Vad motiverade Buddha att börja sin resa?

Han greps av sin egen sårbarhet, insåg att alla kan bli sjuka, att de som lever länge blir gamla, att alla dör, att allt som blir till kommer skingras, av faktumet att allt kommer och går; denna ständiga förändring som är självaste livet. Så hade Buddhas sökande sin grund i en uppgörelse med vad som måhända är uppenbart, men som vi i kritiska ögonblick helst inte vill bli påminda om. Hade han inte genomgått någon form av kriser, och i dessa tillskansat sig en slags illusionslöshet, hade han förmodligen aldrig påbörjat sin resa.

I mötet med hemlösa vandrare fick han idéer om att det fanns alternativa sätt att hantera sitt mänskliga öde. I kontrast till hemmet verkade det hemlösa livet som vandrarna levde öppet och friskt. Hemmet kändes trångt och begränsande. Ett hopp väcktes om ett annat liv. Det som stod honom till buds i sin hemstad Kapilavatthu kändes otillräckligt, trots hans uppburna position som son till den högste ledaren.

Så han gav sig iväg även om han hade det bättre än de flesta, ja vem vet kanske var det just därför det blev på det viset. Med hopp, och ovisshet om vart det skulle leda, lämnade han sin fru Bhaddakaccānā, sitt barn Rāhula, familjen och sin stad. Rätta tillfället för denna drastiska handling infann sig troligen aldrig. Tjugonio år fyllda försvann han in och bort bland träden. Ännu en vandrare.




Några källor:

Anālayo. A Meditator's Life of the Buddha. 2017.
Ñāṇamoli, Bhikkhu. The Life of the Buddha. 1992 (1972).
Schumann, H.W. The Historical Buddha. 2016 (1982).