Att etikettera är att signalera något, att snäva in perspektiven och på samma gång att öppna dem. Många värjer sig mot att ge sin egen personligt formade livsfilosofi en beteckning. Att säga sig tillhöra en tradition kan också sitta långt inne. Även jag finner det problematiskt. I försök att klargöra och kommunicera min ståndpunkt genom 'summerande namngivning' kan det lätt hända att man istället skapar missförstånd och att den aktuella beteckningen istället kommer ivägen för ett fruktbart och öppet samtal. Min erfarenhet är att detta ofta är fallet då man kallar något 'buddhism'; att det låser snarare än leder vidare. Det beror naturligtvis på vilket sammanhang man befinner sig i.
I ett samtal från 2013 som ägde rum mellan Stephen Schettini och Stephen Batchelor tematiseras detta dilemma. De pratar om huruvida de vill kalla sig själva buddhister eller inte. De två har känt varandra sedan sjuttiotalet då de studerade tibetansk buddhism i gelugpatraditionen under Geshe Rabten. Den ena kallar sig numera titt som tätt 'sekulär buddhist', den andre kallar sig för 'the naked monk' - 'den nakna munken' - och gör klart att han inte vill kalla sig 'buddhist'. Samtalet finner ni på Schettinis hemsida genom att klicka här. Nedan följer ett kort utdrag från 11 minuter in i samtalet:
Batchelor: ...vad vi till sist kommer fram till kan kanske fortfarande innehålla ordet buddhism; det skulle kunna kallas 'sekulär buddhism', 'agnostisk buddhism'; två termer jag lekt med.
Schettini: Åh härligt ännu en variant av buddism! [ironiskt menat]
Batchelor: [:)] Du förstår jag finner detta oändligt irriterande; om du inte kommer på ett sätt att etikettera dig själv har folk inte en ingång - inte tillträde - till vad de kanske skulle vilja utforska. Om du etiketterar dig själv för snävt stöter du bort folk, t ex om du kallar dig för 'tibetansk gelugpa-buddhist'. Det är så snävt och så avvisande för någon som inte är öppen för det.
Men om du säger: 'Jag är bara jag ...och mina idéer är rotade i något som eventuellt skulle kunna kallas buddhism', då är detta inte heller något fast eller sammanhängande [och framförallt inte så mycket att utgå ifrån och bygga sina associationer på].
Så vare sig vi gillar det eller inte lär etiketteringarna inte försvinna och vi lär behöva använda oss av etiketter, antingen genom att avvisa dem eller genom att komma med nya [eller använda redan etablerade].
(Översättningen från engelska till svenska, samt från muntlighet till skriftspråk, är gjord av mig. Att göra skriftspråk av talspråk är inte enkelt. Jag försöker fånga andemeningen och översätter inte ord för ord.)
Sammanfattningsvis kan sägas att en etikett - precis som en fördom - kan bli startpunkten för ett undersökande samtal, för en fortsättning som leder till ytterligare etiketter. Utan en viss etikett kanske rent av ett visst samtal aldrig skulle äga rum. Samtidigt vet vi alla att en fördom - liksom en etikett - även kan blockera så att undersökningen inte blir av och fortsättning inte följer. Allt detta tillhör spelets regler och vi kan inte ställa oss utanför dessa, men då är det gott att veta att åtminstone mina etiketter är flyttbara, går att stryka över och skriva om.
Det är också viktigt att komma ihåg att en etikett inte är mer än en etikett och att det intressanta framförallt är vad som finns i burken, och att innehållet i denna kan skifta. Vi kan så att säga stoppa olika saker i burkar med samma beteckning, liksom vi kan fylla dem med samma saker. Etiketter är bara ett sätt att sortera och särskilja innehåll för att vi ska kunna orientera oss. För att verkligen veta hur en viss sylt smakar måste man ta en sked.
Mattis, mars 2016.
