Mitt intresse för buddhism handlar inte främst om att klargöra vad buddhism är, utan istället om 'vad vi kan göra med buddhism utifrån vad buddhism är'. Jag påminner mig med jämna mellanrum om att buddhism inte är en sak utan många, att den är en väv av många olika trådar. Även inom en och samma traditionsgren finns det flera olika trådar att dra i. Ibland hänger de ihop och då du drar i en tråd kan andra trådar dras med, andra gånger löper tråden du drar i tämligen fritt. Det kan också hända att det trasslar till sig och att det uppstår motstridigheter.
Vad buddhism är spelar roll. Källan är inte oväsentlig. Ska buddhism(-er) generera något måste man gå till källan och dra. Ifall vi vill verka tillsammans med en källa och tradition som har potentialen att ta oss ut ur oss själva, en källa som inte bara bekräftar det vi redan är eller står för utan som förmår utmana och rucka om oss, finns det all anledning att vara noga med att låta källan vara det den är, utan att förvanska historien. På så sätt kan historien fortsätta att verka som annanhet.
Därtill kan det naturligtvis finnas fler skäl till att inte förvanska källan. Ytterligare ett kan till exempel vara att vi ser det som värdefullt att ha gemensamma referenser att förhålla oss till, en gemensam värld att dela. En sådan värld kan liknas vid en stjärnhimmel som vi alla kan orientera oss efter. Genom att ha tillgång till en gemensam stjärnhimmel med ljuspunkter och koordinater vi alla kan förhålla oss till, kan vi verka kollektivt och inte bara enskilt som fristående individer.
Om vi däremot inte är noga med vad som egentligen sades, skrevs, eller hände i det förgångna, lär vi så småningom gå miste om en gemensam grund att utgöra skillnader uppå. Vi går miste om gemensam mark om vi som individer trycker in vad vi vill ska finnas i traditionen, alltså om vi hittar på vad vi vill att traditionen ska vara utifrån våra egna begär och rädslor utan ett verkligt intresse för det förflutnas spår. Om vi tar alltför lätt på vad traditionen säger lär buddhismen med andra ord bli urvattnad. I förlängningen torkar kanske källan ut helt och en tradition som buddhismen har kanske spelat ut sin roll i framtiden. Det verkar emellertid inte hända inom åskådlig framtid. Jag och många med mig finner buddhismens trådar väl värda att dra i, väl värda att syna.
För att hålla liv i en tradition eller källa behöver vi förankra delar av traditionen i våra egna liv. Traditionen får då en personlig utformning där den färgas på ett specifikt sätt av individer, ibland egensinniga individer. På ett kreativt sätt lyckas människor bringa liv i gammalt material, men det är inte alltid det lyckas. Mekaniskt upprepande av former, praktiker och tankegods - kanske i en strävan att göra rätt och konservera - kan vara en anledning till att vi ibland får en skelettliknande tradition snarare än en levande.
En annan anledning till att en tradition bleknat i ett visst sammanhang kan vara att hänvisningarna till traditionens källor varit sällsynta, svepande eller diffusa. Trådarna man dragit i, om man alls kan kalla dem det, har då blivit en slags spöktrådar svåra att syna. Vi kan visserligen få en intressant lära ändå, men det är oklart hur den hänger ihop med det förflutna och arvet av andra som gått före oss.
Den formulerade livsfilosofins kontext blir otydlig om den är sig själv nog. Den får ingen förankring utan flyter omkring tillsynes bortom tiden. Frågan är om inte det tillsynes tidlösa och rotlösa är det som särskilt lätt blir tidens gisslan, med låg resiliens för tidens vindar och strömningar. Runt den lära som formuleras utan källor och historia viker den gemensamma marken undan och det ges endast ett litet centrum att trampa runt på. Bortom detta centrum sträcker inga gemensamma referenserna ut sig. Vi får en liten avklippt värld.
För mig handlar det inte om att försöka bli ett med traditionen. Total identifikation med en tradition skulle innebära en strävan efter att utplåna sitt eget omdöme och ge upp sin integritet. För mig handlar det istället om att respektera källor och traditioner i ett möte där man inte gör allt till samma. När jag drar i en tråd kan det vara för att jag tycker att den passar in i min väv, men ibland kan det vara för att en tråd utgör en spännande kontrast till det jag håller på med. När jag väver min egen livsfilosofi lånar jag röster och trådarna jag drar i kommer från olika källor. Att nämna vilka är inte oväsentligt. Det bereder väg för gemensam mark att utforska.
