Rilke ur Duinoelegier

Strofer tagna ur den Nionde elegin i boken Duinoelegier av Rainer Maria Rilke från 1923. 
Utgiven av bokförlaget Lejd 2016. (Översatt och tolkad av Camilla Hammarström.)




Allting en gång, bara en gång. En gång och aldrig mer.
Och även vi en gång. Aldrig mer. Men detta att
en gång ha funnits, om så bara en gång:
ha varit jordisk, tycks oåterkalleligt.

Och så bemödar vi oss och vill fullgöra det,
vill rymma det i våra enkla händer,
med mer bräddfull blick och i det ordlösa hjärtat.





Är vi kanske här för att säga: hus,
bro, brunn, dörr, kruka, fruktträd, fönster, -
och inte minst: pelare, torn .... men att säga, förstå det
åh att säga det så, så innerligt som tingen själva
aldrig avsåg att vara. Är det inte en hemlig list
hos denna tigande jord, när den driver de älskande,
att låta allt och allting hänryckas av deras känsla?





Och dessa ting, som lever av det timliga,
vet att du prisar dem; förgängliga
tror de oss vara deras räddning, vi de mest förgängliga.