storartat frågande, storartat uppvaknande
pyttigt frågande, obetydligt uppvaknande
inget frågande, inget uppvaknande
Zenmästaren Kusan Sunim (1901-1983) sätter tvivlet i centrum för sin praktik. Han talar inte om osäkerheten inför alternativa val eller om att kritiskt värdera sig själv, utan istället om att återupprepa och intensifiera en fråga. Enligt koreansk tradition ställs frågan "What is this?" under meditation. Man uppmanas ställa den utan förväntan om svar. Det är alltså inte meningen att frågandet ska leda till att man för resonemang med sig själv om möjliga svar. Istället ska man bli kvar och vila i en stark förundran inför det som är; rikta in sig på 'det som är' utan att veta vad det är. 'Vad är detta?' 'Vad pågår?' Tvivla. Koreansk zenbuddhism ger så tvivlet en central plats i tron.
Författaren Stephen Batchelor, som vistades i ett koreanskt zenkloster under tre år tillsammans med Kusan Sunim, menar att det handlar om att se tvivel som en 'praktik', som något man kan kultivera. Praktiken handlar om att fullhjärtat gå in för att kultivera processer av frågande, nyfikenhet, förvirring, bryderi och häpnad. Batchelor beskriver tiden i Korea så här:
Praktiken där handlade om att lära sig att vila i ett tillstånd av osäkerhet, ett tillstånd som i den traditionen fokuserar på 'great doubt', stort tvivel, genom frågan: 'Vad är detta?' Det var den enda meditationen vi gjorde under tre månader på sommaren och tre månader på vintern; Vi satt på en kudde, stirrade in i väggen och frågade oss: 'Vad är detta?' Det är antagligen den mest kraftfulla meditation som jag någonsin gjort som munk. Det handlade inte om att göra sig till en långtgående skeptiker, utan om att erkänna faktumet att du inte vet vad som pågår, att världen är fundamentalt gåtfull.
(Ur en debatt med Ven Brahmali vid Melbourne Insight Meditation Group, februari 2014. 1 tim, 47 min, 30 sek in i debatten. Min översättning.)I ett annat sammanhang blir Batchelor ombedd att berätta mer om sin erfarenhet av att meditera utifrån frågan 'Vad är detta?'. Han svarar då:
För det första orden, formen av ord. De skulle lika gärna kunna vara 'Vem är jag?' Det finns många många zenkoaner som försöker fånga samma sak. 'Vad är detta?' börjar som en ordform. Du upprepar den för dig själv när ditt sinne har uppnått en grad av stillhet och lugn under meditation. Men när orden väl börjar sjunka in, när denna fråga blivit sånär en fysisk förnimmelse, när den börjar genomsyra hela ditt "body-mind", vid denna punkt kan du släppa ordformen och fokusera i betydligt större utsträckning på att färga ditt medvetande, och vad helst detta riktar sig mot, med denna djupgående känsla av nyfikenhet, desorientering, förbryllelse - det är så svårt att finna de rätta orden, men det handlar verkligen om att öppna upp för livet som helt och hållet mystiskt. Snarare än att lösa det mysteriet handlar det om att tränga in i det. När du tränger in i något som är gåtfullt blir det inte mindre mystiskt. Det blir om något mer mystiskt, mer gåtfullt. Så när du nyttjar denna källa av frågande och tvivlande intensifierar du bara än mer. Det [gåtfulla] blir i någon mening bara än mer uttalat.
Men det leder dig inte in i en kaotisk förvirring. Det blir i själv verket en stilla, i min mening fridfull, relation som du börjar kultivera med livet som sådant. Allting, varje detalj i livet, varje person du möter, varje situation du befinner dig i, blir något som förvånar dig på ett genomgripande sätt, något verkligen egendomligt. Du släpper dina vanemässiga betraktelsesätt och åsikter om både det ena och det andra. Du får mindre fast mark att stå på.
(Ur Krista Tippetts podcast On Being. Avsnittet heter Wondrous Doubt och sändes den 1 mars 2018. Min översättning av 23:10-25:13.)
Så här beskriver Kusan Sunim själv sin meditationspraktik:
I zenmeditation är nyckelfaktorn att upprätthålla ett ständigt återkommande tillstånd av att vara frågande. Så när du har tagit tag i hwadun 'Vad är detta?', försök då alltid att upprätthålla frågandet: 'Vad är seende?', 'Vad är att höra?', 'Vad är att förflytta dessa händer och fötter?' och så vidare. Innan den inledande upplevelsen av frågande klingar ut, är det väsentligt att återuppta frågan igen. På detta vis kan frågeprocessen pågå oavbrutet då varje ny fråga överlappar den föregående. Därtill ska du försöka göra dessa övergångar mjukt och regelbundet. Men detta innebär ej att du ska upprepa frågan mekaniskt som om den vore ett mantra. Det är meningslöst att säga 'Vad är detta?', 'Vad är detta?' till dig själv dag och natt. Nyckeln är att upprätthålla ett frågande tillstånd, inte att repetera ord. När väl undersökandet satt igång finns där ingen plats för leda.
(The Way of Korean Zen. 1985, s 61. Min översättning.)
https://www.youtube.com/watch?v=MuHi9Zpx7zo&list=PLC3VuW83EpeRQRQgqiTDAdAf9B3T6jO3J&index=8
https://onbeing.org/programs/stephen-batchelor-wondrous-doubt-mar2018/
Se även: 'Vad är detta?', fler anvisningar
