   Vad skulle det få för konsekvenser om vi tog erfarenheten av att vara del av på allvar? Om vi lyssnade till känslan av att det levande är utspritt och att jaget är del av det levandes rörelse som sträcker sig genom generationer, till och med långt bortom det mänskliga? Om vi insåg att det låg något väldigt sant i det mahayanabuddhistiska uttrycket pratitya samutpada, uppkomst i ömsesidig avhängighet. Att >>här<< inte mår bra om >>där<< inte mår bra.

   Vad är ett fungerande system? Vore inte den frågan då en av de viktigaste?"

(Bornemark, Jonna. Jag är himmel och hav - en filosofisk undersökning av graviditet, liv och jagets gränser. Volante: 2022, s 239.)

Christina Feldman om dukkha

'London Insight Meditation' publicerade denna föreläsning av Christina Feldman den 9:e oktober 2023 på youtube. 'Dukkha as a crossroads' är titeln. Nedan har jag fört anteckningar vid lyssningen.

Vi kan översätta dukkha med 'sårbarhet', menar Feldman.

Vi är sårbara inför "pain of pain", 'smärtans smärta'; vi åldras, vi blir sjuka, vi dör.

Vi är sårbara inför förändringar vi inte kan kontrollera.

Med vetskapen om detta hur väljer vi då att leva våra liv?

Nagarjuna lär ha sagt "What do we do with a life that doesn't go away?"

Vad gör vi med ett liv som vägrar att flytta på sig?

Vad gör vi med dukkha? 

Dukkha är ett vägskäl.

Feldmans uppfattning är att majoriteten av de som sökt sig till buddhismen inledde sitt sökande i denna riktning på grund av att de mött dukkha, sett dukkha i ögonen.

Reaktioner på dukkha kan ordnas enligt de fem hindren:

- Begär efter sinnligt välbefinnande: Krampaktigt vilja en mer angenäm upplevelse, när vi är uttråkade, när vi inte är friska, etc. (Kan begäret efter sinnligt välbefinnande leda en att försätta sig i varsevarande som i sin tur leder till ett större välbefinnande?)

- Motvilja: Väggen som går upp; "Detta vill jag inte." (Ett nej till en orättvist inrättad situation? Ett sunt nej...)

- Matthet/dåsighet/lojhet som skapar en slöja av oskärpa där vi inte nås av känslor, där vi känner oss på avstånd, oinspirerade. (Efter att precis frisknat till efter två dagars matthet och dåsighet tänker jag att dåsigheten i sig inte alltid behöver vara en reaktion på dukkha, utan att det lika gärna kan vara dukkha självt. Ingen skulle förmodligen säga emot mig...)

- Rastlöshet, gruvande och oro: "Jag måste bara göra något, vad som helst, men inte stanna i detta."

- Tvivel: (Förvirringen som leder till klarhet? Snubbeltråden som är spänd mellan koordinater och som utgör tvivlet som råder bot på dogmatism?) 

Dessa hinder är exempel på reaktivitet.

samsara - 'att vandra i cirklar', motsatsen till nirvana

Feldman tänker på Buddha som en kartritare, en kartritare av kognitiva och psykologiska processer

Viktor Frankl har sagt: "Mellan stimuli och respons finns det ett utrymme, och i det utrymmet ligger vår makt att välja, och i vår makt att välja ligger vår möjlighet att växa och vår frihet."

I mindfulness/varsevarande/sati är det just detta utrymme vi kultiverar, men mindfulness är inte ett mål i sig självt.

(https://www.youtube.com/watch?v=WKqAQ7B9bL4)