Gotamas vision

Hmm...kanske inte det mest underhållande och gripande sättet att presentera Buddhas lära på, men här översätter jag i vilket fall som helst två komprimerade tankefigurer hämtade ur Stephen Batchelors senaste bok, After Buddhism (2015). Dessa två figurer ger mig ett strukturerat perspektiv i mötet med Buddhas lära, samt en bild av hur de olika trådarna kan hänga ihop. 

Du får plats med dem i fickan eller rent av i huvudet.

Kanske kan de komma till pass, om du känner dig bekant med uttrycken.

fyra P 

Fyra centrala idéer som tillsynes inte uppbars
av någon indisk tradition före Buddha: 

Principen om villkoradhet
Praktiserandet av en fyrfaldig uppgift
Perspektivet om mindfulness
Power of self-relience / Självtillitens kraft

Gotamas vision 

En förståelse av 'hur saker och ting betingas och villkoras'
som sammanhanget för en fyrfaldig uppgift: 

         att förstå lidande            
         att låta uppkomsten av reaktivitet vara
         att skåda upphörandet av reaktivitet, samt
         att kultivera en åttafaldig väg som är förankrad i perspektivet... 

...av en vaken närvaro och som leder en till att bli
självständig i praktiserandet av dharma.

Ezra Baydas zazen

när vi blir rädda
bygger vi inte sällan

sköldar som försvårar

intimitet och samhörighet 

skydd som inte alltid
gör bot på rädslan

skydd som gör
livet mer kringskuret




rädslor om att förlora
trygghet och kontroll

rädslor om att bli ensam
och lämnad solo

rädslor om att inte duga
och ha socialt värde




det jag griper efter kan
glida ur mina händer
när marken under
mina fötter slås undan

skakande händelser

får önskade självbilder

att rämna och falla

vad som blir kvar kan
vara mer än tillräckligt




undra nu när rädslan

kommer här igen

hur den här gången blir

klandrar jag, målar
jag in mig i ett hörn,
försöker jag än mer?

går jag till motangrepp,
drar jag mig tillbaka,
nollställer jag mig?

ser jag möjligheten
att vaket säga hej
och möta rädslan?

ser jag att det stora
problemet är att jag
inte vill ha problem?




ser jag mina tillägg,

att det jag gjort upp 

i mitt huvud inte är 

vad som utgör nuet?

mina många tillägg i
berättelsernas spinn
allt som jag ser hända
som faktiskt inte sker

denna gångbara fråga:

'vad pågår i detta nu?'

kan den bryta loss mig ur

berättelsernas loopar?

och ta mig tillbaka till 

en slags objektivitet

till dukkha och det som

kan få mig att vakna

 

ser jag att denna

obehagliga situation

är en del av vägen?

 

att de inblandade är

irriterande Buddhas?
 

vilka förgivettaganden

vill jag inte släppa?

 

låter frågorna vila

en stund när

de inte får svar

svarar inte med

ansträngt huvud

 

'vad är detta?' -
denna hwadu

är ett sätt att säga

ja till livet, till dukkha

den innebär inte att 

jag måste tycka om,

bara att vaket fråga

nyfiken villig att gå

dit mitt ego inte vill 

fokusera vadheten

i dess direkta tilltal

utan 'varför detta?'

 

koreansk hälsning;

great faith!

great doubt!

great courage!

att fråga 'vad' och

se vad vi där finner
 

bortom platserna

min rädsla råder 

mig att inte gå

det fungerar inte

att släppa taget 

om känslor jag

inte tycker om

 

men kan jag låta

min upplevelse

vara när jag

härbargerar den?

Innehållet här har kommit till i läsningen av två texter av zenläraren Ezra Bayda:

Bayda, Ezra. The three things we fear most. Tricycle, 2009. 

http://www.zencentersandiego.org/files/articles/tricycle2009spring_fear.pdf

Bayda, Ezra. 5 questions that help us wake. Shambhala Sun, 2010. 

http://www.zencentersandiego.org/files/articles/SUN2010-5Questions.pdf

 

Magid om 'attachment' och 'detachment'

Här kommer ett litet utdrag ur Barry Magids bok 'Ordinary Mind'. I detta stycke text försöker han reda ut några missförstånd som lätt kan uppstå kring begreppen 'attachment' och 'detachment', dessa två begrepp som ju ständigt återkommer i engelskspråkig buddhistisk litteratur. Översättningen är gjord av mig. Magid har presenterats tidigare på denna blogg. Se exempelvis 'Magid om sittandets praktik'.  

Jag skulle vilja diskutera hur 'attachment' och 'detachment' vanligen förstås - och missförstås - i västerländsk psykologi och i buddhism. Vi påträffar hänvisningar till 'attachment' och 'detachment' i både terapeutiska och andliga sammanhang, men med mycket olika betydelser. I västerländsk psykologi handlar 'attachment' om anknytning och om förmågan att skapa intima och kärleksfulla relationer. Autentiskt relaterande, eller moget anknytande, är svårt att uppnå. Vår egocentrism, narcissistiska sårbarhet, och allehanda inre konflikter får oss att skapa ohälsosamma neurotiska sätt att knyta an i relationer. Vi formar våra relationsband genom att möta upp vad vi tror är våra behov och genom att lätta på vår oro, snarare än att relatera till en hel och annan person utifrån ömsesidighet och respekt. Sett med ett psykologiskt raster hänvisar 'detachment' till en individs uppgivenhet inför att knyta an till andra, på grund av en oförmåga att möta de sårbarheter och konflikter som relationer oundvikligen rymmer. Den obundna personen försöker bli autonom  och 'sig själv nog', och greppa någon slags inre frid genom att undvika intrasslande relationer. Ofta föredrar dessa individer estetiska, filosofiska och religiösa känslor framför mellanmänskliga bands mer alldagliga och okontrollerbara känslor.

Buddhism har inget emot de positiva kvaliteterna i 'mogen anknytning', inget emot 'attachment' i denna mening, men i buddhism har konceptet 'attachment' traditionellt hänvisat till neurotiskt klamrande och till försöken att kontrollera ens inre och yttre omgivning, till det som oundvikligen leder till bakslag och lidande. Och buddhism har verkligen identifierat farorna som är involverade i de patologiska varianterna av 'detachment', av obundenhet. Det finns en gammal berättelse som illustrerar detta: 

En gång gav en gammal kvinna, i välgörenhet, stöd åt en munk som levde nära i en eremitkoja. Munken var en spartansk och tillsynes helig kille som behövde mycket lite när det kom till mat, kläder eller skydd mot väder. Men efter ett antal år bestämde sig den gamla kvinnan för att testa munken. Hon sände sin vackra dotter till eremitkojan och uppmanade henne att lägga armarna runt hans hals och fråga: 'Herr munk, tycker du att jag är vacker?' Nåja, munken bara satt där oberörd, men efter en stund sade han: 'Ett vissnande träd märker inte årstidernas skiftningar'. Så den vackra dottern gick tillbaka till sin mamma och berättade för henne vad munken sagt, varpå den gamla damen gick ut och brände ner hans eremitkoja och drev iväg honom skrikande: 'Jag kan inte tro att jag slösat alla mina hårt förtjänade pengar på en skojare som dig!' 

Den gamla kvinnan i berättelsen förstod att munken var 'detached', obunden och avskild, i neurotisk mening, då han försökte undvika känslor och genom att dra sig tillbaka till ett icke-föränderligt tillstånd han trodde var rent. Suzuki Roshi sade en gång att 'detachment', obundenhet, inte betyder att man gör sig av med världsliga saker, utan att man accepterar att de försvinner. Vad vi frigör oss från, vad vi klipper banden till och avskiljer oss från, är inte andra människor eller våra känslor, utan snarare våra neurotiska självcentrerade försök att göra ting och relationer beständiga, eller just så vi vill utifrån våra egna själviska motiv. 

Ett annat vanligt misstag är att tänka att 'detachment', obundenhet, betyder att vi alltid bör passivt acceptera vad som händer. Hur skulle vi praktisera 'detachment', obundenhet, om vi levde i en lägenhet med förskräckligt högljudda grannar, tonåringar som flippar, skällande hundar och så vidare? Betyder att vara en duktig zenelev att vi säger till oss själva: 'Hmm, jag förmodar att jag inte borde vara så fäst vid att få sova på natten, eller av att ha lugn och ro för mina studier?' Detta är inte andlig praktik, det är endast masochism! 'Detachment', opartisk avskildhet och obundenhet, betyder icke-själv-centrerat svarande på en situation. Ibland kommer det innebära bestående oundvikligt lidande och att erkänna att livet inte är under vår kontroll. Men det innebär också att vi vidtar lämplig åtgärd - talar med grannarna, ringer hyresvärden och, om det går så långt, flyttar! Allt 'detachment', obundenhet, utesluter är att öka andras lidande för att minimera sitt eget. 'Detachment', i dess anständiga betydelse, innebär att arbeta med vår själviskhet så att vi kan handla medkännande. Då skapar vi de genuint mogna relationsband - attachments - som västerländsk psykologi med rätta värdesätter.

(Magid, Barry. Ordinary mind - exploring the common ground of zen and psykoanalysis. Wisdom Publications, 2005. Sidorna 144-146.)

Här är en länk till Magids digitala hemvist: www.ordinarymind.com

Ordinary Mind hittar du även i Sverige: www.ordinarymind.se

bild